1 mars 2015

Mamma och pappa

Mina föräldrar, ingen av dem någon ängel men båda med goda sidor. Jag känner en oändlig längtan efter dem. När jag mådde som värst så tänkte jag konstant på att dö fast jag inte ville dö. Nu såhär i efterhand så tror jag att det kan vara att jag längtade efter dem, mer än döden. Nu när hjärnan klarnat har längtan kommit ovanligt starkt igen. 

Jag tror det kan vara svårt att förstå just hur det är att sörja sina föräldrar, det går liksom aldrig över för hela tiden så kommer det nya svängar och nya situationer där de saknas och där de inte finns. Det är inte samma sak att välkomna sitt barn utan att visa det för sina leende föräldrar som tack och lov är lika stolta över barnbarn nummer 12 som nummer 1 och 2. Inte fick de glädjas över mitt bröllop och pappa fick varken se mig ta studenten eller gå klart min utbildning. Samtidigt är det för dessa stora händelser som det är lätt att sätta ord på saknaden, det svåra är att sätta ord på den där lilla gnagande känslan när man vill ringa sin mamma och bara höra hennes röst, när man vill ha deras tips och råd och när man bara vill sitta i köket och dricka kokkaffe. Ibland tänker jag att jag inte hade kraschat om jag kunnat ringa till mamma ibland, bara mamma, ingen annan. Att höra hennes prat om småfåglarna, det hon läst i tidningen och det hon gjort under dagen hade hjälpt mig. Nej, jag hade nog inte pratat så mycket känslor med henne men bara att veta att hon fanns där hade hjälpt, det vet jag.

Jag saknar inte pappa på samma sätt, han fyllde aldrig den nischen för mig men jag saknar att jag aldrig fick skapa något riktigt band med honom som jag kunde med mamma. I mycket fanns han där men ändå inte och just när vi var på väg att finna något så försvann han. Under många år kände jag mest att hans död var det sista sveket mot mig och jag blev mest bara arg på honom. Först skulle han gå runt och vara en frånvarande pappa som drack för mycket, sen så skulle han gå och dö också. När jag har vuxit själv mer och mer har jag förlåtit honom och när jag själv blivit vuxen har jag sett hans trasighet och förstått mer av vem han var. Jag tror aldrig jag kommer känna pappa på samma sätt som mina syskon och det har jag delvis men kanske inte helt accepterat. Någonstans tänker jag att det finns ledtrådar och nycklar som är tillgängliga för mig om jag bara hittar dem. Jag vill känna samma kärlek till pappa som jag gör till mamma, en dag.


Ofta när jag tänker på dem så är det inte riktigt som när de dog jag tänker på dem utan kanske mer som de ser ut här då jag är kring 9 år gammal eller i pappas fall som han såg ut när han skulle på älgjakt eller när han satt i köket i en gammal träningsoveralljacka och kalsonger som han ofta gjorde på helgmornar. Mamma tänker jag på som hon såg ut när jag var i tonåren och i min kropp kan jag minnas hur det kändes att krama henne som litet barn, en känsla som kan lugna mig även när jag mår som sämst. Jag minns bådas dofter, pappas som sträv och mammas som mjuk och söt. Minnena av deras dofter är fortfarande kära för mig och om jag hittar något som tillhört dem bland mina saker kan jag känna doften som så bara i mitt huvud. Den bor i mammas pepparkaksburk, i vår soffgrupp, i mammas pumlor och i gamla kort som detta, även i dess digitala form. 

26 februari 2015

Träning

Idag tog jag fram hantlarna och pumpade pilatesbollen och provade dem lite planlöst bara för att känna på hur det kan kännas. Jag tror i ärlighetens namn jag tog i mest när jag handpumpade upp bollen så inget farligt träningsmässigt men jag lär var mör i morgon ändå.

Jag är en stor anhängare av kroppslig acceptans och av att vi själva ska definiera hur våra kroppar så jag brukar undvika att skriva om träning men denna gång ska jag göra detta. Orsaken är att det denna gång verkligen handlar om kroppslig acceptans. Jag har nu i några månader då och då haft känslan av förfall när jag ser min kropp. Jag saknar mina muskulösa armar, min starka rygg och mage och att ha en kropp som fungerar och är stark. Det har till sist lett mig till att göra ett försök att ta upp regelbunden träning. Jag kommer i första hand fokusera på muskler eftersom jag när våren kommer har goda möjligheter till vardagsmotion med cykeln och jag inte känner ett skriande behov av kondition just nu. Jag drömmer om att åter kunna titta på mina armar och se muskulösa former och inte bara en arm. Jag drömmer om att känna hur benen är starka och friska och magen hård.

Jag drömmer om den kropp jag förknippar med frihet och med mitt inre.

24 februari 2015

Hemligheter, envishet och stolthet

Detta är varför jag hamnade där jag hamnade när det gäller mitt mående. När det gäller envisheten och stoltheten så är de dubbeleggade, att vara envis kommer att hjälpa mig lika mycket som det stjälper mig ibland. Min stolthet har hindrat mig att ta hjälp i den utsträckning jag kanske behövt men min stolthet är också en stor hjälp för jag är stolt över det jag åstadkommit i livet och ett bakslag förstör på intet sätt dessa milstolpar. Min stolthet och min envishet förbjuder mig från att inte bli bättre.

Hemligheterna är dock min stora akilleshäl. Jag ska jobba med hemligheterna och min allmänna hemlighetsfullhet. Det är en del av min personlighet att skydda mig själv genom att undanhålla saker. Jag har börjat inse att detta inte är en rimlig väg för mig att fortsätta nedför och därför hoppas jag kunna få hjälp med detta via kurator. Jag vet inte om det kommer hjälpa, mitt första möte var inte ett som lämnade mig extremt tillfredsställd men jag har inte gett upp hoppet. Jag ska dock prata med henne om att jobba med mina hemligheter. Jag vill inte att alla ska veta allt om mig men jag inser också att jag håller många hemligheter som inte skulle behöva vara hemligheter utan jag har gjort hemligheter till en del av min livsstil. En tanke jag har är att avslöja vissa hemligheter här på bloggen så jag inte kan låta dem bli hemligheter igen om jag ångrar mig. Jag lovar inget mer än att en av mina stora livshemligheter faktiskt ska hamna här oavsett vad som sker med kuratorn. Denna sak ska nu ut i ljuset och aldrig återgå till att vara hemlig, jag ska bara samla kraft och tills dess får ni ha tålamod.


16 februari 2015

Mitt liv just nu...

Jag har det jobbigt nu, jag är hemma från jobbet med ångest (japp som riktig diagnos) pga så många saker att jag inte riktigt vet hur jag ska förklara. Tungt är det men samtidigt och renande att veta att jag har en ny chans att hitta balans och mitt liv igen. Jag har kontakt med vården och en samtalskontakt vilket känns bra och idag var jag hos henne första gången. Jag kände att jag måste kunna prata om mitt liv med någon som inte har någon egentlig relation till mig som kan bara lyssna, jag vet inte om det kommer bli så men jag har hopp i alla fall. Inga mediciner just nu men jag utesluter inte att jag kommer ta sådana om jag behöver. Det jag vet är att jag kan och ska hitta tillbaka till mig själv och leva livet bättre nu.

Kuratorn tyckte jag skulle skriva om mitt liv men jag vet inte om jag vill, jag känner att det blir ett sätt att distansiera sig snarare än närma mig det svåra i mitt liv. De saker jag vill skriva om har jag redan skrivit om och resten vill jag hellre sätta ord på genom att prata än att skriva. Jag tror att hon inte riktigt förstår att även om jag är ganska bra på att skriva så är mitt språk muntligt i första hand.

Det jag dock funderar på är var jag ska starta. En del av mig säger att berätta om dig själv som du upplever dig, förstår hon inte vem du är så kommer hon ändå inte förstå dina berättelser. Det känns logiskt men samtidigt så är jag rädd att hon just inte förstår mig och jag än en gång måste inse att samtalskontakt inte är min väg. En annan del av mig säger att berätta om ditt liv kronologiskt men minnena är inte kronologiska i hur viktiga där är så jag tror att det kan ge fel fokus. En annan säger att starta vid en viktig händelse och jag tror det är där jag ska börja faktiskt men vilken? När jag nästan mobbades till utplåning? När jag förlorade pappa? När jag mobbades igen på universitet, den enda händelse jag ännu inte lyckats uppnå förlåtelse kring? När mamma dog? Eller någon av alla de andra svåra perioderna i mitt liv? Jag vet inte säkert än men jag har en preliminär idé nu.

Kuratorn tyckte jag skulle prioritera mig själv. Alltså, jag spyr på denna plattityd. Ohhh du moderna människa, prioritera dig själv så ska du se att allt blir bra, få lite egentiiiiid så blir allt bra. *Kräk!!!* Jag hatar det så jävla mycket. Jag vill inte ha någon jävla egentid, jag vill må bra. Vi lever i en vidrig värld full av egoism och självkn-llande (självälskan är för fint), vi behöver inte mer av det, inte mer egentid, inte fler människor som bryr sig mest om sig själv och mer oengagemang. Hon verkar på allvar tycka att andra människors smärta inte är min ensak och att jag inte ska oroa mig för dem. Ledsen, om jag tycker om någon så kommer deras smärta vara min smärta, om det ska sluta får de lobotomera mig istället. Det kanske verkar jobbigt att vara begåvad med medkänsla, men det innebär faktiskt att deras glädje är min glädje. Är det svårt att förstå, verkligen, vad lever vi i för värld?

Det betyder inte att jag inte förstår att jag inte kan dundra på som jag gjort och jag kan inte längre bära mer skit utan att först få bort det gamla. Men hur man kan tro jag kan läka mig med att ha mindre av det jag älskar och mindre av det normala friska jag har så förstår jag faktiskt inte hur hon tänker.

I morgon så ska jag dock om allt går väl "prioritera mig själv" genom att jag och R ska göra något som jag längtat efter. Vi får väl se om femörespsykologin får effekt, halleluja!

26 januari 2015

Caledonia Doe=Tammy Jo Alexander

http://www.twcnews.com/nys/rochester/news/2015/01/26/livingston-county-sheriff-press-conference.html

Det är nu bekräftat att Caledonia Doe som varit oidentifierad sedan 1979 är Tammy Jo Alexander. Tammy eftersöktes av en god vän och sedan så lämnade hennes familjemedlemmar DNA och Caledonia Doe som var den starkaste "misstänkta" att vara henne visade sig också vara henne.

Ytterligare en människa har fått sitt namn tillbaka.

Tammy Jo Alexander mördades 1979 och nu kan hon vila i frid med sitt fulla namn och med vetskapen att människor från hela världen bryr sig om henne även i döden. Det var för att din goda vän ville träffa dig igen som vi nu vet det hemska som hände och vi förstår även varför vi som sökt inte hittat dig, du var inte anmäld försvunnen.

14 januari 2015

Mer nyheter om Grateful Doe

http://www.myrtlebeachonline.com/2015/01/14/4726665/myrtle-beach-police-investigate.html?rh=1

Grateful Doe testas mot en pojke vid namn Jason Callahan, en ledtråd som kommit efter att korten på den försvunne kamraten kom ut på nätet. Så fort jag vet mer kommer jag att uppdatera om detta på bloggen.

Låt alla era böner och förhoppningar strömma för att ge tillbaka Grateful Doe sitt namn.