21 september 2012

Tvivel...

Jag har egentligen inte tvivlat på min förmåga att vara förälder överhuvudtaget förrän de sista dagarna. När Lilla Bus fick problem med magen så kom det första tvivlet. Hur kan jag vara en bra förälder när jag skadat mitt barn? Jag åt saker som hon fick ta smällen för, hur kunde jag vara så elak? Det var ju förstås inte medvetet men mina handlingar påverkade henne negativt och inte mig själv i någon större utsträckning. Det var en sådan obehaglig känsla att jag började gå tillbaka till allt jag gjort i mitt föräldraskap och börja fråga mig själv om jag verkligen var en bra mamma här och där. Min fina flicka förtjänar det bästa, är jag den bästa för henne? Jag förstår förstås att jag i första hand bara plågar mig själv för att jag har dåligt samvete för det hela men plötslig fick jag förståelse för den pjoskiga rädda mamman som frågar BVC om allt. Barn är dyrbara och vi vill inte göra fel oavsett vilken typ av människa vi är.

Bus, mamma är inte perfekt men varje dag kämpar hon för att göra ditt och vårt liv så bra som möjligt. Mamma älskar dig min fina fina dotter. När jag ser på dig så får jag tårar i mina ögon för du betyder så fasligt mycket för mig. För någon vecka sig drömde jag att de hade kidnappat dig och de hade även tagit allt jag ägde i lägenheten utom en gammal kartong. Då förstod jag att utan dig skulle jag bokstavligen inte ha något alls...






Hon ser inte ut så här idag men hon är lika söt...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar