24 oktober 2009

Jag och mitt tyckande

Jag tror att jag allmänt är svår att förstå i många människors ögon eftersom jag oftast gör det jag vill. Påståendet kan låta konstigt, alla gör väl vad de vill, men nej, de allra flesta gör vad de vill relativt sällan och föredrar att göra det som förväntas av dem. Det är inget fel att uppfylla människors förväntningar, det är en nödvändighet för att fungera i denna värld. Självklart tycker jag också att det finns situationer där önskvärda är att man gör det som är förväntat. Anställs man på ett jobb så måste man acceptera att arbetsgivaren ställer vissa krav på dig och förväntar sig att dessa uppfylls åtminstone till en större del. Jag är lärare, självklart ska en rektor kunna vara säker att jag faktiskt undervisar om mitt ämne och inte bara sitter och talar strunt på lektionerna. Men det var inte det jag menade när det gäller att göra det jag vill.

Jag har sedan någon gång när jag gick i nian alltid klätt mig okonventionellt och ovanligt om man talar om mina bästa stunder och rent utflippat och ganska fult i mina sämre stunder. Men någonstans inom mig så kan jag vara stolt över mig själv för jag valde det jag ville ha och inte det mina kompisar, modemagasin eller min hamster sa åt mig att bära. Idag tror jag dock att jag oftare lyckas med mina outfits än vad jag gjorde som tonåring så det är nog färre som stirrar på mig för att försöka avgöra om jag är försöksutsläppt från psyket.

Jag tillhör definitivt den vänstra sidan politiskt, men jag är inte partimedlem och kommer aldrig att bli. Mina största intressen i politiken är mänskliga rättigheter, fredsfrågor och fackliga frågor vilket säkerligen kommer att synas i bloggen. Jag uppfostades av två gammelsossar vilket säkerligen format mina åsikter ganska mycket, men dagens socialdemokratiska parti ger jag inte speciellt mycket för och mina röster har fallit på andra partier. Skulle dock en gammal socialdemokratisk politik med idéer, visioner och en tydlig koppling till ideologin återuppstå skulle jag nog kunna överväga en röst.

Jag är även kristen vilket jag dock inte har varit hela mitt liv. Jag minns tydligt min barndom då mamma läste ur barnens bibel och berättade om Jesus. Fram tills jag var omkring 9 år var jag övertygad om att gud fanns och trodde, men en dag, varför vet jag inte så trodde jag inte längre. Egentligen så sörjde jag inte det så mycket utan fortsatte mitt liv som vid denna tidpunkt och i många år framåt främst tillbringades med näsan i en bok. Jag kommer ihåg att det var böckerna som intresserade mig för mänskliga rättigheter för första gången. Under mellanstadiet så läste jag alla böcker jag kunde komma över som handlade om andra världskriget och jag kände med och fascinerades av det öde som drabbade judarna. Hur kunde man tro att en människa är sämre för att de har en annan religion eller tillhör en annan folkgrupp? Men nog om det, jag trodde inte på gud under tonåren, men jag var nog i likhet med andra tonåringar helt övertygad om att just jag hade svaren till vad som var rätt och fel i denna värld.

För att gå vidare, någon gång i 20års åldern så vaknade tankarna på livet och om det fanns en gud. Dessa frågor funderade jag av och till på tills jag kom till en punkt då jag insåg att jag inte trodde men att jag ville tro på en gud. Jag är en ganska rationell människa så min tanke var att man måste ju kunna få fram vilken tro som passade en genom att studera dem och se vilken som passade ens egna tankesätt. Så gjorde jag och efter en del grunnande kom jag fram till att det måste ju vara islam. Jag stod i begrepp att konvertera när jag beslöt mig för att be till gud, vilket jag inte gjort på allvar på många år. Jag bad om vägledning och kände mig efter min bön väldigt tillfreds. En dag gick jag utanför biblioteket inte länge efter jag bett min bön och då tyckte jag mig höra en röst "Släpp det". Jag stannade. "Vad då släpp det" sa jag högt fast jag var på stan. "Släpp dina grubblerier och lev" tyckte jag mig höra denna gång. Jag visste inte vad jag skulle tro om det jag hört, men någonstans visste jag att det inte kunde ignoreras. Den dagen började min resa tillbaka till den kristna tron, men mer om det någon annan gång.

Vad vill hon säga med detta långa inlägg om henne själv? kan jag tänka en läsare tänker. Jo, jag vill säga att låt inte dina eller andra människors förväntningar stoppa dig från att vara den du är. Jag sökte min tro, men jag trodde inte att den fanns i barndomens religion och höll på att välja bort det min mamma lärt mig och det som jag numera inser är min tro. Mina förväntningar och delvis också de svartvita åsikter jag byggt upp under min tonårstid hindrade mig från tron och gud. Jag kunde inte se att man kunde vara en människa som vill se förändring i världen och vara kristen, jag såg inte att man kunde ha en modern och accepterade hållning till människor och vara krisen och jag såg inte att kristen tro kan vara en drivkraft för förändring och inte något som får en att vilja behålla status quo eller värre.

Idag vet jag att jag hade fel.

Guds frid över alla människor!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar