Vi väntar med syskon

Så fort Lilla Bus föddes kom frågorna. När ska ni skaffa syskon? Ni ska väl skaffa syskon? och sedan påståendena: Ensambarn önskar inget annat än syskon! Det är inte bra att bara ha ett barn! Skaffa syskon! Nu väntar jag bara på frågorna om vi har fertilitetsproblem också...

Vi har tagit beslutet att inte försöka skaffa syskon just nu. Jag vet inte hur länge vi kommer vänta men jag tror inte att vi kommer skaffa ett barn till snart. Jag hade tidigare en tanke att vi skulle börja försöka när Bus var ett år men när den dagen närmade sig så insåg jag att jag inte var redo och R hade heller inga invändningar att vänta längre. Nu väntar vi.

Jag är väl medveten om att man inte kan få barn i alla tider som kvinna och en av orsakerna jag tänkte att vi kunde försöka efter ett år var just att det skulle ge en potential till fler barn än om vi väntade. Idag känner jag att det inte bara är värt risken utan att det är en förutsättning för att jag ska känna att jag kan närma mig även en andra graviditet med glädje. Jag har precis kommit till stadiet att jag inte får en panikkänsla när jag tänker på att vara gravid och jag får bara en känsla av att skrika NEJ! istället. Jag trivdes inte med att vara gravid och det är inget jag tänker hymla om. Jag kände inget av glädjen och förväntan som alla talade om. Inte tyckte jag om min kropp utan jag kände mig fruktansvärt obekväm hela tiden både med min stora mage och med att veta att jag hade en annan människa i mig. Jag älskade den människan men jag ville ändå inte ha en annan människa inom mig. Självklart kunde jag förundras av att något kan växa och bli en människa men inte i mig. Med andra människor är det vackert och fantastiskt och fint, med mig själv var det bara jobbigt, men värt det för det underbara som kommer sen. Jag orkar bara inte med det hela igen så snabbt. Jag kommer behöva en längre transportsträcka nu när jag vet hur det är än innan när graviditet bara var ett abstrakt begrepp.

En annan viktig orsak är faktiskt att jag tror det är bättre med ett par år mellan syskonen och det finns forskning som stöder det också. Det är skönt veta att man inte riskerar att få pseudotvillingar och att barnen verkligen får vara bäbisar en i taget. Jag vill inte känna mig pressad att sluta amma i förväg då jag inte tror jag kommer klara att vara gravid och amma samtidigt (men man vet ju aldrig) och jag vill kunna förklara åtminstone en del av vad det kan innebära att få en ny familjemedlem.

Det finns andra mer praktiska skäl också. Ett barn går bra i en tvåa åtminstone så länge barnet är litet men två blir för mycket åtminstone för mig. Vi är en som jobbar och även om vår ekonomi på en lön skulle klara även två barn så är det en stor skillnad i säkerhet att ha två som jobbar och kan dra in pengar jämfört med en person. Om jag ska bli mamma igen vill jag dessutom dela föräldraledigheten mer då jag inte tycker att det är så bra som det blev denna gång att jag tar större delen. R är lika mycket förälder som jag men som vårt liv ser ut nu så blir det jag som tar ut ledigheten. Vi är säkra att denna gång är detta den bästa lösningen men den överensstämmer inte med våra grundvärderingar och det är en nödlösning.


Liten kejsarinna tills vidare.

Kommentarer

Populära inlägg