25 maj 2013

Att dras mellan två sidor

Idag funderar jag på hur man som människa ibland dras mellan två inre sidor och hur det kan vara i olika situationer. Som gammal bodensare är det svårt att inte tänka på Vatchareeya som styckmördats och hennes kropp lämnats i bitar på olika platser i en skog inte långt från själva stadskärnan. Jag känner stort medlidande i synnerhet för hennes mamma som nog bara ville att hennes dotter skulle få det bättre genom att bo här i Sverige och som säkert som alla föräldrar älskade henne bortom allt annat. Vatchareeya verkar ha haft människor som älskade henne och brydde sig om henne även om jag också hört att hon kanske var illa omtyckt av andra, i vilket fall kan hon knappast ha förtjänat det hemska öde som väntade henne.

Samtidigt så stimulerar mordet även min mer sensationslystna sida. Jag kan inte låta bli att läsa vad folk på flashback säger och skulle jag få en insiderrapport från Boden skulle jag glatt äta upp varje äcklig detalj. Jag erkänner, beskrivningar av brott fascinerar mig, både att läsa om vilka vidriga saker folk kan göra och genom den medkänsla jag även har för brottsoffret. Försvunna personer är en speciell inriktning av detta som intresserar mig och kanske späds mitt intresse ytterligare för styckmordet inte bara för att det är ett styckmord utan även för att det skedde i min barndomsstad, som jag dock inte har upparbetat något nostalgiskt sken inför ännu efter över 10 år som utflyttad. Med det sagt, så har jag ju ändå varit på de platser som beskrivs i tidningarna och jag kan verkligen föreställa mig en hel del som jag aldrig kunnat se framför mig om jag inte en gång bott i Boden. Huset hon hittades i påminner om vår scoutstuga, jag har varit i skogen hon hittades på skolutflykter, jag känner väl till områdena där både den misstänkte och hans föräldrar bor osv osv. Det kittlar på ett sätt som inte många andra mord kan, att jag har någon sorts insyn som inte andra har.

Det finns dock saker som inte kittlar. Jag kan känna en rädsla när jag läser om mordet som kanske inte andra har. Jag har varit utsatt och mobbad och känt mig som om jag inte hörde till när jag bodde där. Det finns uppgifter som tyder på att Vatchareeya kan ha råkat ut för samma sak och kanske känt samma sak. Min känsla när jag läser om brottet är inte "Hur kunde det här hända i Boden?" utan tyvärr, "Det hade kunnat hända tidigare" och offret hade kunnat vara jag. Det är en känsla som ni inte vill ha.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar