12 november 2013

Sömn

På en dålig dag vill jag ibland klå mina medmänniskor som också är föräldrar när de drar upp den kanske största barnfrågan av alla nämligen sömnen. Alltså, varför denna fixering? I synnerhet, varför denna fixering vid perfektion och sömn? Varför är det inte OK med ett barn som sover hyfsat eller till och med utmärkt om det inte sover i egen säng i eget rum i minst 12 timmar och utan att vakna? Varför måste en mamma få panik för att barnet sover 10 timmar och inte 12? Varför ska föräldrar kämpa och kämpa med att få barnen att somna själv när barnen inte vill? Ja, nu kommer säkert någon säga att man måste göra det för annars lär sig barnet aaaaaaaaaaaaaaaldrig göra det.

Jag ska erkänna något till er: Jag samsov i samma säng som mina föräldrar ovanligt länge, till jag var kring 8-9 år faktiskt och trots detta kan jag sova själv. Trots att jag fortsatte att sova i samma rum som dem tills jag var 11 år så är jag en vanlig människa utan speciellt stora sociala problem och faktum är att jag är djupt tacksam över att mina föräldrar kunde förstå att det var något jag behövde. Dessutom är jag tvärtemot fördomen en väldigt egensinnig och självständig människa och kanske den av syskonen som gjort de mest avvikande valen i livet. Sug på den, sovfascister!

De flesta barn behöver inte sova i samma rum som sina föräldrar som jag och ytterst få behöver sova själv från före de är ett år gamla. I synnerhet behöver barn inte bli utkörda ur föräldrarnas sovrum när de under separationsfasen behöver dem som mest och sover som sämst. Sovmetoder under separationsfasen är det som får mig att se som allra mest rött faktiskt. Om någon jag tycker om läser detta och har gjort så, snälla berätta det inte, jag kommer ha svårt att se er i ögonen och respektera er då.

Betyder detta att jag inte gjort någonting för att påverka mitt barns sömn eller att jag aldrig någonsin oroats över hur hon sover? Nej, jag har både jobbat med modifiering av sömn och funderat om jag aldrig någonsin ska få sova som en normal människa men min lösning har aldrig varit CIO, 5MM, Babywise eller Sova-hela-natten-kuren. Min första åtgärd har varit att dra ett djupt andetag och försöka diagnostisera och välja en lösning som jag tror passar min dotters personlighet, min och min mans personligheter och våra åsikter om föräldraskap. I och med att vi tror att vår dotter är en riktig fullvärdig människa så går de mer manipulativa teknikerna bort för oss och vi tröskar på med mer långsamma och långsiktiga lösningar. Vi har gjort en del som jag säkert tror en del av sovfascister skulle tycker är bra. Vi har:

- Markerat natt från första början och hållit lägenheten så mörk som möjligt och ägnat oss åt lugnare aktiviteter när det är natt. Vi har inte accepterat att barnet vill vara vaket och vara uppe och leka mitt i natten utan ammat eller vyssjat tills barnet somnat om. Just den natten kan bli förstörd, ja, men ofta lönar det sig i längden. Däremot har vi om Lilla Bus inte velat sova för natten när vi lagt henne på kvällen ibland låtit henne stiga upp igen och börja om senare. Jag ser detta som naturligt eftersom det är så vi vuxna gör om vi felbedömt vår trötthet medan de flesta av oss däremot inte går upp om vi inte kan sova på natten annat än i nödfall.

- Vi har haft en kvällsrutin sedan ungefär 4 månader.

Den är väldigt enkel och består av att jag tar på pyjamas på henne och byter blöja. Därefter borstas tänderna och jag passar på att kissa när Lilla Bus avslutar tandborstningen med att borsta själv. Sedan kramar hon pappa och säger godnatt och sedan lägger jag mig ned med henne och ammar henne till sömns. Vi startar rutinen när hon är trött, inte vid en specifik tid men tröttheten kommer ungefär samma tid varje dag ändå, ungefär mellan sju och åtta på kvällen. Oftast går insomnandet rätt snabbt 20-30 minuter men på en dag då det varit många händelser och Lilla Bus är övertrött eller när hon har tänder som växer (som nu) kan det ta längre och det får det göra, hon är bara människa som alla andra och kan inte väntas somna som en robot. Det vore underbart om hon gjorde det, självklart men då jag själv inte kan somna direkt varje kväll så kan jag knappast kräva det av ett litet barn. Somna själv gör hon inte och det är heller inget vi kräver. Jag grundar detta på att jag har bekanta med äldre barn som berättat om hur mycket de uppskattar läggningsrutiner med äldre barn jämfört med ett barn som går och lägger sig själv med en stängd dörr och det är något jag tagit med starkt i beräkningarna när vi valde att inte jobba för en somna själv lösning.

- Vi har låtit Lilla Bus visa den huvudsakliga vägen med sömnen men styrt då det behövts.

Som spädbarn så ville hon inte sova alls på dagarna, kanske en halvtimme som bäst. Trots detta lät jag henne inte sova mer än 2,5 timme dagtid om hon ändå valde att somna. Detta tycker en del är grymt men det grundar sig på att ett spädbarns natt är så kort, bara kring 5 timmar. Ett barn som sover 5 timmar nattetid sover alltså hela natten, det är inte 8, 10 eller 12 timmar som är att sova hela natten, det är 5 timmar. En sömnperiod på 2,5 timme är alltså en halv natt och ungefär som att en vuxen skulle sova middag i ca 4 timmar så att låta ett barn sova så mycket längre är i mina ögon nästan mer grymt och det gör att man stjälper sina möjligheter till nattsömn än mer.

I somras så blev hela hennes dagsömn förstörd av förändringen av temperatur, ljus och framförallt tänder och hon började vägra att sova. Hon var trots allt väldigt trött och till sist fick vi ta beslutet att gå in och söva mer aktivt än tidigare. Förr sövde vi helst genom att jag ammade henne till sömns även dagtid men i denna oroliga period fungerade det inte alls. Vi valde då att använda vagnen och ta henne på promenad när hon var trött och inte ge oss förrän hon sov. Hon protesterade en del faktiskt och skrek och försökte sätta sig upp i vagnen. Vi gick med vagnen, sjöng, lugnade och lade ner henne igen tills hon somnade. Det var inte vad hon ville dock övergav vi inte henne och gick iväg från henne utan vi var med henne och jobbade aktivt för att hjälpa henne att somna. Några gånger så var hon så trött att hon låg med stängda ögon och smågrät men till sist somnade hon. En gång gick gråten över i ett mer panikartat skrik och då fick hon komma upp i mitt knä, vyssjades, ammades och och släppte sedan fram sömnen och jag kunde lägga ned henne i vagnen och hon sov bra. Denna period i vårt föräldraskap är den när det gäller sömn som jag känt mest tveksamhet och skam inför. Jag känner även nu att det gränsade till den typ av hårt föräldraskap som tvingar fram sömn även om vi aldrig övergav Lilla Bus. Dock var just detta tillfälle när hon blev så ledsen och jag kunde få henne att lugna sig genom att bryta rutinen snarare än att hålla på den hårdare gjorde att jag återfick mitt förtroende för min föräldrakompass och mitt förtroende för att vi gjorde rätt i just denna situationen. Efter den dagen så funkade det faktiskt väldigt mycket bättre att söva henne dagtid. Jag tror det faktum att jag inte försökte knäcka henne med MITT sätt och det faktum att jag lyssnade på henne gjorde att hon kunde slappna av och acceptera att hon faktiskt mådde bättre när hon sov på dagen.

Som synes är jag inte emot de tips och knep som kan läsas om i sömnböcker eller att man använder sätt som funkat för andra för att få barnet att somna och jag är heller inte emot att föräldrar går in och styr upp när det behövs, det är det som jag ser det extremt oreflekterade användandet av metoder och grymma metoder utan att man försökt mildare metoder eller ens försökt överväga att leva med en icke-perfekt sömn. Jag kommer skriva mer om sömn vid senare tillfällen men nu avbryter jag för andra aktiviteter.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar