24 april 2015

Så skönt

Efter gårdagens skitdag var det verkligen skönt att denna dag har varit så mycket bättre. Det har varit en vanlig dag men det känns som det flugit regnbågar och enhöringar som kontrast. Nu väntar helgen och en fyradagarsvecka nästa vecka! Jippie!

23 april 2015

O crappy day...

Inga detaljer men detta har varit en dålig dag av nådiga proportioner. Jag är tagen än och vet inte riktigt vad jag ska skriva, ärligt känner jag mig inte ens peppad över att det är fredag i morgon och det brukar alltid peppa mig. Den avslutades med att Badhotellet utgår så jag får spara att se det till senare, antingen när det visas i helgen eller på play.

För övrigt är jag visst färdig hos terapeuten som rekommenderade att jag skulle ta antidepresiva så skulle jag må så mycket bättre. Tillåt mig småle, denna terapi har visserligen gett mig ett och annat men jag undrar verkligen vilken typ av utbildning man ska ha för att leda sådan. "Kraften till förändring finns inom dig." "Äter du bananer? Det kan hjälpa mot depression!" "Det är bara att ta tag i det." Alltså, om jag kunde ta tag i saker och ting, hade jag suttit där då? Nåja, bortkastat har det inte varit, det hade bara varit kul om det som yttrats inte till och med varit mer platt än ett avsnitt av Dr. Phil. Faktum är att jag tycker Dr. Phil nog är mer givande när jag tänker efter, han känns åtminstone som han har ett och annat råd bortom hans catch phrases som faktiskt inte är så dumt.


22 april 2015

Att landa

Jag har befunnit mig i en omvälvande period nu ett tag och jag har valt att inte blogga så mycket för att ge mig själv utrymme att tänka och pga att jag inte haft längtan efter det på samma sätt. Under denna tid har jag varit i England med jobbet och jag tänkte jag ska skriva om detta om några dagar. Nu är klockan mycket och jag har ägnat mig åt mycket intressant bla så har jag läst om de otroliga karaktärsavrättningar som Lady Dahmer utsatts för av folk. Även om jag ibland är kritisk mot hennes inlägg så blir jag oerhört upprörd för hon förtjänar inte detta. Hon är en stor inspiratör och en människa som har förmåga att kunna nå människor. Jag har blivit djupt upprörd över vissa saker hon skrivit och hon kan ibland vara lite snar att skriva saker som inte är riktigt genomtänkta men för mig är det också en av hennes styrkor. Hon är en äkta människa som lever sitt liv med fel och brister utan att skämmas vilket jag tycker är otroligt skönt och en stor orsak att jag fortsatt läsa hennes blogg under lång tid. De bloggare som inte bloggar med både hjärta och hjärna förlorar jag faktiskt intresse för.

Image result for Lady dahmer Kärlek!!!

26 mars 2015

Historiens vingeslag


En sång som tillitsfullt sjunger om en lagbunden utveckling mot en bättre värld men de flesta av oss som studerat historien lite mer vet att historiematerialismen tyvärr inte verkar stämma med verkligheten och idag så kom ett tydligt exempel på att inte mycket hänt på 60 år. Idag så nekades romska barn skolgång i min stad. Jag vill helt ärligt kräkas. Jag trodde att vi kommit längre och faktiskt insåg det hemska arv vi bär på i behandlingen av romer i detta land. Det var inte länge sedan romska barn systematiskt nekades skolgång och nu nekas de romer som kommit hit för att slippa den kompakta diskriminering de utsätts för i sitt hemland. Deras verklighet hemma är som det var i Sverige förr och värre men i ett land som Sverige som slår sig för bröstet som demokratiskt och fritt så tillämpas samma förtryck som i Rumänien och samma förtryck som Katitzi och de andra romerna i 50-talets, jag menar 2015 Sverige. Det är en förbannad skam och vanära över min fina stad att de ens behöver tänka över att ge dessa barn skolgång. Ska de lida för att deras föräldrar tigger, för de bor i husvagn och för att de är romer.

I mitt land accepterar jag inte att barn stängs ute från skolan, jag accepterar inte att romer fortsätter att diskrimineras och att cirkeln fortsätter. Mahlala fick pris för sin kamp för skolgång, ska Nobels hemland skämma ut sig på detta sätt?

3 mars 2015

Min livshemlighet

För några dagar sedan sa jag till min man: "Jag är din fru men jag är inte en kvinna." "OK", sa han, "Det gör inget, det är dig jag älskar." Jag visste att han skulle säga så men ändå har jag inte berättat det, inte ens för honom.

Jag kan inte minnas att jag hade den insikten som barn, det var när jag fick mens som jag verkligen insåg att detta inte var naturligt för mig. I början trodde jag det handlade om att jag inte var van men jag blev van och det var fortfarande inte rätt för mig. I många år funderade jag om jag var född i fel kön och om jag egentligen är en man men även detta kändes inte rätt och det orsakade en kris inom mig för jag kunde inte förstå dessa känslor. Jag hade hört om människor som var födda i fel kön men tills jag var en bit över 20 hade jag ingen aning om alternativa könsuppfattningar. Jag kände till att inte alla människor var antingen XX eller XY och jag visste att det fanns intersexuella men inte att man kan vara ett tredje kön, ett mellanting eller ha en könsidentitet som varierar. När jag förstod detta så fick jag fler ledtrådar till mig själv och ett lugn skapades.

När hen-debatterna har härjat har jag försökt finna en position kring det ordet. Jag både gillar och hatar det. Jag gillar att människor som jag har en ytterligare möjlighet att definiera sig själva men jag tycker personligen inte om ljudet i ordet. Dessutom är jag van att folk ser min yttre representation och kallar mig hon och det är vad jag faktiskt är mest bekväm med. Av kvinnliga ord är det just kvinna och tjej som känns mest fel, andra är mer neutrala medan jag är helt bekväm med att vara min mans fru och mitt barns mamma. Mamma är nog den enda kvinnliga "titel" jag är helt bekväm med, den är ju också betydelsemässigt helt sann eftersom en definition av mamma är ju att man är den som fött barnet och det har jag ju också gjort. Ni skulle dock bara ana hur glad och stolt jag är att leva i ett land där "vi" får synas och höras med ett eget pronomen. Om jag varit född idag undrar jag om jag inte valt att också vara en hen men vanans makt är stor och tills vidare fortsätter jag att vara en hon.

När det gäller min kropp har jag funderat hit och dit många gånger om jag skulle vara lyckligare om den såg annorlunda ut men jag har kommit fram till att den duger som den är att min utmaning är att leva med den. Det är främst mens och graviditet som påverkar mig mest negativt och jag vet att om jag vill kan jag också välja att undvika dessa funktioner men det har jag inte gjort. Menskopp har gjort mensen mer hanterbar och trots att jag mådde psykiskt dåligt av att vara gravid vill jag bli mamma igen om jag kan så jag vet att jag kommer göra det en gång till, därefter får vi se vilka beslut jag tar om min kropp. Jag är öppen både för att fortsätta vara fertil och hormonfri, för preventivmedel med hormoner och sterilisering om jag känner mig klar med barnafödande. Det är synd att sterilisering inte stoppar mensen, att ta bort livmodern vill jag inte göra bara för att slippa mensen. Min yttre kropp är antingen neutral eller något jag gillar. Mina bröst har tex aldrig varit ett problem för mig, de gillar jag och ännu mer efter jag ammat, amning känns inte alls så främmande och obehagligt som andra kvinnliga funktioner och kanske därför så är jag också extra förtjust i detta eftersom det är skönt att kunna välkomna något i ett större område som ändå är problematiskt.

Jag kallar inte mig själv något speciellt men jag antar att jag kan inordnas i paraply-ordet "gender queer" men snälla kalla mig inte det, jag ogillar starkt ordet "queer", för mig som engelsklärare så känns det för mycket som jag är konstig än något annat och jag känner mig inte konstig. Det är svårt att beskriva vad jag är men i mitt inre så uppfattar jag mig till största delen som en man men kanske inte en så maskulin sådan. Jag brukar tänka mig att jag har en till största delen manlig själ i en kvinnlig kropp. Jag upplever min kropp och mina kvinnliga sidor som svårförståeliga och främmande men med åren har jag accepterat dem som en del av den helhet som är jag. Jag har aldrig gillat manliga kläder och i mina långa kjolar fortsätter jag att vara bekväm och "jag". Jag har även fått en större kärlek till min kvinnliga sida genom att acceptera och inte motarbeta den även om den inte är den del som är lättast att hantera för mig. Jag har ganska typiska kvinnliga intressen vilket säkert är delvis socialisering men detta ser jag inte som problematiskt, det är bara det jag gillar. En sak som jag medvetet gör är att jag väljer att prata i ett lägre register om jag kan (jag tenderar att låta rätt feminim när jag blir upprörd) eftersom jag uppfattar detta som min riktiga röst, dvs en röst som ligger i det lägre kvinnliga registret.

Nu när ni vet detta, hur ska ni agera eller behandla mig? Som vanligt. Detta är något jag själv har accepterat för många år sedan jag har bara valt att inte prata om det. Jag är inte säkert jag kan förklara mer än vad jag har skrivit här men ställ för all del frågor om ni vill. Känner ni att ni blir upprörda eller vill säga något taskigt, så kanske ni ska halta lite innan ni spyr ut något annars fortsätter vi nog inte vara vänner. Ofta gör tid det lättare att acceptera och förstå att den människa man trott sig se inte är den man ser. Men, även om ni inte sett det, så har jag alltid varit där, som den jag är. Se det som en utmaning att lära känna hela mig och inte bara en liten del av mig, kanske blir vi bättre vänner istället?

Välkommen till sanningen!

1 mars 2015

Mamma och pappa

Mina föräldrar, ingen av dem någon ängel men båda med goda sidor. Jag känner en oändlig längtan efter dem. När jag mådde som värst så tänkte jag konstant på att dö fast jag inte ville dö. Nu såhär i efterhand så tror jag att det kan vara att jag längtade efter dem, mer än döden. Nu när hjärnan klarnat har längtan kommit ovanligt starkt igen. 

Jag tror det kan vara svårt att förstå just hur det är att sörja sina föräldrar, det går liksom aldrig över för hela tiden så kommer det nya svängar och nya situationer där de saknas och där de inte finns. Det är inte samma sak att välkomna sitt barn utan att visa det för sina leende föräldrar som tack och lov är lika stolta över barnbarn nummer 12 som nummer 1 och 2. Inte fick de glädjas över mitt bröllop och pappa fick varken se mig ta studenten eller gå klart min utbildning. Samtidigt är det för dessa stora händelser som det är lätt att sätta ord på saknaden, det svåra är att sätta ord på den där lilla gnagande känslan när man vill ringa sin mamma och bara höra hennes röst, när man vill ha deras tips och råd och när man bara vill sitta i köket och dricka kokkaffe. Ibland tänker jag att jag inte hade kraschat om jag kunnat ringa till mamma ibland, bara mamma, ingen annan. Att höra hennes prat om småfåglarna, det hon läst i tidningen och det hon gjort under dagen hade hjälpt mig. Nej, jag hade nog inte pratat så mycket känslor med henne men bara att veta att hon fanns där hade hjälpt, det vet jag.

Jag saknar inte pappa på samma sätt, han fyllde aldrig den nischen för mig men jag saknar att jag aldrig fick skapa något riktigt band med honom som jag kunde med mamma. I mycket fanns han där men ändå inte och just när vi var på väg att finna något så försvann han. Under många år kände jag mest att hans död var det sista sveket mot mig och jag blev mest bara arg på honom. Först skulle han gå runt och vara en frånvarande pappa som drack för mycket, sen så skulle han gå och dö också. När jag har vuxit själv mer och mer har jag förlåtit honom och när jag själv blivit vuxen har jag sett hans trasighet och förstått mer av vem han var. Jag tror aldrig jag kommer känna pappa på samma sätt som mina syskon och det har jag delvis men kanske inte helt accepterat. Någonstans tänker jag att det finns ledtrådar och nycklar som är tillgängliga för mig om jag bara hittar dem. Jag vill känna samma kärlek till pappa som jag gör till mamma, en dag.


Ofta när jag tänker på dem så är det inte riktigt som när de dog jag tänker på dem utan kanske mer som de ser ut här då jag är kring 9 år gammal eller i pappas fall som han såg ut när han skulle på älgjakt eller när han satt i köket i en gammal träningsoveralljacka och kalsonger som han ofta gjorde på helgmornar. Mamma tänker jag på som hon såg ut när jag var i tonåren och i min kropp kan jag minnas hur det kändes att krama henne som litet barn, en känsla som kan lugna mig även när jag mår som sämst. Jag minns bådas dofter, pappas som sträv och mammas som mjuk och söt. Minnena av deras dofter är fortfarande kära för mig och om jag hittar något som tillhört dem bland mina saker kan jag känna doften som så bara i mitt huvud. Den bor i mammas pepparkaksburk, i vår soffgrupp, i mammas pumlor och i gamla kort som detta, även i dess digitala form. 

26 februari 2015

Träning

Idag tog jag fram hantlarna och pumpade pilatesbollen och provade dem lite planlöst bara för att känna på hur det kan kännas. Jag tror i ärlighetens namn jag tog i mest när jag handpumpade upp bollen så inget farligt träningsmässigt men jag lär var mör i morgon ändå.

Jag är en stor anhängare av kroppslig acceptans och av att vi själva ska definiera hur våra kroppar så jag brukar undvika att skriva om träning men denna gång ska jag göra detta. Orsaken är att det denna gång verkligen handlar om kroppslig acceptans. Jag har nu i några månader då och då haft känslan av förfall när jag ser min kropp. Jag saknar mina muskulösa armar, min starka rygg och mage och att ha en kropp som fungerar och är stark. Det har till sist lett mig till att göra ett försök att ta upp regelbunden träning. Jag kommer i första hand fokusera på muskler eftersom jag när våren kommer har goda möjligheter till vardagsmotion med cykeln och jag inte känner ett skriande behov av kondition just nu. Jag drömmer om att åter kunna titta på mina armar och se muskulösa former och inte bara en arm. Jag drömmer om att känna hur benen är starka och friska och magen hård.

Jag drömmer om den kropp jag förknippar med frihet och med mitt inre.