Du vill inte ha lydiga barn, men det vill jag!

"Jag vill inte ha lydiga barn" är lite av en modern klyscha som uttalas av vissa som jag i många fall har mycket gemensamt med i när det gäller hur jag ser på barnuppfostran. Ännu har jag inte vågat säga det jag skrev i rubriken till dem, men en dag kommer jag göra det.

Men vad menar jag då med att vilja ha lydiga barn, att lyda blint är väl inget bra, det är ju den typen av auktoritetstro som leder till att människor som Hitler kunde komma till makten, eller hur var det? Jag har aldrig sagt något om blind lydnad, det är jag lika emot som som de som vill ha olydiga barn. Att lyda utan att tänka och väga är inget jag förespråkar men lydnad som är grundad på respekt för en annan människas omdöme och inlevelseförmåga är något jag förespråkar. I modern kristendom så ersätts ibland lydnad mot gud med hörsamhet mot gud och delar av det jag menar ryms i begreppet hörsamhet. Dock tycker jag att hörsamhet inte helt kan ersätta lydnad eftersom det finns en dimension i detta ord som antyder att det handlar mer om att lyssna än att agera. Att enbart höra vad någon säger men inte göra något av det är inte lydnad och det är heller inte OK att bara lyssna och sedan göra som man själv vill.

Den lydnad jag vill åt grundas i att barnet inser att det finns människor som har andra insikter än dem själva och som fatta vettiga beslut å deras vägnar. Dessa människor är deras föräldrar och i en mindre utsträckning lärare och förskollärare samt andra vuxna som t.ex. deras vänners föräldrar. När någon behandlar en med respekt och omsorg är man ofta betydligt mer villig att ta emot deras ledning och det anser jag är en väldigt viktig orsak till att tillämpa positiva uppfostrans redskap. Jag vill att mitt barn ska se att jag har respekt för henne och hennes önskemål samtidigt som det finns situationer där min kunskap som vuxen måste få vara den som gäller. Jag säger inte att barn aldrig får protestera eller argumentera emot vad en vuxen säger, jag säger snarare det motsatta, att det är sunt och bra. Det jag är ute efter är att en viss mängd lydighet och en följsamhet mot någon man bedömer som inkännande mot ens person är att sträva efter. Jag tror inte det är sunt att ha ett barn som aldrig protesterar mot en förälders beslut men jag tror heller inte att att det är sunt med ett barn som alltid protesterar.

Hur ska man då nå dit? I dagsläget är detta mestadels teoretiskt men jag drar ändå från erfarenhet som jag har från min egen uppväxt som jag upplever präglades en hel del av detta synsätt. Här är några punkter jag tror är viktiga för att nå en hälsosam lydnad.

1. Bygg en relation till ditt barn och älska och bry dig om dess välfärd. Försök lyssna så mycket du kan redan från bäbisstadiet och lär känna ditt barn. Grunden för att barnet ska respektera dina åsikter om barnets eget liv är att du faktiskt har insyn och att barnet upplever att du har deras bästa för ögonen.
2. När du kräver lydnad så gör det när det faktiskt är i barnets bästa intresse att göra som du säger. Att kräva lydnad för skitsaker kommer inte uppmana till en vilja att följa om du inte verkligen är ute efter blind lydnad och att diktera ditt barns alla rörelser. När ett beslut är sådant att barnet antingen kan fatta det själv eller där det är många möjliga lösningar som kan leda till goda utkomster ska barnet inte tvingas lyda utan du ska snarare uppmana till egna lösningar och försöka att barnet istället ska använda dig till att bolla om beslutet är svårt.
3. Lydnad ska krävas så sällan det går, du ska inte utnyttja din makt i onödan. Tänk en chef för ett företag. En bra chef diskuterar och förankrar beslut men i vissa fall måste beslutet tas emot personalens vilja. En god chef tar då beslutet rakryggat och står för detta beslut. Man ska kunna motivera sitt beslut men argument från andra sidan hur bra de än är kan inte ändra det faktum att detta beslut är det som gäller. Man kan sätta begränsningar för hur många och hur ingående förklaringar man är villig att ge men en förklaring som efter barnets ålder är rimlig ska kunna ges. Beslut kommer inte alltid att ifrågasättas, när ett barn har lärt sig att du inte kräver hörsamhet för vad som helst så kommer det utgå från att du har en bra orsak att bestämma.

I slutändan tror jag att fostran i gott ledarskap och krav på en viss grad av hörsamhet är viktigt och grundläggande för att ditt barn ska kunna identifiera just despotiska människor. Om ett barn är vant med goda beslut av de som är deras "överordnade" som faktiskt barnens föräldrar är även om vi inte kanske gillar att tänka på oss själva som sådana så har de större chans att identifiera en t.ex. en dålig chef på en arbetsplats och hantera detta. Lydnad baserat på respekt kommer inte göra folk till hjärnlösa zombier utan snarare lära barnen att respekt och omtanke är grunden för att få leda andra och då har faktiskt inte despoter en chans.

Jag tror också att man blir bättre förberedd på vuxenvärlden om man är van att till en grad lyda. Om man alltid är van att få som man vill eller att åtminstone alla beslut ska diskuteras och tjafsas om så får man svårare att anpassa sig till arbetsliv och andra vuxenaktiviteter som föreningsliv osv. Vi får inte alltid som vi vill fast vi är vuxna, snarare så får vi ganska sällan som vi vill. Det är orättvist att skapa en barntillvaro som i första hand handlar om att få som man vill när det faktiskt inte förbereder en för livet.

Kommentarer

Populära inlägg