20 juni 2015

De allra fattigaste barnen

Nu när jag skrivit om curling så kommer jag att jag måste skriva litet om när man som föräldern är i en svår situation ekonomiskt och kanske måste prioritera sina barn mer bara för att barnen ens ska få sina grundläggande behov uppfyllda. Är det då curling? Nej, men var inte för stolt att då söka hjälp för att klara av er situation eftersom det ofta är ett tecken att hela den finansiella situationen är så knaper att det behövs någon form av extra hjälp utifrån

Om vi dock pratar om en situation där dina och barnens allra mest basala behov är uppfyllda (kläder, mat och boende finns), hur ska man tänka då? Här som alla andra situationer så är balans ledordet. Vi som föräldrar har en skyldighet att prioritera våra barn men samtidigt inte låta dem krossa vårt eget värde som människor genom att göra oss till bankomater och våra barns slavar. Vi ska heller inte låta skammen över en ekonomiskt mindre gynnsam situation ta över så vi inte fullt kan förmå oss att njuta av det vi kan göra tillsammans. Jag tillhör inte de som anser att barn "behöver" utlandsresor eller ens dyrare alternativ inom Sverige som djurparker, äventyrsland osv men jag tror faktiskt att barn behöver få känna sig viktiga för sina föräldrar och få göra något roligt när det är sommar. Dock tror jag att de somrar många av oss upplevde med glass, bad på närmaste stranden/utebadet, besök på 4H, att få vara uppe sent, leka ute osv osv är vad som är rimligt att kunna ge sitt barn även med lite sämre ekonomi.

Det är inte lätt att kunna göra det om man pga sin ekonomiska situation måste jobba hela sommaren och knappt hinner se sina barn, men de flesta har ändå helger eller andra lediga dagar att göra det. Självklart måste man som vuxen få koppla av, men läs min lista igen, många av de grejer jag nämner går faktiskt att göra och ändå som vuxen få lite lugn och ro. Åk till stranden tillsammans och ät medhavd matsäck. Känns glass för dyrt på stranden så kan man få en när man kommer hem från ett paket från affären som är mycket billigare många gånger. Nej, ingen ser att ni åker rätt hem och ingen dömer er för en medhavd matsäck och omodern baddräkt, i så fall så försök hitta ett roligare ställe att bada på, vem f-n vill hänga med så ytliga typer ändå? Åk till någon annan gratis aktivitet som passar er som ett museum, 4H, gratiskonsert, en ny lekpark än den närmaste, gå på promenad, försök hitta en äng att plocka blommor på eller nöj er med maskrosor, hitta en skog även om det bara är en dunge och plocka kottar, blåbär, svamp eller vad som är tillgängligt. Det finns ändå många roliga saker man kan göra.

Det är och kommer alltid vara värre med tonåringar men där kan man också visa dem sina kostnader och att det faktiskt inte är möjligt att få åka på festival, utlandsresa eller vad det är som är som eftersöks av just ens egen tonåring. Prata om att försöka att fundera på varför det verkar som vissa lever så fantastiska liv, vad är det som de inte berättar? Varför är det så viktigt med yta för vissa människor? Det kommer mest troligt vara så att de inte vill visa att de lyssnar på dig men våga tro på att de faktiskt hör vad du säger. Om det finns den minsta möjlighet för tonåringen att få en något utökad budget så tycker jag det är en rimlig tid att få tillgång till den under sommaren. Uppmuntra till sommarjobb om det är möjligt dels därför att det faktiskt fyller upp de där dagarna då man går och imbillar sig att alla andra har det så mycket bättre än en själv men också för att det blir ett pengamässigt tillskott.

För de som är 16 år och äldre kan man faktiskt som förälder se över vad man har för möjligheter att hjälpa dem till sommarjobb, om det är någon grupp där jag tycker det är OK att curla lite så är det faktiskt äldre tonåringar som tillbringat stora delar av sina somrar med lite mindre pengar OM det gäller sommarjobb. Här tycker jag inte bara att man kan utan ska göra ett försök om man kan att hitta dem ett sommarjobb och även höra med vänner och anhöriga om de kan göra något. Varför? 1. Ett jobb betyder mycket för en människas självkänsla många gånger och man få se att man duger till något och att man har en möjlighet att göra något med sitt liv även om man kommer från en fattigare familj. 2. För att tidigare jobb när man just gått ut gymnasiet kan vara väldigt viktiga för att få en anställning så fort som möjligt. 3. För att jag tycker att ett äldre barn faktiskt förtjänar att få ha lite mer pengar och lite mer frihet att bestämma över dem. 4. För att ta en lägre summa för husrum och mat borde vara självklart för alla föräldrar med sommarjobbande barn och inget man som förälder ska skämmas för så det kan även vara en vinst för föräldrarna att åtminstone få delar av kostnader täckta.


19 juni 2015

Curla eller ej? En klassanalys del 2

Jag känner att jag inte riktigt lyckades täcka allt jag egentligen tänkt inkludera i det första inlägget så jag gör ett försök att få med de saker jag insåg saknades i efterhand.

Curling handlar i första hand om det område som Bourdieu kallar ekonomiskt kapital. I mitt tidigare inlägg så var min största poäng att curling är ett osunt användande av detta kapital riktat mot ett barn. Det är inte förvånande att det är ekonomiskt kapital som är grunden till curling då i princip alla har tillgång till pengar och att det i Sverige är så att det är liten skillnad mellan medelklass och arbetarklass när det gäller det lägre och högre skicket av dessa grupper. Högavlönade inom arbetarklassen är normalt sett klart högre avlönade än lågt avlönande inom vad som normalt räknas som medelklass. I viss utsträckning handlar även curling om socialt kapital, i första hand när barnet blir äldre då en förälder som har goda kontakter kan fortsätta och curla sitt barn när det blir vuxet genom att hjälpa det framåt i livet. Det är här dock som man får en verklig klasskillnad mellan den lägre klassens curling och de högre klassernas curling.

En ensamstående undersköterska kan om hon vill curla sönder sitt barn finansiellt nästan lika framgångsrikt som en VD och i processen skapa en egoistisk och icke-empatisk person av sitt barn men när denna person blir vuxen faller klasskillnaderna in. Det troliga i båda fallen är att man skapat en person med för samhället mindre lyckade egenskaper men undersköterskan som bäst kan fortsätta curla sin hemmasittande 25-åring som inte tycker några jobb är nog bra för hen medan VD:n ofta kan kalla in några gentjänster och få barnet placerat hos någon vän för att få in barnet i ett arbete. Beroende på hur stor den gentjänst som kallas in var så ökar beredvilligheten att stå ut med dumheter och i vissa fall kan faktiskt en del curlande barn räddas i detta stadie med rätt arbete och rätt arbetsgivare som faktiskt får personen att se hur de är och vilja ändra sig. Om ingen förändring sker så finns det dessutom rent krasst fler jobb att välja på för en icke-smidig personlighet och låg empati att välja från i det högre skicket i samhället. Många fler yrken inom arbetarklassen kräver att man orkar stå ut med att bli bossad runt och med att "kunden alltid har rätt" och sådant klarar oftast inte curling-barn för de har minsann alltid haft rätt hittills.

Curling är också ofta en kompensation för att missar i tid och genom den missade tiden med föräldrarna ofta förlorat kulturellt kapital. Kulturellt kapital är brett men involverar bland annat de saker jag pratat om som att lära sig hur man ska bete sig i olika sammanhang men även sådant som korrekt språk (grunden för att ha ett bra språk kan tex skapas med konversationer med barnet och genom läsning) och tillgång till "finkultur". Det ska sägas att medelklassen ofta närmast dyrkar det kulturella kapitalets finkultur och man vill så gärna uppröras över barn som sitter vid skärmar när de kan gå på opera och eller som går och tittar på veteranbilar när hen kan gå på fjällvandring i guds fria natur. Jag tycker alla dessa alternativ kan vara bra men alla alternativ kräver en närvarande vuxen för att vara det, inklusive skärmen. Att titta på TV och diskutera innehållet eller spela spel och reflektera över spelkaraktärers beteende kan lära ett barn lika mycket om livet som att se en opera men det är den vuxnes aktiva deltagande i aktiviteten som gör den meningsfull inte aktiviteten i sig. Att se på opera utan förklaring av vad man ser på scenen eller omgivningens sociala regler ger inte någon större effekt på ett barn heller ska sägas. Att gå på fjällvandring eller stå och kolla på en cruising är i båada fallen en sorts invigning i den vuxnes värld, dess glädjeämnen och varje plats unika kultur. Arbetarkultur är kanske lika högt värderat i samhället i stort men att kunna känna igen 100 olika bilmodeller vid 3 års ålder är lika lite bortkastat som att känna till 100 fjällnära växter. Båda tillfällena kan också ge ett genuint möte mellan barn och vuxen som är till nytta för dem bägge. Och viktigast av allt, alla dessa tillfällen är exempel på vad vuxna kan göra och som inte är curling.

Barn behöver få visa sin kultur för den vuxna vare sig den tar sig uttryck i fotboll, skärmuttryck, pyssel, skateboard eller strövtåg i skogen och vi som vuxna har en skyldighet att möta dem med öppet hjärta. Skateboard kanske inte är vår grej men här står ditt barn med en inbjudan, ta den!

Vuxna måste också ta med sina barn på både vardagliga och speciella platser från de är nyfödda. Livet måste upplevas och deltas i aktivt från start för att skapa en möjlighet för ett barn att utvecklas normalt. Gillar du fotboll tar du sonen och dottern dit och ni kan jubla och gråta ihop med lagets ansträngningar om allt vill väl. Kanske har barnet inte samma intressen och då får man försöka se hur man kan lösa problemet men min åsikt är att den vuxnes ansvar att låta barnet delta i ett normalt vuxenliv från ens eget perspektiv är större än att barnet ska ha kul varje minut. Vill mamma och/eller pappa gå på fotboll och barnet tycker det är astrist får man väl i värsta fall ta med lite leksaker och godsaker så upplevelsen blir trevlig för barnet också men att ett barn ska diktera hela familjens aktiviteter är inte rimligt varje gång. Bjud in barnet i ditt liv även i livets mer triviala delar som handla mat, skoshopping eller ta bilen till verkstaden. Många gånger kan det vara krångligare att ha med barnet men faktiskt, livet består även av dessa saker. Man får ta det i omgångar för de barn som har verkligt svårt att klara av en affär tex och börja med besök man vet blir korta och som barnet har en bra chans att lyckas med att klara utan ett tokbryt men att sluta utsätta ett barn för situation som hen kommer ha som en del av sitt liv är bara skadligt. För barnet som får utbrott efter 1 minut i en klädaffär så kan det räcka att följa och köpa strumpor och då inte falla in i ett totalt utbrott medan ett barn barn som står ut 10 min kanske kan klara att stanna 20 min med en leksak som föräldern gömt i fickan.

Det är här som alla viktigpettrar som hatar barn som skriker och gör annat än sitter som tända ljus kan göra en verklig insats för samhället i stort och inte börja gnälla till föräldrar som gör sitt allra bästa för att lära sitt barn hantera ett denna svår situation. Om vi vill ha barn som klarar av livet som det verkligen är så måste de få finnas i det. När du ser ett barn på affären som beter sig perfekt så kan du 99 gånger av 100 vara säker på att 1. Detta barn har varit i butiken många gånger förut 2. Att barnet i fråga några av gångerna haft något utbrott, rivit ut varor på golvet eller haft så mycket spring i benen att det farit fram som ett jehu men nu har lärt sig hur det funkar. Om vi vill ha en generation av icke-curlade barn men som inte är givna för lite uppmärkhet för att blomma ut som människor och som kan hantera livets med- och motgångar så måste de också få vara med i livet och lära sig förstå hur både vi som är del av den äldre generationen tänker och de som är jämnåriga med dem.

15 juni 2015

Curla eller ej? En klassanalys


Jag tillhör gruppen som med styrka hävdar att curlingföräldrar och curlade barn inte är ett påhitt och en myt. Jag hävdar lika bestämt att de alltid funnits speciellt i de högre klasserna men att den mer eller mindre allmänspännande möjligheten att curla sina barn är ett relativt nytt fenomen som i stor del kanske hör hemma i efterkrigstiden. 

Låt oss börja med vad curling inte är. Det är inte att älska sitt barn. Det är inte att ställa upp för och försöka ta sitt barns sida. Det är inte att låta sina barn bestämma vissa saker. Det handlar heller inte om att man inte får prioritera sina barn eller lägga pengar på dem. Man kan vara en extremt ocurlande förälder och göra allt detta till och med i hög grad. 

Curling är däremot där barnet tar en central plats men enbart på ett ytligt och skuldtyngt sätt. Det kan vara ett barn som får precis allt hen pekar på eller ett barn som får saker på stark bekostnad av resten av familjen. Den förstnämnda är ofta född in i ett hem med god ekonomi men kanske lite för lite tid och engagemang och den sistnämnda i ett fattigare hem men där föräldrarnas prioritering av barnet går till en sådan längd att hela familjen påverkas negativt. Ofta finns en dimension i det sistnämnda fallet där föräldrarna vill kompensera för pressen från konsumptionssamhället och en önskan att ge sitt barn det som "alla andra" har. Följderna i båda fallen blir ett barn som med tiden kommer förlora respekten för sakers värde och för sina föräldrar som kommer använda plånboken för att visa sin kärlek. Lösningen för båda är gränssättning och att göra sig själv tillgänglig. Föräldern måste frigöra sig från sin skam för sin tidsbrist och/eller dåliga ekonomi och göra familjen och inte barnet den högsta prioriteten. Det är inte ont utan snällt att bryta cirkeln och säga: "Nej, jag ska inte köpa X till dig, men vi kan göra Y med de grejer du redan har. Nej, jag tänker inte köpa X, jag behöver en ny vinterjacka." Barnet kommer sannolikt inte uppskatta nyordningen och det är inget annat än förväntat men föräldern kommer växa i barnets ögon successivt och förutsättningarna för en bättre relation finns där om föräldern väljer kärlek före grejer. Man kan tycka att om en ekonomiskt ansträngd familj väljer att ge mamman en vinterjacka så väljer man grejer före kärlek men den kärlek man nu praktiskt visar är den ömsesidiga respektfulla kärleken. Ett barn som har fått gå först nästan jämnt mår bra att få ge upp något materiellt för någon annan om det är ett genuint behov hos denna.

Curling kan också vara det som slarvigt kallas brist på uppfostran men även här handlar det om att ge mer än vad som barnet mår bra av pga av egna brister. Det kan handla om frihet utan ansvar, press som aldrig tar slut, avsaknad av rimliga regler och även här att föräldern ger mer av sig själv än vad som de mår bra av vare sig det är finansiellt eller av sina egna förhoppningar.  Jag är en stark förespråkare av att låta barn lära sig sina egna gränser och att få frihet i den grad de klarar av och därför anser nog många att jag är en slarvig mamma som låter min lilla tomta efter mig när vi går på promenad och låter henne välja kläder själv trots att hon ser ut som en baglady vissa gånger. Jag ger henne dessa friheter för att jag tror att det är bra för henne att fatta egna beslut men också att få uppleva världen på hennes villkor i den mån man kan med ett så pass ungt barn. För andra barn kan friheten vara en boja, man skickas ut att leka i timmar och man får inte komma in när det regnar och ingen ser när man ramlar, ingen ser när man är snäll och tar upp en glömd kofta till en granne eller när man gör jävelskap och i värsta fall försöker man få folk att se en genom att öka intensiteten i dumheterna tills en vuxen som inte är ens förälder ser en. Missförstå mig inte, jag är en stor anhängare av att låta barn gå ut och leka utan att ständigt övervakas av föräldrar när ett barn har tränats nog att klara av det. Barnet ska veta vilka regler som gäller och hållas ansvarig när dessa bryts men så länge man håller sig inom det tillåtna kan man få stor frihet. 

Pressen kan vara ett annat sätt att curla och att försöka göra allt som förälder för att barnet ska nå sina/förälderns mål. Det är inte ovanligt i mitt jobb att föräldrar till icke-funktionshindrade elever ringer mig, deras lärare på komvux och blir upprörda när de inte får ut information om elevens framsteg/bakslag. Ledsen men, klipp banden och låt ditt barn få göra egna misstag och inte utsättas för dina ögon och öron. Det är OK att misslyckas. Det är OK att hjärtat och egot får en törn och har man inte upplevt det som barn måste man få göra det som tonåring och vuxen. Du kommer inte kunna skydda ditt barn från världen och det faktum att ditt barn inte kom in på läkarlinjen kan vara en stor grej för hen och för dig men vet ni, ni kommer över det och livet är långt ifrån över. Det finns tusentals andra yrken och när ditt barn lyckligt fått sitt första jobb som svetsare så kan du stå där och vara glad och stolt för hen istället för att gräma dig över missade chanser. En missad chans öppnar andra möjligheter och ni är båda starkare idag än ni var den där dagen när hens/dina/era drömmar föll i kras. Jag hoppas dock att motgångarna för del flesta barn inte får vänta tills tonåren utan att de blir en del av livet redan som liten. Nu kanske jag låter som en pessimist som säger att ni ska plåga era barn men det behövs inte, livet är fullt av dem. Jag säger heller inte att man inte får uppmuntra svåra saker eller att det inte till och med kan vara bra med lite press från en förälder men det ska inte vara en konstant följeslagare. Det är OK att komma till slutsatsen att man inte vill bli hockeyproffs trots att man är talangfull och tränat sedan man kunde stå rak. Njut av att ditt barn fattat ett stort beslut om sitt liv som hen är nöjd med. Titta hen i ögonen och säg med hela hjärtat "Om du är nöjd med ditt liv så är jag nöjd med ditt liv också".

Våra barn är inga investeringar, de ska inte förverkliga era drömmar och de ska heller inte ges en frihet som de kommer skadas av. De är dock unika människor som förtjänas att älskas och ses som de är. De förtjänar att ges uppmärksamhet och de förtjänas att prioriteras men inte på bekostnad av resten av familjen. Barn förtjänas att ses djupt in i ögonen och få förklarat för sig att deras föräldrars kärlek är gränslös och att den inte är avhängig av vad de gör eller vad de presterar utan de är älskade som de är här och nu och där de hamnar i framtiden. De ska få höra att föräldern litar på att de vet vem de är och vad de vill med livet och att det bara är när de hamnar så fel att det är riskfyllt för dem som vi kommer lägga oss i. Vi föräldrar kan älska oss själva och tycka att vi är värda en bra relation med våra barn och att bli respekterade för de människor vi är och inte för vad vi har i plånboken. Jag kan inte tänka mig en mer förolämpande roll än en gående bankomat när jag är en tänkande, kännade människa som vill mitt barn det bästa. Barn får ges dyra presenter, man får prioritera dem finansiellt men det finns gränser. Genom att visa att du är en värdefull människa kommer det bli svårare för barnen att inte se detta. Genom att säga att du får gärna utforska och fundera över världen och hitta din väg och de flesta misstag faktiskt går att repa sig från så ger man barnet de bästa förutsättningarna att hitta sig själv och lära sig hur livet ska vara. Självklart kan inte all frihet ges direkt då barns hjärnor inte klarar av detta men man kan ge frihet som barnet tydligt visar det klarar. 

14 juni 2015

Lite planer inför sommaren

De senaste veckorna har jag äntligen börjat känna mig någorlunda som mig själv och inte en skugga av mig själv och framförallt så har jag äntligen äntligen fått tillbaka en del av min ork. Även om jag under ganska lång tid varit hyfsat glad och haft kontroll över ångesten så har orken varit förlamade dålig. Nu har jag orkat sortera ut en massa kläder, städa en del och lagat en del ordentlig mat och jag känner mig så glad så glad att ha fått känna att jag har viss kontroll över livet. Jag vet att orken går upp och ned och lär fortsätta så ett tag men det är bara för underbart att ha det såhär.

I juli är jag ledig och jag hoppas hinna med ett besök till Boden och kanske en sväng till Lycksele med ungen för att gå på djurparken. Jag vet inte om mannen kan följa med på exkursionerna men jag hoppas åtminstone på en kortare sväng med honom i Boden och kanske en dag i Lycksele hela familjen. Han håller ju på och jobbar nu hela sommaren så familjehäng kommer inte vara den stora grejen. Jag utgår från att jag kommer spendera dagarna på 4H, Gammlia och om gud vill på stranden vid Nydala. Utöver detta har jag vissa planer på att testa att ha ett schema för att få städning och andra aktiviteter gjorda så att jag inte bara slöar hela dagarna och jag kommer mest troligt att ha Facebook-vila alla veckodagar och kanske också helgerna. Bloggen och andra grejer kommer jag ha kvar.

24 maj 2015

På en konstig plats

Jag känner mig som om jag befinner mig på en konstig plats just nu. Jag mår mycket bättre nu än jag gjorde i februari men samtidigt så är jag långt ifrån mig själv. Jag har fortfarande väldigt lätt att fastna i dåliga tankar och att få ångest och bli rädd att farliga saker ska hända mig eller familjen. Samtidigt som sagt så är jag inte i kris längre men jag otroligt less på att känna mig som jag gör och en del av mig vill bara få slut på det medan en annan förstår att det kommer ta lite tid att släppa detta. Den otåliga delen av mig själv tänker hit och dit att det måste finnas en lösning, en genväg och en enkel lösning medan den mer genomtänkta inser att sådana finns inte.

Jag funderar lite hit och dit på en lösning. En del av mig börjar fundera på en internetpaus för att öppna upp mer tid men samtidigt så har jag också lite ork till att umgås med människor att jag fruktar att om jag lägger ned facebook, bloggen och forum så tappar jag ännu mer kontakt med folk. Samtidigt så kanske jag också orkar umgås mer med vänner och/eller familj. Jag vet inte som sagt, vi får se hur det blir.

Idag har varit en härlig solig dag om än lite blåsig och jag och Bus var ute på lite upptåg. Jag längtar till sommaren nu och hoppas att den ska göra mig lite piggare. Jag gillar sommar men samtidigt vet jag att ledig tid kan slå åt båda hållen för mig, antingen mår jag bättre eller så sämre för att jag drar i väg i tankarna ännu mer. Så var det förra sommaren då jag mådde kasst periodvis det var då liksom uppstarten till det mående som kulminerade i februari kom.

Det som talar emot att jag kommer må värre i sommar är att vår familj ändå kommit så långt nu på väg mot dit vi vill. R ska jobba hela sommaren och vi kommer därför åtminstone temporärt ha två inkomster vilket kommer ge oss helt andra förutsättningar även om han inte får ett jobb som fortsätter i vinter eftersom vi kommer kunna lägga undan pengar på ett sätt vi inte kunnat nu på en längre tid. Vi har jobbat med vissa svårigheter vi haft med varandra och återfunnit en hel del av det vi förlorat under våra perioder av dåligt mående. Jag känner ett annat hopp för att vi ska nå våra mål för framtiden än jag gjorde för 1 år sedan men samtidigt så är det jobbigt att fortfarande inte veta mer om vad framtiden har att ge. Det är jobbigt att inte veta om jag kommer orka jobba 100% som jag hoppas på till hösten eller hur min man ev kan komma att jobba men livet är på många sätt mer ordnat även om jag fortfarande är drabbad av dålig ork och ångest.

Livet känns bra även om jag inte är bra. Konstig plats som sagt.

6 maj 2015

Trångboddhet

Min pappa växte upp i ett litet hus med tre sovrum med sina föräldrar och syskon, de var sammanlagt 5 barn. Min mamma växte upp i ett litet hus på landet med ett rum för flickorna och ett för pojkarna, sammanlagt 7 barn i den familjen. Jag tror inte mormor och morfar ens tänkte tanken att de skulle ha ett eget sovrum utan sov i köket. Mina syskon växte upp i trånga lägenheter tills 70-talet då mina föräldrar kunde köpa hus och även då fick vissa dela rum. I huset som jag växte upp i som var större och finare än det första huset, även där fick mina yngre bröder dela rum under en tid. I min klass så var det inte alls ovanligt att dela rum och då var de flesta medelklass.

Nu så är det visst en katastrof att ett barn inte får ett eget rum och en del väljer till och med att inte skaffa fler barn för att man inte har råd med en större bostad och tydligen är det döden att dela rum och barnen blir traumatiserade för livet av sådant. Jag vill verkligen inte förringa problemet med trångboddhet, att dela rum med 3-4 syskon och inte ha en fri yta i lägenheten för att det bor så många där är inte idealt på något sätt men idag så räknas man som trångbodd om inte varje boende i en lägenhet kan disponera ett eget rum UTÖVER kök och vardagsrum. Om man är sammanboende så reduceras kravet med ett rum. Vi som en familj med ett barn och en fyrarumslägenhet behöver alltså bara skaffa ett barn till för att precis klara oss över trångboddhet och med ett tredje barn skulle vi alltså vara trångbodda. Jag är ledsen men det är sjukt! Denna norm innebär att en ensamstående i en etta är trångbodd. Ge er! Att bo en person i en etta kan inte med någon sorts reson vara att vara trångbodd. Jag har bott i en etta själv (visserligen med sovalkov) och det var verkligen inte trångt på något sätt och man hade utan problem kunnat bo 1-2 personer till i den lägenheten som var en stor etta.

När jag och R flyttade ihop så flyttade vi till en tvåa och i och med att vi bodde ihop blev vi då plötsligt inte längre trångbodda fast vi hade färre kvadrat per person än om vi bott kvar i våra två "trångbodda" enrummare. Sedan när vi fick Lilla Bus så blev vi trångbodda igen och vi bodde så i två år utan större problem även om det var skönt med en större lägenhet. Denna lägenhet skaffade vi med en tanke om en större familj någon gång i framtiden och för att bo i en längre tid. Jag uppfattar vår bostad som rymlig, vi har ett helt extra rum just nu och det tycker jag är lyx att ha och jag kan verkligen inte förstå varför det skulle vara eftersträvansvärt att fler familjer har extra rum.

Jag ser inget eftersträvansvärt i att lägga upp en norm som säger ett barn, ett rum för även om det inte är en lag så anser jag att det är galet att stigmatisera något som fram till för bara några år sedan varit normalt, nämligen att dela rum med ett syskon. Det är inte synd om barn som delar rum, det är de barn som får ha eget rum som är priviligerade. Självklart måste vi fundera på problem som att det är svårt att hitta hyreslägenheter som är större än femmor när det finns ett behov för sådana men de stora lägenheter som finns borde vara ämnade för de som verkligen har många barn som de som redan nu har fler än två barn i varje rum och inte för en trebarnsfamilj för att barnen ska slippa dela rum. Vi lever i en värld som inte har oändliga resurser och att bygga stora hus som ska värmas upp och där rum står tomma är ett vidrigt slöseri. Att bo något mindre sparar energi och minskar möjligheterna till att ta till sig de mest vidriga aspekterna av konsumptionssamhället. Har man inte plats för mer grejer så köper faktiskt de flesta inte fler grejer. Att leva närmare sina familjemedlemmar ska inte bara ses som ett problem utan också som en möjlighet och en god sak. Visst ska man få chansen att få ha en lugn stund i sitt eget hem men har man ett kök och ett vardagsrum så bör familjen kunna sprida ut sig även om man råkar var någon person över "en per rum". Genom att skapa föreställningar om trångboddhet som inte förankras i verkligheten så sätter man bara folk i knipa. Att dela rum borde vara en norm och inte ett tecken på fattigdom.

2 maj 2015

Magsjuka och ångest

Iris kräktes igår natt och idag har vi vuxna känt oss lite risiga även om ingen av oss spytt. Barnet verkar dock ha fullt av energi och ork och verkar *peppar peppar* frisk. Jag hoppas verkligen hon är frisk och inte visar sig ha diarré sedan så 48 timmarskarantänen utökas. Jag har inte tid att vara hemma med barn och jag mår heller inte så bra att jag vill vara det just nu. Ja, jag erkänner, när magsjukan kom så kom ångesten som ett brev på posten, det var ju en del av de utlösande faktorerna förra gången. Jag är inte helt under isen men jag mår klart sämre men jag hoppas det går ned nu.