Spännande och tänkvärt

Jag läser gärna Lady Dahmers blogg och jag håller med henne om mycket även om det finns områden där vi tänker olika tex kläder och leksaker. På det stora hela håller jag med henne att småflickor inte behöver ha spetsklänningar och småpojkar kamoflagebyxor men jag tror jag ändå lägger mycket mindre vikt på sådant än henne. Jag tror på att erbjuda barn olika leksaker och inte fästa sig för mycket vid könet men jag tror heller inte att barn blir korrumperade av leksaker som anspelar på skönhet eller våld om de också har andra influenser.

Överlag tror jag att jag lägger mer vikt på värderingar hos föräldrarna än hon gör men jag är helt med henne att det är viktigt att andra vuxna tänker på sitt beteende mot barn i synnerhet förskole- och skolpersonal. Likaledes är jag liksom hon för en sen förskolestart om det är möjligt för familjen och den grundar sig i barnets bästa. Jag var hemma med mamma tills jag var 6 år och i ärlighetens namn var det inte ideal, lika lite som det är idealt att ett barn börjar förskolan direkt när h*n är ett.

Detta inlägg problematiserar detta med att inta ett barnperspektiv i denna fråga och artikeln som inspirerade Lady Dahmer handlar om hur feminism inte måste vara att kvinnor också ska få chansen att jobba ihjäl sig med långa dagar utan feminism kan vara att ta vara på det goda i en traditionell kvinnoroll och att vi kan jobba för att män kan lära av oss och både de själva och barnen vinner på detta.

Vi är idag i ett läge där kvinnor faktiskt kan göra det mesta medan kvinnliga domäner inte alls är lika tillgängliga och självklara för män. I en värld där båda föräldrarna jobbar deltid och barnen spenderar tid med både mamma och pappa som en naturlig förälder så är inte männen lika missgynnade i vårdnadstvister, föräldrarna kan lättare dela på hushållssysslorna och båda bidrar till försörjningen. Här har vi kvinnor faktiskt ett ansvar, vi måste våga släppa in män i det kvinnliga. Vi kommer vinna på det och männen också men kanske allra mest barnen. Två föräldrar som båda är förebilder både i arbetslivet och i hemmet är för mig bättre än en även om jag anser att det är bättre för ett barn att spendera mycket tid med en förälder istället för massor av tid på förskolan och lite med båda sina föräldrar eftersom jag lägger just stor vikt på föräldrarna. Ja, samhället har ett fostransuppdrag genom skolan och förskolan men föräldrarnas del är viktigare.

Som lärare hatar jag när fostran läggs över på skolan. Ja, vi kan och gör en viktig insats men vi har inte skaffat dessa barn till världen, vi har inte vårdnaden om dem och vi har inte samma insyn i deras inre som föräldrarna även om barnet går långa dagar i förskola, skola och fritids. Går barnet långa dagar har föräldern samma ansvar men mindre tid att lära sitt barn att fungera i vår värld. Vi kan lära barnen praktiska saker och ge dem en förståelse för ett öppet demokratiskt samhälle men vi kan aldrig lära barnen allt. Hur mycket vi än tycker om våra elever och hur mycket vi än vill dem väl så älskar vi dem inte och vi har inte den relation som ett barn har till sin förälder, inte ens om den relationen är skadad. Jag bryr mig hur det går för mina elever i livet fast de är vuxna men jag skulle aldrig jobba gratis, alla är förälder till sina barn. Att vara lärare och förskollärare är inte att vara extraförälder utan snarare en extra vuxen. Vi har kompetens inom våra ämnen och inom pedagogik och didaktik och vi är tänkta som ett komplement som dock aldrig kan ersätta en förälder och vi bör vara tydliga med detta. Sedan är vi också tänkande kännande människor och inte robotar så självklart formar vi en relation till våra elever och vi ska också göra det men det är vår expertis som gör att vi är där vi är, inte våra känslor.

Kommentarer

Populära inlägg