Att dras mellan två sidor

Idag funderar jag på hur man som människa ibland dras mellan två inre sidor och hur det kan vara i olika situationer. Som gammal bodensare är det svårt att inte tänka på Vatchareeya som styckmördats och hennes kropp lämnats i bitar på olika platser i en skog inte långt från själva stadskärnan. Jag känner stort medlidande i synnerhet för hennes mamma som nog bara ville att hennes dotter skulle få det bättre genom att bo här i Sverige och som säkert som alla föräldrar älskade henne bortom allt annat. Vatchareeya verkar ha haft människor som älskade henne och brydde sig om henne även om jag också hört att hon kanske var illa omtyckt av andra, i vilket fall kan hon knappast ha förtjänat det hemska öde som väntade henne.

Samtidigt så stimulerar mordet även min mer sensationslystna sida. Jag kan inte låta bli att läsa vad folk på flashback säger och skulle jag få en insiderrapport från Boden skulle jag glatt äta upp varje äcklig detalj. Jag erkänner, beskrivningar av brott fascinerar mig, både att läsa om vilka vidriga saker folk kan göra och genom den medkänsla jag även har för brottsoffret. Försvunna personer är en speciell inriktning av detta som intresserar mig och kanske späds mitt intresse ytterligare för styckmordet inte bara för att det är ett styckmord utan även för att det skedde i min barndomsstad, som jag dock inte har upparbetat något nostalgiskt sken inför ännu efter över 10 år som utflyttad. Med det sagt, så har jag ju ändå varit på de platser som beskrivs i tidningarna och jag kan verkligen föreställa mig en hel del som jag aldrig kunnat se framför mig om jag inte en gång bott i Boden. Huset hon hittades i påminner om vår scoutstuga, jag har varit i skogen hon hittades på skolutflykter, jag känner väl till områdena där både den misstänkte och hans föräldrar bor osv osv. Det kittlar på ett sätt som inte många andra mord kan, att jag har någon sorts insyn som inte andra har.

Det finns dock saker som inte kittlar. Jag kan känna en rädsla när jag läser om mordet som kanske inte andra har. Jag har varit utsatt och mobbad och känt mig som om jag inte hörde till när jag bodde där. Det finns uppgifter som tyder på att Vatchareeya kan ha råkat ut för samma sak och kanske känt samma sak. Min känsla när jag läser om brottet är inte "Hur kunde det här hända i Boden?" utan tyvärr, "Det hade kunnat hända tidigare" och offret hade kunnat vara jag. Det är en känsla som ni inte vill ha.

Hänryckt eller förryckt, vem vet!

Idag har jag och Bus varit och blivit hänryckta av eritreansk och finsk kör i kyrkan. Pingst som det är så är väl hänryckning ett gott tema. Lisa Tegby predikade fint om ekumenik och språk och hur anden talar till oss på vårt eget språk, eller kanske till och med vårt eget sätt (mitt tillägg). Det passade så bra med pingsten, de utländska körerna och gemenskapen med den eritreanska församlingen. Det var fantastiskt att kunna förenas som kristna och inte separeras av olika språk eller kristen inriktning. Eritreanernas musik som sjungs och ackompanjeras av trummor är förtrollande och jag får en känsla av att kanske var det så här det lät när de första kristna samlades i katakomberna, inte hade de någon orgel i alla fall. Bus var superfascinerad av sången och trummorna men kyrkan var varm och litens tålamod lite kort så vi fick ge upp efter nattvarden och byta blöja och börja fika lite i förväg. Med tanke på hur stor hon har blivit tycker jag hon klarade det bra men nästa gång blir det nog en sjal med i packningen så jag kan gå runt i kyrkorummet och visa henne saker och distrahera henne lite bättre.

På vägen hem så fortsatte hänryckningen, det är fascinerande att ha så varmt som vi har nu i maj. Det var en bra bit över 20 grader idag, och grönskan har exploderat på vanligt sätt som den gör här i norr. Många från södra Sverige gnäller på att det inte finns någon vår, jag säger sug k-k våren, grönskexplosion är klart häftigare. Varför ska man behöva vänta längre än nödvändigt på sommaren, är inte vintern nog jobbig ändå? Jag vet inte hur länge värmen kommer hålla sig men jag tänker njuta av den i alla fall så länge den är här. Iris går runt i solhatt och täckande kläder mot solen men ändå har hon blivit solbrun på händerna (rejält) och har en skugga av bränna på undre delen av ansiktet. Jag tycker jag har skyddat henne så bra det går men tydligen så blir hon lätt brun och då kan det vara svårt att göra något. Röd har hon aldrig varit i alla fall, det är ju bra. Jag vill vara ute mycket i sommar så jag misstänker att dessa händer nog kommer bli ännu brunare innan sommaren är över, jag tänker inte överdriva rädslan för att hon ska få för mycket sol och inte gå ut bara försöka skydda henne med kläder och skugga.

Förra veckan vid Nydalasjön. De senaste dagarna har jag inte vågat använda kepsen utan haft henne i vidbrättad solhatt. Hon har haft på sig en skjortklänning som jacka för den där i plysch är alldeles för varm nu. Underbar är hon, nu och då.

Vad är bibliskt föräldraskap?

Frågan i sig är förstås massivt stor. Det är lika självklart en fråga som har många olika svar beroende på vem man frågar. För mig handlar det om att applicera de principer som finns i bibeln för hur vi ska behandla våra medmänniskor på barn i första hand. Det handlar också om att bibeln säger att barn kan ta emot det gudomliga på ett speciellt sätt som vi som vuxna inte förmår. Jesus välkomnade barnen till honom och stötte inte bort dem, som förälder blir det en viktig modell. Gud beskrivs ofta som en fader men faktiskt också som en moder som i Jesaja 49: 14-15 Sion sade:

”Herren har övergett mig,Gud har glömt mig.”Glömmer en kvinna sitt lilla barn,bryr hon sig inte om den hon själv har fött?Och även om hon skulle glömma, glömmer jag aldrig dig. Som mamma är det verkligen lätt att relatera till det, ens barn glömmer man inte och det är alltid viktigt. Just nu är hon extra svårglömd för hon försöker "hjälpa" mig att skriva detta inlägg och blir mycket upprörd när jag försöker få bort hennes händer från CAPS-knappen... Söta mixterfink!

Jag fortsätter detta med att citera ett ytterligare stycke från Jesaja där gud framställs som en mor:

Då kan ni dia er mätta
och finna tröst i hennes famn,
suga och njuta
hennes tunga bröst.
Så säger Herren:
Jag leder lycka till henne som en flod,
folkens skatter som en forsande ström.
Hennes barn skall bli burna i famnen
och bli gungade på knäet.
Som en mor tröstar sitt barn,
så skall jag trösta er.
Jesaja 66 11-13

Jag älskar hur gud framställs som en diande, bärande, gungande tröstande mor. Gud är inte en straffande
hård förälder som framställs inom vissa kristna kretsar i USA. Det finns en fullkomligt horribel bok som heter
To Train up a Child som faktiskt används av vissa kristna som en föräldraskapsbok i bibliskt föräldraskap.
Läs själva på länken om ni vill men det är riktigt riktigt obehagligt och hela principen går liksom ut på att slå
sitt barn till att lyda, kräva omedelbar lydnad av sitt barn och man börjar denna typ av "uppfostran" redan när
barnet är ett spädbarn. Det finns inget av den kärlek som beskrivs i Jesaja, inget av Jesus exempel för hur vi
ska behandla våra medmänniskor (barn är medmänniskor) eller något av Jesus uttalande om barn som
speciella i sin gudsrelation jämfört med oss vuxna, allt handlar om att föräldern kontrollerar allt och slår
barnet tills det lyder. Med tanke på att gud faktiskt inte gör så ens med oss vuxna utan ger oss en möjlighet
att bara tro att gud finns och att Jesus offer gjort friat oss. Vi blir inte slagna av gud om vi inte lyder utan
förlåtna även om vi gjort saker vi inte borde. Gud slår oss inte om vi behöver tänka lite på vad han sagt till
oss kanske inte lyder utan ifrågasättande och gud sätter inte upp hinder för oss enbart för att vi ska
misslyckas. Om dessa regler gäller vuxna och gud då bör föräldrar försöka efterlikna detta så mycket de kan
i sin relation med sina barn.

Vi som föräldrar har av gud fått en speciell gåva, ett barn som vi ska hjälpa och uppfostra på det sätt som
denna unika individ kräver. Vi ska hjälpa barnet att använda sina av gud givna styrkor och hjälpa barnet att
försöka överbrygga sina svårigheter. Vi har inte fått barnet för att göra det till kopior av oss själva. Låt dock
inte detta göra dig rädd att fostra, inspirera och lära ditt barn om det du tycker är viktigt i livet, det SKA du
göra men ha förståelse att barnet kan välja annorlunda än dig själv. Var inte rädd att säga till barnet om det
behövs men gör det med förståelse för att inte är lika utvecklade när det gäller konsekvenstänk som vuxna,
att barn behöver få upptäcka denna värld och att små barn inte har lika många erfarenheter som en vuxen
och helt enkelt inte kan göra lika kloka val alla gånger. Bibliskt föräldraskap är aktivt precis som gud stiger in
aktivt i våra liv.Det finns mycket mer att säga och jag ska skriva mer om detta. Några av de ämnen jag redan nu vet att jag vill ta upp är hur föräldern blir en modell för gud, om vad som står i Ordspråksboken och mer om Jesus och barnen. Jag kommer skriva lite om omsorg för det lilla barnet med just Jesaja i bakgrunden och mer personligt om hur jag tänker om föräldraskap och hur jag inspireras av bibeln och andra källor. Jag kommer säkert på mer med tiden men detta är det jag vet nu att jag vill skriva om. Hör gärna av er om ni vill höra om något speciellt.

Iris ammar min näsa. (ett bäbisskämt)

Disciplin

Gillar detta! Helt klart tänkvärt. Jag tillhör inte gruppen av föräldrar som inte tror på disciplin men jag tror också på respekt för barnets personlighet och behov och på disciplin som bygger på respekt för föräldern och en önskan hos barnet att lyssna och försöka förstå sin mamma eller pappa. Det ska inte handla om att tvinga barn till än det ena än det andra av princip och de gånger föräldern måste tvinga fram något ska vara få. Det ska inte handla om en maktkamp utan en relation i första hand.

Jag vet att detta inte något som jag inte kommer bryta mot, jag har redan ibland utnyttjat det faktum att jag är större och faktiskt kan utöva makt över Iris men jag ser inte det som ett misslyckande utan snarare som ett bevis för att just föräldraskapet är en relation. Iris kommer misslyckas i sin relation med mig och jag likaså men förhoppningsvis kan jag använda min längre erfarenhet att hjälpa oss att låta dessa misstag bli så få som möjligt. Det jag känner att jag ändå har gjort bra hittills är att jag har försökt att lära mig vem Iris är istället för att utgå från en stereotyp bäbis. Jag tror det är bra att läsa om allmän utveckling hos barn men komma ihåg att det inte är något facit. Bäbisar är lika mycket individer som vuxna är det och lika värdefulla som individer och det har jag faktiskt alltid med mig. Iris är en människa, en människa som förtjänar kärlek och respekt för den hon är och hon behöver inte bli något för att vara värd min kärlek. Hon duger som hon är helt enkelt. Visst kan jag känna att det är lite trist att andra mammor får jaga sina små busar medan Iris sitter fint och kollar på dem men samtidigt vet jag att Iris pratar ovanligt mycket för sin ålder och är bra på att äta mat utan problem vilket de bäbisarna inte gör. Det är ingen tävling och de har alla talanger och i sinom tid kommer alla de små jag känner lära sig både krypa, gå, tala och äta helt själva, det kommer bara ta sin tid.

Så, gärna disciplin, men kom ihåg vad det handlar om, att lära, handleda och inspirera, inte att tvinga och tukta. Barn är vilda ängsblommor, inte prydnadsklippta enar i en gammal engelsk slottspark.

Här är jag och jag kan!

Iris äter pölsa

... och mamma säger ägg ägg ägg.

Ockuperad hjärna=ingen bloggning

Jag har tänkt och tänkt och tänkt så himla mycket den senaste tiden. Jag har funderat hit och dit om mitt liv, mina val i livet och kort sagt allt mellan himmel och jord. Jag vet så mycket att jag vill ha förändring och det är något som både jag och R vill men så mycket av det vi önskar är upphängt på annat än det som vi har kontroll över och det är så frustrerande. Jag som är en oroare går och oroar mig och R blir sur för att jag börjar rabbla alla möjliga 'tänk om...' och jag blir orolig för att han som går och tänker mycket för sig själv inte pratar med mig om det som oroar honom och det som han har i huvudet. Kort sagt så har det varit en hel del onödiga konflikter i vårt liv av ovannämnda anledningar. Det är jobbigt att känna sig så fångad, det är den korta historien, alla turer hit och dit är inte intressanta för andra att läsa om och jag är heller inte intresserad av att skriva mer än så här i detta läge.

Jag har också funderat en del på min tro och det liv jag vill leva. Jag har levt på ett lite annorlunda sätt i flera år med annorlunda klädval och val i livet för att jag har sett dem som positiva för min andlighet. Jag har i stort inte backat från det beslutet och jag vill även fortsättningsvis välja bort en del av de saker jag kan välja bort men kanske kommer jag välja på annat sätt. Jag kan känna att två drag inom mig står i konflikt just nu. Som fortfarande ganska nybliven mamma så känner jag mig lite fångad i de enkla löst sittande kläder jag burit de senaste åren. Det känns som att andra bara läser det som att jag gömmer mig och skäms och även jag själv känner mig mer osäker klädd så än stark och skyddad som tidigare. Därför har jag experimenterat med olika  sätt att klä mig på senare tid. De jeans jag aldrig slängde har åkt fram och jag har valt andra klädkombinationer än jag gjort tidigare och... det har känts både bra och dåligt och jag har inte kommit någon vart egentligen om var jag vill hamna. Jag tror, noterar tror, att jag kanske vill börja klä mig ännu enklare hemma men kanske istället börja klä mig mer konventionellt när jag rör mig ute på mer officiella uppdrag som jobb och annat. Jag tror att jag kanske behöver den balansen. Jag vet dock inte utan jag provar mig fram, learning by doing, som jag alltid trott så mycket på som inlärningsmetod men också som teologisk metod. Jag ska lära mig genom att pröva och testa, hellre än att använda en massa kraft från min hjärna och lita på den känsla jag får.

Jag har också funderat väldigt mycket på hur jag kan ge Lilla Bus en uppfostran som gör det lättare för henne att känna tro och vara nära gud. Jag funderade mycket på det som gravid och det var svårt att få några bra svar. Antingen så var svaren i form av amerikanska fundamentalister med sjuka idéer om barnuppfostran eller folk som trodde att det handlade om en vilja att indoktrinera och förhindra att min dotter fick tillgång till andra idéer eller religioner. Nej, nej, nej! Det var ju inte det jag ville ha tips om utan hur man kan stärka och hjälpa barnets upptäckande av det gudomliga. Hur man kan lära dem moral och kristna principer på en vänligt och naturligt sätt, varje dag i livet. Inget annat. Jag har börjat försöka skriva lite om detta nu och även lite om hur man kan se på olika delar av bibeln och de budskap den ger om barn. Det går inte så fort och så enkelt som jag skulle vilja men jag hoppas kunna publicera några av dem i all enkelhet och förhoppningsvis till nytta för andra föräldrar med samma tankar så de slipper få de reaktioner jag fick och slippa ge sig in i de fulare delarna av det träsket.

Det är vad som händer i min hjärna och dessutom har jag en snart 10 månaders bäbis med separationsångest, tandsprickning och just nu troligen en förkylning på gång.

Jag vill...

...men tyvärr vänner, jag kan inte. Jag har ingen blogginspiration och bara fota Lilla Bus är liksom inte nog just nu. Jag har en stor och fin idé som kanske kanske blir verklighet men då måste jag jobba med den och då orkar jag inte blogga. Den stora idén är svår men om den går så tror jag den kan bli en hit och en stor ändring i mitt liv. Den kan till och med bli så stor att mitt liv förändras helt men kanske blir den bara en krydda. Vi får se.

Lilla Bus är en glädjekälla i alla fall. Idag gick hon äntligen med stöd runt bordet, det har hon aldrig gjort även om hon kunnat stå länge. Nu kommer vi nog se mer och mer rörelse vad det lider.