18 augusti 2017

Hur skapar man en balanserad inställning till mat?

För mig är det viktigt att försöka skapa en balanserad och avslappnad inställning till mat hos mina barn utan att flippa för långt åt ena eller andra hållet. Lilla Bus har fått lördagsgodis sedan hon var tre år och med båda barnen har vi låtit dem smaka godis och kakor från de var ett år men vi väntar ut att ge lördagsgodis tills de är stora nog att be om det. Jag förväntar mig att Lymmel kommer se att Lilla Bus får godis och säkert därför börja mycket tidigare än hon.

Få matprodukter är förbjudna i vårt hem men Oboy har jag valt att inte köpa hem alls utan vill man ha choklad får man det gjord av kakao och lite socker. Utan Oboy blir det lite krångligare och svårare att dricka choklad och det blir dessutom utan att ens försöka mindre socker och mer av kakao vilket är ganska nyttigt.

Min man är en storkonsument av sötad yoghurt och äter ungefär två liter i veckan av sådan och en dröm vore att få med honom på tåget att få bort den från vårt hem. Barnen äter gärna osötad men de vill gärna ha den sötade om de får och allra helst i småförpackningar. Jag har valt att köpa sådana ibland men inte regelbundet eftersom jag tror att helt avstå kan skapa lite fixering. När barnen väl får yoghurten så är det inte lika gott som de tror innan även om det förstås är något de tycker om smaken på. Den lilla brukar oftast bara få äta någon enstaka förpackning ska sägas.

Barnen gillar verkligen när jag gör overnight oats med mjölk, turkisk yoghurt, kakao, havregryn och lite lönnsirap så detta är något jag hellre ger dem än sötad yoghurt. Jag ska prova några fler smaksättningar under vintern så vi kan se vad jag och de tycker bäst om. Chokladvarianten är en av mina favoriter också så den går ned bra hos oss alla.

Socker är som ni ser inget tabu hos oss men heller inget vi frossar i. Jag är överviktig och mår helt klart bättre om jag äter mindre socker även om LCHF inte tycks vara min idealkost. Frukt och grönsaker även de som innehåller lite mer socker funkar väldigt bra för mig och jag mår bättre när jag äter dem än när jag avstår. Vikten går kanske inte nedåt så snabbt som utan men även där tror jag mer på balans. Jag tror att det är oändligt mer viktigt för mina barn att se att man kan leva ett fullt och rikt liv även som fet än att de ser att deras mamma går på oändligt antal bantningskurer. Att gå ned lite i vikt är ingen nackdel för mig men det är heller inte mitt livs fokus. Nu i höst när jag börjar jobba hoppas jag få igång en rutin med regelbunden simning eftersom jag nu jobbar nära en simhall och kan simma på lunchen. Mer motion kommer jag vinna på om jag så inte går ned ett gram och även där tror jag att det är en mer kraftfull influens i mina barns liv att se att mamma inte bryr sig om ideal utan går i badkläder trots att hon är tjock och gärna rör på sig och att fokus är en funktionell kropp och inte kilon och gram.

Jag är född in i en släkt med hjärtsjukdomar till höger och vänster (mammas sida) och jag har två föräldrar som hade hjärtsjukdomar även om pappas inte förefaller vara av det ärftliga slaget utan mer skapade av livsstil. Det är ett tungt ok att bära på och något som ibland får mig att tänka att jag har någon sorts skyldighet att göra precis allt för att göra så jag har så liten risk som möjligt för hjärtsjukdom. Samtidigt funkar det inte så, några av de som skött sig sämst i min släkt har överlevt de som försökt ta en del åtgärder så jag vet att inga garantier finns. Att inte röka eller bruka andra former av nikotin verkar dock vara väldigt avgörande i min släkt och för många andra så jag tror att detta får lov att vara min fördel. Aktivitet som jag tycker om och mår bra av vill jag ha tillbaka i mitt liv. En rimlig kosthållning har jag mestadels lyckats komma tillbaka till nu de senaste åren. Det får räcka.

Varje dag jag lever är en gåva, det har mina upplevelser lärt mig se och tyngden av att förlora mina föräldrar så tidigt är ändå kombinerat med en respekt och kärlek till livet, det liv jag har och får.

18 juli 2017

Mina barn får inte det som är bäst för dem

De första 2,5 åren av min dotters liv så var hon mitt allt. Efter en särskilt tung vab-period så blev jag dock sjukskriven med ångestattacker och jag tvingades tänka om. Detta var inte en snabb och enkel process och min dotter var långt ifrån det enda som påverkade mig men med tiden har jag insett att mitt extrema fokus på henne var en del av vad som gav mig problem.

När jag gifte mig med min man så hade vi redan fuskat med det där som i står i bibeln om att man ska lämna sina föräldrar och bli ett kött. Vi bodde redan ihop och min dotter låg redan där i magen och var stor nog att kunna överleva en förlossning.

"Jesus sade: Skaparen gjorde från början människorna till man och kvinna. Därför skall en man lämna sin far och sin mor för att leva med sin hustru, och de två skall bli ett. De är inte längre två utan ett. Vad Gud har fogat samman får människan alltså inte skilja åt." Matt 19:4-6

Samtidigt så var det ändå inget vi inte såg som viktigt. Att ingå äktenskap var för oss att verifiera det band vi kände som lett till att vi tagit dessa beslut och förena oss med kyrkan, gud och traditionen. Att gifta sig är något som var ett andligt, praktiskt och kärleksfullt beslut för oss och vi tog oss an äktenskapet med tanken att gud skulle vara med oss. Men när vår dotter föddes så glömde vi det där med "ett kött". Orden kan syfta på sex, men också att äktenskapet är en förening utan hierarki. Vår dotter, skapad av vårt kött blev helt enkelt det som vi satte först och vårt äktenskap var inte längre det som visade guds kärlek. Det höll på att bli en katastrof.

Med tiden reparerade vi det hela och vi förändrade perspektivet från barnet till gruppen. Vi har slutat sätta barnet först men vi sätter heller inte oss individer först. Vi sätter det bästa för oss alla först. Det kan innebära att ingen av oss får det vi allra helst vill men alla får det som är bra för oss. Vi försöker se längre perspektiv och vi försöker se så att då något gynnar en person så får något annat gynna en annan. Det finns ingen kung i vårt äktenskap, och ingen liten kejsarinna heller. Barn ska behandlas väl och deras svaghet ska göra att vi gör vårt bästa för att skydda dem men de behöver också starka friska föräldrar som mår bra själva och tillsammans. Jag vänder mig väldigt emot "om mamma/pappa mår bra så mår barnet bra", det är inte sant. Själviskt föräldraskap mår inte barn bra av men barn mår inte bra av stress och oro. Jag vet att när jag vågade vara nöjd med att göra något som är bra, men inte bäst och inse att bra i detta land är vansinnigt bra och tillräckligt är också bra nog för att ett barn ska frodas så minskade min stress och i efterhand insåg jag att mitt barn också blivit stressad av att jag inte mådde bra. Så hemsk jag kände mig där ett tag men jag insåg att må dåligt inte är något jag vinner på i längden utan att leva och eventuellt göra bättre. Förändringen tror jag var en del i varför vi vågade välkomna Lymmel och så glad jag är att han är här och en del av vårt liv.

Han kommer aldrig få uppleva "vårt bästa" men han kommer få en bra barndom, det är jag säker på.

12 juli 2017

Kan vi skapa ett humant samhälle utan abort?

På senare tid har abort och aborträtten diskuterats av feminister och progressiva troligen delvis på grund av rättsfallen om samvetsfrihet. I det samhälle vi lever i idag är det solklart att abort behövs. Samtidigt kan jag heller inte komma ifrån tanken att abort är en barbarisk rest från ett samhälle med mycket dåliga alternativ när det gäller preventivmedel och kvinnors rättigheter. När sexuellt samtycke inte ens är något som diskuteras är förstås möjligheten till en abort en frihet. Men i ett samhälle där samtycke till sex ses som självklart och där bra preventivmedelsalternativ finns är abort något som ska vara något annat än en lösning för extrema situationer?

För att vi ska kunna hamna i denna situation måste förstås arbetet gå vidare när det gäller betydelsen av att söka samtycke för sexuella aktiviteter inklusive om man ska undvika graviditet.

För att detta ska funka måste vi också ha bättre alternativ för de som vill undvika graviditet helt. Det finns metoder som har mycket hög säkerhet, spiral, p-spruta, p-stav och sterilisering, dessa måste förstås användas av de som inte vill ha barn eller som är osäkra på om de vill ha barn. När man ser uppräkningen blir det också tydligt att det krävs en utökning av alternativ, män ska inte behöva välja ett svårreversibelt alternativ om de inte vill bli föräldrar. Ett skydd med effektivitet i paritet med spiral måste helt enkelt till för män och vi måste också jobba för att skydd mot graviditet angår båda parter i förhållanden där den ena kan bli gravid och inte bara den som bär barnet.

Jag tror också att det vore positivt med en samhällelig signal om att när en person som fått de barn de vill ha så förväntar vi att man genomgår en sterilisering. Dagens metoder är inte lika omfattade och även för de med livmoder är det numera möjligt att göra operationen med titthål. Jag är emot att personen med spermier enbart steriliserar sig utan om båda är överens om inga fler barn så bör naturligtvis båda sterilisera sig. Är man inte överens men ena parten känner starkt att det inte blir fler barn för hen kan man självklart välja detta för sig själv men jag anser att om två är överens bör två sterilisera sig. Är man klar med barn är man klar med barn med alla eventuella framtida partners också. Sterilisering bör vara gratis och i likhet med säkrare preventivmedel vara något som rekommenderas av vården för människor som är förälder till minst ett barn.

Detta för mig till nästa punkt. Jag anser att alla som blivit föräldrar bör kallas till preventivmedelsrådgivning. Inte bara parten som blir gravid utan båda parter. I nuläget är ju utbudet sämre för de som inte har en livmoder men ansvaret för prevention bör betonas för båda och jag tror att det är bra att starta en sådan diskussion gemensamt. Jag tror en hel del män skulle vara mer positiva till att ta på sig preventionsansvar även med dagens metoder om de inte behandlades som småungar som av vården anses oförmögna att göra det. Kanske kommer man också fram till att båda vill ägna sig åt någon form av begränsning om önskemålet om barn är mycket litet för båda två. Om båda använder skydd så är risken för graviditet närmast obefintlig.

Jag nämnde en rad skydd ovan som ger mycket hög säkerhet. Tyvärr passar de inte alla. Om målet ska vara prevention i så hög grad som möjligt kan det lätt bli en press för de som tycker skyddet ger önskad effekt pga för många biverkningar. Detta måste vården vara medveten om och inte falla i den fällan! Om ett par använder exempelvis pessar och är medveten om att detta är en metod med högre risker och är villig att ta den risken så bör inte vården försöka pressa dem till ett annat val. Det är här där rådgivningen för båda parter blir viktig. Tyvärr är många utan livmoder inte alltid tillräckligt informerade om säkerheten hos preventivmedel som används av andra parten och tror att de är alltid är nära 100%. Om då osäkerheten blir ett problem för den andra parten så finns det ju metoder att öka säkerheten som kondom, att inte få utlösning på ett sådant sätt att risken för graviditet ökar eller avstå från penetrationssex under den period då fertiliteten är högst. På detta sätt läggs inte allt ansvar på den person som väljer en mindre pålitlig metod utan signalen från vården är att då förväntas den partner som är mindre villig att få fler barn den som fyller upp osäkerheten och personen som valt den andra metoden tjatas inte på eller avkrävs att prova metoder hen inte är bekväm med. Med mer fokus på mannen tror jag att kraven på fler metoder kommer öka och förhoppningsvis öka på utvecklingstakten.

Jag förstår att många är skeptiska men hur många av er vet vad som var alternativet när en förlossning gick fel för inte så länge sedan? Då antingen dog den födande eller man använde metoder som gick ut på att stycka barnet inne i magen så moderns liv kunde räddas. Det var sannolikt en fruktansvärd upplevelse för föräldrarna men de flesta förstod nog att alternativet var värre och accepterade det. Med bättre överlevnadsgrad och högre tillgång till kejsarsnitt så försvann detta som var på sin tid en mer human lösning. Än idag om läget blir extremt allvarligt vid en förlossning så prioriteras kvinnan om personalen tvingas välja mellan de två men det är mycket ovanligt och de gånger en födande dör under förlossningen är idag så ovanliga att de ofta tar sig hela vägen till tidningarna. För inte så länge sedan hade tidningarna inte fått skriva om annat om så varit fallet.

När i Sverige barnmorskor blev vanligare och dessa fick tillgång till tång och att genomföra styckningsförlossningar så förbättrades oddsen för både mamma och barn och mamman fick en extra chans om barnet inte gick att rädda. Det är inte ett alternativ vi vill ha idag när det faktiskt nästan alltid kan rädda båda. Vi är inte nu vid en punkt där alla aborter kan undvikas och vi kommer aldrig dit för en del genomförs av medicinska skäl och ännu är inga skydd 100% men sannolikt kan vi redan med de metoder som finns idag minska aborter bara genom att ha ett tydligare fokus på prevention, delat ansvar och samtycke. Abort är onödigt drastiskt om man kan undvika det och jag har svårt att se det negativa med att skifta fokus i detta fall. Preventivmedel som de vi har idag har sannolikt minskat antalet aborter redan som det är eftersom vi före laglig abort har svårt att få överblick hur många kvinnor som dels gjorde abort illegalt och dels hur många kvinnor som bara tog emot ett till barn och led. Familjestorleken har minskat i alla fall och det anser jag vara ett tecken på att inte alla ville ha så många barn som de tog emot även om de kanske såg abort som ett ännu värre val. Abort ska inte vara farligt och förbjudet men jag anser ändå att minskad mängd utan att göra människors liv sämre är att föredra före bibehållen mängd aborter. Hur mycket man än ser den abort som skedde som en räddare tror jag majoriteten av människor ändå hellre ser till att inte behöva göra abort om de kan undvika det.

1 juli 2017

Övergrepp leder till nedlagd festival

https://www.metro.se/artikel/br%C3%A5valla-st%C3%A4ller-in-efter-sex%C3%B6vergrepp-xt

Nu vet jag inte om jag till fullo tror att det är övergreppen som lett till nedläggningen men låt oss utgå från att den anledning som anges stämmer. På facebook sitter människor och hyllar detta som en seger för kvinnor och en kraftfull signal. Jag, känner bara att detta är sjukt. En musikfestival som läggs ned pga övergrepp är en inskränkning i kvinnors liv. Det är inte en vinst, det är ett djupt misslyckade för arrangörerna i bästa fall och i sämsta fall en ytterligare åtgärd som skammar kvinnor som anmäler och påvisar övergrepp. "Om ingen anmält våldtäkter hade de inte behövt lägga ned."

Varje övergrepp är en skam för ett bra samhälle och jag vill att Sverige ska vara ett bra samhälle. Vi ska inte lägga ned evenemang pga denna typ av problem. Vi ska fortsätta och förbättra säkerhet så folk inte blir våldtagna eller ofredade. Att bara lägga ned innebär att de som tycker kvinnor ska stanna hemma och kvinnor som visar sig offentligt är "tillgängliga" och ingen seger för de som är emot sexuellt våld.

Detta får mig att tänka på mitt ställningstagande för "free-range"-parenting. Jag kommer aldrig behandla mina barn som porslinsdockor pga pedofilskräck, farlig biltrafik eller "dåliga" barn. Lilla Bus får redan vara ute och leka utan föräldrar närvarande och min lilla Lymmel ska också få göra det när han kan öppna dörren till porten själv som är tung och lite trög. Det kunde Lilla Bus när hon var 4 år men då vågade hon bara vara ute några minuter. Nu vill hon aldrig gå in istället... Om jag arrangerade deras liv efter värsta scenariot hade jag självklart aldrig släppt ut dem genom dörren utan mig förrän de var tonåringar men det gör jag inte. De flesta barn råkar inte illa ut. De flesta barn har skitkul när de är ute. Jag minns själv frihetskänslan i bröstet när man sprang och lekte knutgubbe, lyckan när man sprang ute i skogen och på ängen i stugan och när jag blev äldre och fick vara ute och cykla att få dra iväg på långa turer med en liten matsäck och utforska stan. Inte kan jag ta det från mina barn, speciellt inte när vi lever i en värld där barn i vissa fall skyddas som de är gjorda av glas i onödan. Där tror jag att jag ger mina barn en gåva.

Jag var i många år livrädd att gå ut på kvällen men jag är inte det längre. Risken att bli utsatt för något farligt finns där men är inte speciellt stor och det känns inte längre läskigt. Jag är oerhört glad att jag på något sätt lyckats med detta eftersom det är en sådan stor del av vår kultur att gå runt med den där rädslan. Det är inte en omöjlighet att bli överfallen, men det är tillräckligt ovanligt att det inte borde vara något vi vanligen är rädda för. Män går inte runt och är rädda för att bli misshandlade, trots detta händer det minst lika ofta eller oftare. Det är något sjukt och fel i vårt samhälle att vi är så här rädda och detta är ett större problem än överfallen i sig. Våldtäkt och sexuella övergrepp hör inte hemma i ett modernt samhälle men det gör heller inte rädslokulturen.

(Jag är helt övertygad om att Bråvallafestivalen läggs ned av vanliga "hederliga" kapitalistiska skäl, dvs. den är inte nog lönsam men detta är något de väljer att paketera på annat sätt. Detta är ett ytterligare skäl beslutet får mig att kväljas.)

18 juni 2017

"Porr är inte sex" "Jo det är det visst vare sig du gillar porr eller ej"

http://www.dagensarena.se/magasinetarena/den-svenska-porrdoden/

Tankar om vi i Sverige med vårt starka engagemang för kvinnlig frihet och för feminism åter skulle kunna stå för en ny porrvåg driven av feministiska idéer, utan porrkungar och med skäliga förhållanden. Med dagens porr som mestadels är gratis blir det förstås svårt men varför inte i mindre skala?

http://www.vk.se/2030942/padma-schrewelius-svalj-inte-feministernas-moralkakor

Ett tacksamt svar till Unizon och deras unkna porrmotstånd. Porr är inte oproblematiskt men det är sex. Det finns människor av alla kön som frivilligt är med i porrfilm. Det finns människor av alla kön som njuter av det som sker i porrfilm och av vetskapen att andra tittar på dem. Det finns människor av alla kön som skapar porrfilm. Det som sker i en porrfilm är överenskommet. Det finns problem att pengar kan användas för att pressa fram ett samtycke eller få en människa att pressa på sina egna gränser för mycket men det betyder inte att pengar per automatik betyder ett saknat samtycke. Porrdebatten behöver nyanser och inte fler släggor. Man kan vara feminist och tända på porr, till och med mainstreamporr som inte måste innehålla förnedring och strypsex och annat som organisationer som denna gärna skrämmer med.

Många som är för porrförbud hävdar att de inte ägnar sig åt "kinkshaming" när de säger att kvinnor blir förnedrade i porr. Om vi förutsätter att samtycke finns, vilket det oftast gör, så vill många porrmotståndare läsa in en förnedring för att det ofta är sex med inslag som de själva inte gillar. För ett par år sedan var analsex den stora fixeringen, nu verkar det vara BDSM inslag. Jag har hört påståenden om att det är ren förnedring eftersom det alltid är kvinnan som domineras. Jag vet inte om de som påstår detta faktiskt har sett porr för jag har sett många filmer där kvinnor är den som dominerar så antingen så hallucinerade jag eller så ljuger de.

I förlängningen, när man sätter upp vad som ska vara förbjudet att visa upp i porr så delar man faktiskt sex i tillåtna och otillåtna handlingar. Det är rimligt att vi utskiljer extremerna, dvs. sex utan samtycke men att utveckla detta ytterligare måste få göras på individbasis. Det som är OK för mig är inte OK för dig och det är i sin tur OK.


17 juni 2017

Det är artiklar som dessa som får mig att fortsätta dricka alkohol

Jag har många människor i min närhet som dricker onödigt mycket. Min pappa var alkoholist. Jag har också många som är nykterister och jag ser det nog som ett ideal. Det som jag dock inte ser som idealt är hur många nykterister vill sprida detta till andra. Här finns en artikel. Den innehåller några tips inför sommaren. Snälla nykterister som läser denna och tycker det är en bra idé. Skäm inte ut er själva. Köp aldrig alkoholfritt vin eller öl till någon som inte bett om det. Det är inte speciellt gott och kan absolut inte erbjuda en ersättning för de som verkligen dricker för att det är gott att dricka vissa alkoholhaltiga drycker. Vill man genuint öka intresset för alkoholfria alternativ så köp något som aldrig varit tänkt att ha alkohol i. 100% blåbärsdricka är ett bra alternativ till vin som inte låtsas vara vin men som ger en del av de goda smakerna som finns i vin. Granatäppeljuice är också bra och dricks i muslimska länder av denna orsak. Kombucha tycker jag faktiskt var ett bra förslag som fördrink men kanske också lite svår då det är många som inte tycker om det. Ni förstår, ungefär som ni inte gillar alkoholhaltiga drycker.

När jag skrev titeln ovan raljerade jag. Jag behöver sällan dricka för att stå ut med nyktra människor. Faktum är att nyktra människor sällan upptar mycket av min tankeverksamhet. Alkohol är heller inget som är en stor del av mitt liv även om jag tror att en del nyktra tror att det gör det om vi störs av uppenbara demonstrationer mot mycket måttligt drickande. Nej, någon vit jul kommer jag aldrig att fira men jag har och kommer sannolikt vara nykter vissa jular. Jag kommer aldrig dricka tills jag är berusad. Jag upplever sådana demonstrationer som närmast pinsamma eftersom så få föräldrar dricker så ett barn hamnar i kläm vid jul. De familjer där en eller bägge föräldrarna har alkoholproblem riskerar att göra ett sådant avståndstagande till en avgud. "Vadå, jag borde inte dricka, jag var minsann nykter på julafton". Snark.

Om man som nykter person tycker det är viktigt att nå ut med detta som alternativ finns bättre vägar. Här är mina förslag!

1. Lär dig vad ett måttligt alkoholdrickande innebär och låt människor som tycker det är gott med vin eller öl till maten få tycka det. Att dricka 1-2 glas vin till en måltid är inget att hänga upp sig på för deras hälsas skull eller för deras barns skull. Att dricka 2 glas vin på fastande mage kan göra en människa rejält påverkad men under en kväll ihop med mat så har det mycket liten påverkan. Ja, det är möjligt att personens barn märker att föräldern har en annan andedräkt osv men för barn som växer upp i ett hem där alkohol inte förknippas med skräck, sorg och elände gör just det, känner lukten.

2. Många människor dricker inte alkohol speciellt ofta och då lir predikan om alkoholens farlighet en överdriven och ovälkommen del av en fest. Många människor blir defensiva för att de får deras mycket måttliga intag ifrågasatt just den där dagen man dricker när man kanske senast drack för flera månader sedan. Man blir inte defensiv för att man är beroende av alkohol utan för att man bara inte orkar få sin fest förstörd av någon med en pinne i röven. Njut av att vara nykter och drick ditt alkoholfria vin/öl/läsk och gör det inte till en stor grej. Om någon frågar "Vad dricker du?" har du din chans. Låt resten få njuta av festen också, det handlar inte bara om dig.

3. Bjud utan skam på en bra alkoholfri måltid/kväll när du har fest. Jag tycker man har full rätt att slänga ut vänner som är respektlösa och tar med egen alkohol om man inte vill ha det i sitt hem och det är här man har sin möjlighet att visa sitt liv i full styrka. Be inte om ursäkt utan ordna din fest.

4. Du kan inte bedöma någons offentliga alkoholdrickande och veta hur personen hanterar alkohol hemma. Jag vet de som super som f-n på en fest men går på fest 2 gånger per år. Resten, inte en droppe. Jag vet folk som dricker för mycket till vardags men oftast är chaufför på fest för de är rädda att andra ska se deras drickande och se att det går över gränsen. Men de flesta vet faktiskt vad de gör när de dricker alkohol även om det är små mängder ofta eller större mängder men vid färre tillfällen. Tyck inte synd om människor eller tro att du vet något om deras liv pga hur de gör på en fest.

5. Inse att de flesta människor är era allierade årets flesta dagar. En person som jag som kanske dricker 10 gånger per år och då dricker 1-2 öl som allra mest och mest troligt en halv öl har 255 dagar per år som nykterist. Majoriteten, även de som dricker mycket ibland har fler nyktra dagar än berusade dagar. Startar man i den änden blir mina råd mycket mer begripliga och det blir tydligt att det inte handlar om något förhärligande av ett beroende eller ett förlöjligande av nykterhet. Jag har varit nykter på fester och aldrig blivit dåligt behandlad men jag har å andra sidan inte dragit fram något käckt alkoholfritt alternativ och försökt övertala någon att det är lika gott.

Nej, du dör inte för att du ger upp...

Under den senaste tiden har jag funderat en del på sorg i olika former och på att ha förlorat sina föräldrar. Ingen som läst denna blogg kan ha missat att jag förlorade båda mina föräldrar när de var unga och jag var ung. I år har det passerat fler år sedan farsan dog än jag fick leva med honom, det var lite av en konstig insikt för mig. Min pappas minne är levande för mig men efter så många år är han ändå numera ganska långt i periferin och det ser jag inte som något negativt. Jag kommer sakna min pappa hela livet men han varit faktiskt inte hela livet.

Idag läste jag om Ida med cancer i Expressen. Jag har läst om henne tidigare och rörts av hennes öde att gå och vänta på döden och veta att döden snart kommer. Vem som helst med barn förstår just hur förlamande sorgligt det måste vara att veta att det är stor risk man inte får se en till skolavslutning med sina barn. Samtidigt så vill jag liksom också säga något till henne som någon som förlorat sina föräldrar. Du kommer vara viktig i dina barns liv oavsett när och hur du dör. Du hade varit viktig även om du inte "kämpat" det minsta och din kamp kommer inte påverka dina barns syn på dig. De är säkert tacksamma för varje extra stund med dig där du är tillräckligt frisk att njuta av deras och ditt liv men jag inte bara tror utan vet att de inte älskat dig mindre om du valt att avsluta all behandling. Det är din kropp och du som väljer din behandling, behandla dig inte för någon idé om att visa dina barn att du är en kämpe utan för din egen skull. Det finns ingen skam i en mamma som vill vara med sina barn så länge det bara går men går det för dig och inte för dina barn. Barn uppskattar helt enkelt inte den uppoffringen i sig men de uppskattar dig. Sedan kanske jag vill varna lite för dina planer efter döden. Du måste naturligtvis bearbeta din egen död men överväg att inte lämna så bestämda anvisningar om vad som ska hända efter döden. Låt dina barn få bearbeta din död på det sätt som passar dem. Du känner inget och mår inte dåligt av att de gör något annat än du tänkt. Det betyder inte att du inte ska berätta dina önskemål men acceptera även att livet utan dig tillhör dina barn och inte dig. Det är en del av sorgen för oss överlevande, att vi inte längre tillhör men det är något vi också måste acceptera för att må bra i slutändan. Kapitlet mamma/pappa är avslutat åtminstone till dess vi lever det liv som gud lovar oss efter vår egen död. Du kommer överge dina barn på riktigt vad du än gör nu.

Minnet, kärleken och varje stund med föräldrarna är värdefullt och vi bär det med oss men vi blir också övergivna. Vi har all förståelse att den förälder som dör inte gör detta med flit men vi står där ensamma ändå med ändan bak. Vad du än gör som förälder blir dina barn övergivna. Det finns ingen magi. Inga ord eller någon handling som tar bort detta. Det kanske låter hårt och okänsligt av mig att säga detta men så är det. Ingenting hade mina föräldrar kunnat göra. Det kan låta hårt det jag skrev ovan, att min pappa nu är perifer men det är han och han ska vara det efter 18 år. Jag ska ha ett liv fullt av annat efter 18 år. Min sorg över att mina föräldrar inte får möta mina barn är nog idag min största sorg. Men jag har också accepterat att det inte är mina barns sorg. Min dotter är intresserad och gillar att höra berättelser om mina föräldrar men det är något rent vackert och fint för henne och inte en sorg. Hon älskar att höra om vad jag tror mormor och morfar skulle säga och göra om de mötte henne men hon har ett fullt och intakt liv även utan dem. Berättelserna om dem är ett plus för henne i hennes redan kompletta liv.

Jag förstår tanken med glasurnan, och tanken är fin, men lita på att du strålar i deras liv redan nu och kommer göra det för alltid. Min livsväv har för evigt inslag av mina föräldrar och små svarta trådar av sorg för att de inte är där. Föräldratrådarna är dina strålar av guld, turkos och rosa och även om dina barn en dag travar in i ett kolumbarium och ställer din urna där så är det inte för att deras väv slutat väva dessa färger. Men, deras livsväv fick ett annat mönster när du dog och det går inte att förhindra. Men den väv de sedan väver kommer vara vacker, tro inget annat.

Jag känner en sådan lycka för dina barn som får så många stunder med dig innan du går vidare, det kommer hjälpa mer än du tror. Min mamma hade en del sjukdomar och hennes död fanns det ändå en viss förberedelse för även vi hade ett mycket mindre klart schema än i ert fall. Min pappa dog så att säga knall och fall och det tog så mycket mer energi att förstå och sörja honom än min mamma trots att jag älskade henne nästan helt gränslöst och hade en bra relation till henne men en halvtaskig till min pappa. Här tror jag också du kan känna ett lugn. Du verkar vara en fin mamma och vilja göra vad än du kan för dina barn. Min pappa var ärligt inte så bra och ändå är mitt liv fullt av minnen av honom och han lämnar mig aldrig. Du kommer aldrig lämna dina barn heller. Jag vet det.

Jag skriver detta med min erfarenhet och med min kärlek. Att så mycket inte kommer spela någon roll kanske låter konstigt men så är det. Kärleken spelar roll. Minnena spelar roll. Du är alltid kvar. Dina barn kommer hitta ett nytt liv som är vackert. De klarar sig utan dig. Det är så det ska vara.