24 september 2014

Jag vill inte berätta...

Iris har verkligen kommit sig till rätta på sin förskola och jag tycker det är skönt att hon kan gå på en förskola här på Ålidhem med människor från hela världen och i närheten där hon bor så hon kan skaffa kompisar på nära håll. Hon leker med de flesta barnen och några av dem bor i närheten bl.a. två pojkar som är några äldre än henne. De är gulliga och trevliga med henne när vi träffas ute och fick hon skulle hon nog gärna följa med dem på vilda cykelturer och på vilda äventyr men det går inte hennes mamma med på, än.

Det som fyller mig med sorg är när jag tänker på hur dessa fina barn inte kommer att ha samma möjligheter i livet som Iris. Jag hoppas självklart att samhället ska fortsätta att utvecklas till det bättre men samtidigt vet jag att de kommer att möta en annan värld än Iris.

Jag vill inte berätta för henne att Khalid sannolikt kommer råka ut för människor som dömer honom utifrån hans utseende, religion och namn. Att om de söker samma jobb i framtiden så finns det stor risk att hans ansökan hamnar i sopkorgen och hennes blir kvar på skrivbordet bara för att hans namn inte är svenskt. Väljer han att låta skägget växa kanske folk ropar terrorist efter honom medan hon sannolikt inte kommer påverkas speciellt mycket av om hon väljer att försöka leva mer efter sin religion.

Jag vill heller inte berätta att Benedict hela sitt liv kommer få möta och bemöta människor som i första hand ser hans afrikanska ursprung och inte den person han är. Jag vill inte berätta för henne att det fortfarande finns människor som ser de som har brun hud som lägre stående människor och som som enbart kopplar brun hud med negativa saker. Jag vill inte berätta för henne att det finns människor runt omkring henne som fortfarande tycker det är OK att säga neger och som inte vill inse hur kopplat det ordet är till imperialism och rastänkande.

Jag vill definitivt inte berätta för henne att orsaken till att många människor säger till henne att hon är söt och vacker inte är för att hon som mitt barn är världens underbaraste, finaste, coolaste, starkaste och modigaste Bus utan för att hon uppfyller en stereotyp. Blont hår och blå ögon är helt enkelt vackrare i vissas ögon och i vårt samhälle är detta normen. När jag åker utomlands tror folk nästan aldrig att jag är svensk för ser inte ut så. Då kan man ju bara tänka på hur det blir för Khalid och Benedict.

För alla dessa tre barn och alla barn så måste jag dock berätta. Jag vet inte hur man förklarar kolonialism och imperialism för en tvååring och kanske går det inte men tiden tickar på och en dag kommer jag få lov att göra det. Jag behöver inte visa henne att barn i alla hudtoner är vanliga barn, det är jag övertygad om att hon redan förstått eller att det finns underbara och snälla vuxna med alla utseenden. Den blandning som barn som bor i svenskghetton kanske bara ser på stan är normen för henne och en dag får jag förklara att i många stadsdelar till och med i vår stad så bor det nästan bara svenskar och folk kan gå dagar utan att se en människa med brun hudfärg. Att dessutom förklara att en del av varför vi anses bo i ett dåligt område och varför alla svenskghetton är bra områden är för att normen i vårt samhälle säger att vit svensk är bättre än mörk utländsk.

Jag kommer berätta att dessa normer är skit och det är samma med dessa som med normerna som begränsar barn och vuxna utifrån kön att vi måste visa att de inte är OK och bryta upp och öppna upp det snäva och obekväma. Jag vet att Iris kommer att möta diskriminering p.g.a hennes kön och att de pojkar jag pratar om har istället manliga privillegier som inte kommer att komma deras systrar och döttrar till nytta. Men kampen för rättvisa mellan könen hör ihop med kampen för rättvisa för människor med alla hudfärger.

Martin Luther King sa i sitt mest berömda tal att han hoppades att hans barn skulle få leva i en värld där de inte dömdes efter sin hudfärg utan sin personlighet och med tanke på att de tre som lever idag är 50+ så kan vi nog säga att hans dröm inte blivit sann även om vi inte kan förneka att det är en annorlunda värld jämfört med sextiotalet. Hans dröm kan besannas men enbart om vi faktiskt aktivt jobbar emot rasism och diskriminering.

Jag avslutar med ett ett annat citat av MLK:

"I refuse to accept the view that mankind is so tragically bound to the starless midnight of racism and war that the bright daybreak of peace and brotherhood can never become a reality... I believe that unarmed truth and unconditional love will have the final word."

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar