9 november 2009

Rätt bön på rätt dag

Jag har varit låg i tron nu en tid och jag har inte varit i kyrkan heller. Ibland är tron stark oavsett, men andra gånger behöver jag kyrkan. I söndags försov jag mig så jag hoppas jag kommer iväg på onsdag, jag tror jag behöver det och kanske kan jag få förbön också, det tror jag är behövligt i dagsläget.

Idag så förstod jag att jag behövde komma igång att hitta tillbaka till tron så jag tog upp min bönbok "I guds närvaro" och den bön jag fick upp var den som jag behövde bäst:

Endast gud själv kan låta oss se h****
som h*n verkligen är.
Ändå så fortsätter vi leta efter h****
i filosofin och naturvetenskapen.
Det verkar som om vi föredrar
en dålig kopia
framför det original
som gud själv målar
i djupet av vår själ.
Men där undviker vi h****,
och försmår att samtala med kungen
som alltid finns inom oss.
Vi föredrar att hämta vår kunskap
från böcker om h**** -
det blir lite trösterik fromhet
eller en övergående hänförelse

Fantastiskt, det var vad jag behövde höra. Självklart finns gud där i våra hjärtan och det enda sätt vi kan verkligen lära känna honom är genom att känna inåt, till det som finns där. Som ett svagt tickande, som en viskning så finns h*n där. Lyssna, det spelar ingen roll hur länge det var sedan sist, h*n väntar på dig. Böcker ger vissa svar, men om gud har de svårare att tala.

Bibeln säger ni kanske, talar inte den om gud? Jo, visst gör den det, men vi måste läsa bibeln från hjärtat likväl som från huvudet, annars kan den inte ge oss svar. Bokstavstroende tror att de möter gud genom att följa bibeln till bokstaven, men hjärtat är kallt och ibland undrar jag om de tror på gud alls. Hur kan gud sända dem sin kärleksfulla kraft och de sedan lyckas pervertera den till hat och intolerans? Jag har träffat många ateister som lever mer i samklang med gud än en stor del av de bokstavstroende.

Det finns i min mening två sorters ateister, de som lämnat gud och de som har en så naturlig tro att gud alltid är del av deras liv utan att de själva ens upplever det. Jag kallar det naturlig tro, en tro enbart från hjärtat. Dessa är ofta djupt moraliska människor med många av de egenskaper vi kristna strävar efter, tolerans, barmhärtighet, hjälpsamhet, enkelhet och kärlek, men de hävdar att de har funnit allt detta själv och inte behöver någon gud men jag tror kanske att gud behöver dem har gett dem denna gåva. Sedan finns den andra typen av ateister som lämnat gud, kanske som i mitt fall i barndomen för att tron inte längre fanns där, utan att jag riktigt vet hur det gick till eller som vissa som lämnat gud av besvikelse. Jag kan förstå att man blir besviken både på gud och i synnerhet på religionsutövare. Vem börjar inte misströsta när man hör om katolska präster som utnyttjar barn, predikanter som lovar alla sorters lycka om hans/hennes ofta fattiga följare bara ger mer och mer av sina surt förvärvade slantar och sedan visar det sig att predikanten har dyra lyxbilar och drömvillor köpta för kollekten. Vem blir inte förtvivlad när människor krigar och har mage att säga att gud vill det?

Jag vet att gud är med mig, h*n finns i mitt hjärta, låt mig avsluta med att citera bönbokens citat för begrundan under dagen: "H*n är som han är inom oss"

(Gällande citaten, jag har stavat gud med liten bokstav, för det är så gud stavas för mig, och han som h*n och honom som h****, detta är för att gud inte har ett kön för mig och jag vill därför inte rikta min begrundan till ett manligt väsen. I normala fall skriver jag ut han/honom i texter som inte är mina, men då denna text är tänkt för kontemplation och begrundan av gud så vill jag inte styra den.)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar