19 december 2013

Life skills

När jag tänker på vad jag vill ge Lilla Bus på vägen till vuxenlivet är nog "life skills" det jag tänker på först. I detta begrepp finns praktiska och psykologiska färdigheter men också att vara beredd att möta både medgång och motgång. Jag tror verkligen inte på curling samtidigt som man som föräldrar har en plikt att stödja och följa sitt barn ända upp i vuxenlivet och därefter.

I det praktiska så ligger allt från att sköta ett hem, ekonomi, prioritera, att sköta skolan i nivå med ens medfödda förmåga till att lära sig cykla och packa gympapåsen. Detta är inget som jag väntar med tills barnet är i tonåren, Lilla Bus hjälper redan till med tvätten genom att stänga tvättmedelsluckan, trycka på start och räcka mig kläder. När hon blir större så får hon även hjälpa mig hänga och sortera tvätt för att slutligen kunna göra alla momenten. Vi tränar på att äta själv och klä på sig själv. Det kommer ta många år innan hon kan ta på sig allt men redan kan hon kämpa på sig en sko, en vante och en mössa och hon vet vilka kroppsdelar de flesta kläder sitter på. Träningen anpassas efter personen och dess färdigheter men den finns där redan från första början.

När det gäller det psykologiska så är det väldigt mycket som är involverat. Mamman och pappans beteende mot barnen och mot deras partner är en viktig del. Det betyder dock inte att man som förälder kommer förstöra barnet bara man gör lite fel, faktum är att jag tror att föräldrar idag är väldigt rädda för att göra fel och de fel de gör ger dem mer ångest än de borde. Sätt upp för dig själv att du får göra fel men att du tar om, ber om förlåtelse och bättrar dig när saker gått helt åt fanders. Det är är detta som är din uppgift som förälder, inte att framstå som den som alltid gör rätt. Helt ärligt tror jag att en kärleksfull men halvdålig förälder som ger sitt barn hela sig själv med alla fel och brister gör mer rätt än en som alltid försöker göra rätt och ständigt lever i förtvivlan och ångest över sina fel.  Ditt barn behöver dig, som DU är och inte en föräldraroll. Samma med föräldrarnas relation. Det är aldrig bra för ett barn att sitta och höra på sina föräldrar som verkligen gör ned och förnedrar varandra genom att bråka eller än värre slåss men enstaka bråk eller diskussioner som inte går över styr är inte samma sak.

Även andra människor lär barnet om relationer, kompisar, kompisar föräldrar, föräldrarnas vänner, lärare, förskollärare och alla andra ditt barn interagerar med men du som förälder är och ska vara den viktigaste influensen. Ja, ditt barn lär sig om livet i förskolan/skolan men om den etik och moral som presenteras där inte är i din smak bör du faktiskt se till att ditt barn vet om det. Om det är de starkas rätt på rasterna i skolan är det din uppgift att se till att ditt barn förstår att du inte accepterar att hen utnyttjar de som är svagare, om man får skrika så högt man vill i förskolan och du inte gillar detta är det din uppgift att se till att barnet åtminstone klarar att låta bli att skrika på alla andra platser än förskolan.

Det viktigaste är kanske att jobba med att låta barnet förstå att livet är hårt och svårt och att alla kommer uppleva perioder då allt känns som skit utan att göra barnet helt deprimerat av hur jävligt det kan vara ibland. Jag anser att man måste berätta om att andra har det värre än en själv, och det gäller även de familjer som lever på socialbidrag för rent ärligt så har även de det bra globalt sett. Man måste låta barn vara ledsna över svårigheter men samtidigt uppmuntra dem om att saker kommer bli bättre och hjälpa dem att känna hopp. Ibland måste man vara den person som orsakar dem obehag. Man måste kanske ge medicin barnet inte vill ha, säga nej till en ny cykel eller avstå från en familjeresa till Mallorca trots att man gör sitt barn ledset och besviket. Man får förklara och trösta och visa på vad annat bra det finns men likväl måste man vara den personen. Att avstå är att skada barnet.

När Lilla Bus har blivit en stor buse och går ut i världen så hoppas jag att hon kan se tillbaka och säga att mamma och pappa gjorde verkligen allt för att jag skulle kunna fungera som en vuxen i det samhälle vi lever i. De visade mig vad som var rätt och fel, de lät mig göra saker och både lyckas och misslyckas men jag kunde ändå känna att de älskade mig oavsett. De såg till att jag visste vad som förväntades av mig som vuxen och hjälpte mig komma på vem jag är och vad som är viktig för mig. De ställde upp och hjälpte mig men de såg också när jag var bäst hjälpt av att lösa mina egna problem. De fanns där men jag fick upptäcka världen själv och jag blev inte hindrad i onödan från att leva mitt liv i samklang med dem och det faktum att jag fanns där hindrade inte deras liv utan jag var en lika viktig del av deras liv som de var i mitt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar