24 maj 2015

På en konstig plats

Jag känner mig som om jag befinner mig på en konstig plats just nu. Jag mår mycket bättre nu än jag gjorde i februari men samtidigt så är jag långt ifrån mig själv. Jag har fortfarande väldigt lätt att fastna i dåliga tankar och att få ångest och bli rädd att farliga saker ska hända mig eller familjen. Samtidigt som sagt så är jag inte i kris längre men jag otroligt less på att känna mig som jag gör och en del av mig vill bara få slut på det medan en annan förstår att det kommer ta lite tid att släppa detta. Den otåliga delen av mig själv tänker hit och dit att det måste finnas en lösning, en genväg och en enkel lösning medan den mer genomtänkta inser att sådana finns inte.

Jag funderar lite hit och dit på en lösning. En del av mig börjar fundera på en internetpaus för att öppna upp mer tid men samtidigt så har jag också lite ork till att umgås med människor att jag fruktar att om jag lägger ned facebook, bloggen och forum så tappar jag ännu mer kontakt med folk. Samtidigt så kanske jag också orkar umgås mer med vänner och/eller familj. Jag vet inte som sagt, vi får se hur det blir.

Idag har varit en härlig solig dag om än lite blåsig och jag och Bus var ute på lite upptåg. Jag längtar till sommaren nu och hoppas att den ska göra mig lite piggare. Jag gillar sommar men samtidigt vet jag att ledig tid kan slå åt båda hållen för mig, antingen mår jag bättre eller så sämre för att jag drar i väg i tankarna ännu mer. Så var det förra sommaren då jag mådde kasst periodvis det var då liksom uppstarten till det mående som kulminerade i februari kom.

Det som talar emot att jag kommer må värre i sommar är att vår familj ändå kommit så långt nu på väg mot dit vi vill. R ska jobba hela sommaren och vi kommer därför åtminstone temporärt ha två inkomster vilket kommer ge oss helt andra förutsättningar även om han inte får ett jobb som fortsätter i vinter eftersom vi kommer kunna lägga undan pengar på ett sätt vi inte kunnat nu på en längre tid. Vi har jobbat med vissa svårigheter vi haft med varandra och återfunnit en hel del av det vi förlorat under våra perioder av dåligt mående. Jag känner ett annat hopp för att vi ska nå våra mål för framtiden än jag gjorde för 1 år sedan men samtidigt så är det jobbigt att fortfarande inte veta mer om vad framtiden har att ge. Det är jobbigt att inte veta om jag kommer orka jobba 100% som jag hoppas på till hösten eller hur min man ev kan komma att jobba men livet är på många sätt mer ordnat även om jag fortfarande är drabbad av dålig ork och ångest.

Livet känns bra även om jag inte är bra. Konstig plats som sagt.

6 maj 2015

Trångboddhet

Min pappa växte upp i ett litet hus med tre sovrum med sina föräldrar och syskon, de var sammanlagt 5 barn. Min mamma växte upp i ett litet hus på landet med ett rum för flickorna och ett för pojkarna, sammanlagt 7 barn i den familjen. Jag tror inte mormor och morfar ens tänkte tanken att de skulle ha ett eget sovrum utan sov i köket. Mina syskon växte upp i trånga lägenheter tills 70-talet då mina föräldrar kunde köpa hus och även då fick vissa dela rum. I huset som jag växte upp i som var större och finare än det första huset, även där fick mina yngre bröder dela rum under en tid. I min klass så var det inte alls ovanligt att dela rum och då var de flesta medelklass.

Nu så är det visst en katastrof att ett barn inte får ett eget rum och en del väljer till och med att inte skaffa fler barn för att man inte har råd med en större bostad och tydligen är det döden att dela rum och barnen blir traumatiserade för livet av sådant. Jag vill verkligen inte förringa problemet med trångboddhet, att dela rum med 3-4 syskon och inte ha en fri yta i lägenheten för att det bor så många där är inte idealt på något sätt men idag så räknas man som trångbodd om inte varje boende i en lägenhet kan disponera ett eget rum UTÖVER kök och vardagsrum. Om man är sammanboende så reduceras kravet med ett rum. Vi som en familj med ett barn och en fyrarumslägenhet behöver alltså bara skaffa ett barn till för att precis klara oss över trångboddhet och med ett tredje barn skulle vi alltså vara trångbodda. Jag är ledsen men det är sjukt! Denna norm innebär att en ensamstående i en etta är trångbodd. Ge er! Att bo en person i en etta kan inte med någon sorts reson vara att vara trångbodd. Jag har bott i en etta själv (visserligen med sovalkov) och det var verkligen inte trångt på något sätt och man hade utan problem kunnat bo 1-2 personer till i den lägenheten som var en stor etta.

När jag och R flyttade ihop så flyttade vi till en tvåa och i och med att vi bodde ihop blev vi då plötsligt inte längre trångbodda fast vi hade färre kvadrat per person än om vi bott kvar i våra två "trångbodda" enrummare. Sedan när vi fick Lilla Bus så blev vi trångbodda igen och vi bodde så i två år utan större problem även om det var skönt med en större lägenhet. Denna lägenhet skaffade vi med en tanke om en större familj någon gång i framtiden och för att bo i en längre tid. Jag uppfattar vår bostad som rymlig, vi har ett helt extra rum just nu och det tycker jag är lyx att ha och jag kan verkligen inte förstå varför det skulle vara eftersträvansvärt att fler familjer har extra rum.

Jag ser inget eftersträvansvärt i att lägga upp en norm som säger ett barn, ett rum för även om det inte är en lag så anser jag att det är galet att stigmatisera något som fram till för bara några år sedan varit normalt, nämligen att dela rum med ett syskon. Det är inte synd om barn som delar rum, det är de barn som får ha eget rum som är priviligerade. Självklart måste vi fundera på problem som att det är svårt att hitta hyreslägenheter som är större än femmor när det finns ett behov för sådana men de stora lägenheter som finns borde vara ämnade för de som verkligen har många barn som de som redan nu har fler än två barn i varje rum och inte för en trebarnsfamilj för att barnen ska slippa dela rum. Vi lever i en värld som inte har oändliga resurser och att bygga stora hus som ska värmas upp och där rum står tomma är ett vidrigt slöseri. Att bo något mindre sparar energi och minskar möjligheterna till att ta till sig de mest vidriga aspekterna av konsumptionssamhället. Har man inte plats för mer grejer så köper faktiskt de flesta inte fler grejer. Att leva närmare sina familjemedlemmar ska inte bara ses som ett problem utan också som en möjlighet och en god sak. Visst ska man få chansen att få ha en lugn stund i sitt eget hem men har man ett kök och ett vardagsrum så bör familjen kunna sprida ut sig även om man råkar var någon person över "en per rum". Genom att skapa föreställningar om trångboddhet som inte förankras i verkligheten så sätter man bara folk i knipa. Att dela rum borde vara en norm och inte ett tecken på fattigdom.

2 maj 2015

Magsjuka och ångest

Iris kräktes igår natt och idag har vi vuxna känt oss lite risiga även om ingen av oss spytt. Barnet verkar dock ha fullt av energi och ork och verkar *peppar peppar* frisk. Jag hoppas verkligen hon är frisk och inte visar sig ha diarré sedan så 48 timmarskarantänen utökas. Jag har inte tid att vara hemma med barn och jag mår heller inte så bra att jag vill vara det just nu. Ja, jag erkänner, när magsjukan kom så kom ångesten som ett brev på posten, det var ju en del av de utlösande faktorerna förra gången. Jag är inte helt under isen men jag mår klart sämre men jag hoppas det går ned nu.

24 april 2015

Så skönt

Efter gårdagens skitdag var det verkligen skönt att denna dag har varit så mycket bättre. Det har varit en vanlig dag men det känns som det flugit regnbågar och enhöringar som kontrast. Nu väntar helgen och en fyradagarsvecka nästa vecka! Jippie!

23 april 2015

O crappy day...

Inga detaljer men detta har varit en dålig dag av nådiga proportioner. Jag är tagen än och vet inte riktigt vad jag ska skriva, ärligt känner jag mig inte ens peppad över att det är fredag i morgon och det brukar alltid peppa mig. Den avslutades med att Badhotellet utgår så jag får spara att se det till senare, antingen när det visas i helgen eller på play.

För övrigt är jag visst färdig hos terapeuten som rekommenderade att jag skulle ta antidepresiva så skulle jag må så mycket bättre. Tillåt mig småle, denna terapi har visserligen gett mig ett och annat men jag undrar verkligen vilken typ av utbildning man ska ha för att leda sådan. "Kraften till förändring finns inom dig." "Äter du bananer? Det kan hjälpa mot depression!" "Det är bara att ta tag i det." Alltså, om jag kunde ta tag i saker och ting, hade jag suttit där då? Nåja, bortkastat har det inte varit, det hade bara varit kul om det som yttrats inte till och med varit mer platt än ett avsnitt av Dr. Phil. Faktum är att jag tycker Dr. Phil nog är mer givande när jag tänker efter, han känns åtminstone som han har ett och annat råd bortom hans catch phrases som faktiskt inte är så dumt.


22 april 2015

Att landa

Jag har befunnit mig i en omvälvande period nu ett tag och jag har valt att inte blogga så mycket för att ge mig själv utrymme att tänka och pga att jag inte haft längtan efter det på samma sätt. Under denna tid har jag varit i England med jobbet och jag tänkte jag ska skriva om detta om några dagar. Nu är klockan mycket och jag har ägnat mig åt mycket intressant bla så har jag läst om de otroliga karaktärsavrättningar som Lady Dahmer utsatts för av folk. Även om jag ibland är kritisk mot hennes inlägg så blir jag oerhört upprörd för hon förtjänar inte detta. Hon är en stor inspiratör och en människa som har förmåga att kunna nå människor. Jag har blivit djupt upprörd över vissa saker hon skrivit och hon kan ibland vara lite snar att skriva saker som inte är riktigt genomtänkta men för mig är det också en av hennes styrkor. Hon är en äkta människa som lever sitt liv med fel och brister utan att skämmas vilket jag tycker är otroligt skönt och en stor orsak att jag fortsatt läsa hennes blogg under lång tid. De bloggare som inte bloggar med både hjärta och hjärna förlorar jag faktiskt intresse för.

Image result for Lady dahmer Kärlek!!!

26 mars 2015

Historiens vingeslag


En sång som tillitsfullt sjunger om en lagbunden utveckling mot en bättre värld men de flesta av oss som studerat historien lite mer vet att historiematerialismen tyvärr inte verkar stämma med verkligheten och idag så kom ett tydligt exempel på att inte mycket hänt på 60 år. Idag så nekades romska barn skolgång i min stad. Jag vill helt ärligt kräkas. Jag trodde att vi kommit längre och faktiskt insåg det hemska arv vi bär på i behandlingen av romer i detta land. Det var inte länge sedan romska barn systematiskt nekades skolgång och nu nekas de romer som kommit hit för att slippa den kompakta diskriminering de utsätts för i sitt hemland. Deras verklighet hemma är som det var i Sverige förr och värre men i ett land som Sverige som slår sig för bröstet som demokratiskt och fritt så tillämpas samma förtryck som i Rumänien och samma förtryck som Katitzi och de andra romerna i 50-talets, jag menar 2015 Sverige. Det är en förbannad skam och vanära över min fina stad att de ens behöver tänka över att ge dessa barn skolgång. Ska de lida för att deras föräldrar tigger, för de bor i husvagn och för att de är romer.

I mitt land accepterar jag inte att barn stängs ute från skolan, jag accepterar inte att romer fortsätter att diskrimineras och att cirkeln fortsätter. Mahlala fick pris för sin kamp för skolgång, ska Nobels hemland skämma ut sig på detta sätt?