10 november 2013

Om "hemma"

Idag vet jag inte riktigt var "hemma" ligger. När folk frågar mig om/när jag ska flytta "hem" menar de en av de möjliga platserna men kanske inte den jag själv ser som det främsta "hemma". Umeå är mitt primära "hemma" numera, sedan mamma dog så tippade hemmastapeln över till 80% hemma här och ynka 20% i Boden. Sedan Lilla Bus föddes undrar jag inte om hemmastapeln i Boden är ens mer än några procent. Min primära familj är R och Lilla Bus och inte längre min födelsefamilj. De är fortfarande otroligt viktiga för mig men att få barn har ändrat detta drastiskt såsom för många andra.

Lady Dahmer skriver om att de som bor kvar i sin hemstad och inte flyttar till Stockholm inte gör det för att de nöjer sig med att bo där de bor utan att de kanske ser andra värden. Jag håller med henne, jag tror inte att alla som bor kvar i min hemstad enbart gör det för att de nöjer sig utan att de flesta gör det för att de trivs. Däremot så vet jag att det finns de som bor kvar för att de nöjer sig eller för att de inte vågar ta ett annat beslut än det säkra men de är inte majoriteten.

För mig hade det dock varit att nöja sig med det säkra att stanna kvar. Sannolikt hade jag hittat någon sorts mening med livet men jag hade sannolikt för resten av livet ångrat att jag inte vågade. Trots att jag uttryckligen vantrivdes något vansinnigt i min hemstad så var det inte ett lätt val. Känslan av att jag svikit mitt arv och den plats jag vuxit upp på var stor. Jag visste när jag flyttade att chansen att jag skulle komma tillbaka inte var stor men det tog mig över 5 år att öppet säga det till min släkt. Det var en liten komma ut process faktiskt. I Norrbotten finns många idéer om lojalitet till den plats man är född på och om att inte föda andra delar av Sverige med folk och lämna hembygden att dö. Jag vill inte att Boden ska dö ut eller försvinna, långt ifrån, men för att inte mitt inre skulle dö så var jag tvungen att flytta. I likhet med Lady Dahmer finns det saker jag saknar, faktum är att det är ungefär samma saker, det otvungna umgänget och och att man bryr sig om varandra, men de saker jag saknar uppväger inte de negativa sidorna. Samtidigt som jag också håller med henne om att bo kvar inte alls måste handla om att nöja sig så tror jag dock att man måste vara ärlig: Ibland handlar det om det också. Är det fel att nöja sig? Inte alltid, människor blir sällan lyckliga om de inte någon gång kompromissar och för vissa är platsen de bor på kompromissen.



Hem ljuva hem


Hem ljuva hem?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar