Domsöndagen


Det enda jag vet...

"Nu skapar jag en ny himmel och en ny jord. Det som varit skall man inte mer minnas, inte längre tänka på" (Jesaja 65:17)

"En sak får ni inte glömma, mina kära: för Herren är en dag som tusen år och tusen år som en dag. Det är inte så som många menar, att Herren är sen att uppfylla sitt löft. Han dröjer för er skull, eftersom han inte vill att någon ska gå förlorad utan att alla skall få tid att omvända sig. Men Herrens dag kommer som en tjuv. Den dagen skall himlarna försvinna med dån, himlakropparna upplösas med eld och jorden och allt som människan gjort där förgås. När nu allt detta ska upplösas, då måste ni leva heligt och from på alla sätt medan ni väntar på Guds dag och påskyndar dess ankomst, dagen som får himlarna att upplösas i eld och himlakropparna att smälta i hetta. Men efter hans löfte väntar vi på nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor." (Andra Petrusbrevet 3:8-13)

"Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig. Då kommer de rättfärdiga att fråga: 'Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig att dricka? När såg vi dig hemlös och tog hand om dig eller naken och gav dig kläder? Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och besökte dig?' Kungen skall svara dem: 'Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa av minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.'" (Matteusevangeliet 25:35-40)

Det är lätt att känna sig tyngd av tanken på domens dag och av tanken att man inte vet när den kommer. Jag vill vända på detta och se det som något hoppfullt. Liksom med döden så vet vi att den kommer men vi vet inte när så vi behöver inte ängslas över när det blir. Det är liksom döden utom vår kontroll. Jag brukar säga att jag vill leva med hoppet om ett liv efter detta men jag vill utnyttja varje dag här på jorden till bra saker som om det inte fanns något liv efter detta utan detta är det enda paradis vi har. Det behöver inte tilläggas att det inte lyckas varje dag, eller ens många dagar alls men jag följer också min pappas favorituttryck genom livet "Om man siktar mot himlen kan man hamna i trädtopparna." Någonstans inser jag att jag nog aldrig blir bättre än trädtopparna men jag tror att lyckade och misslyckade försök ses av gud och att man får en andra chans.

Jag mitt dagliga arbete handlar om andra, tredje och trettiotredje chansen. Jag jobbar nämligen som lärare på komvux. Alla mina elever har fått en andra chans till att klara av gymnasiet/grundskolan, klara av att söka till sin drömutbildning eller bara nå en högre grad av personlig utveckling. Jag har sett och ser människor förvalta och slänga bort sina extra chanser varenda dag och det är ibland hjärtskärande att se de val vissa gör som definitivt leder till misslyckande trots att de har blivit varnade. Det är även hjärtskärande att se folk kämpa och ändå inte nå hela vägen trots att de gjort sitt yttersta. Då har vi faktiskt en andra chans att klara av andra chansen och man kan göra en prövning och kanske klara av sin kurs. Efter detta lämnar vi över till kommunen och för vissa slutar vägen här och andra får nåd och fler chanser.

Jag ser även den outsägliga glädjen hos de som använt sina chanser på ett vist sätt och som reser sig ur askan. En elev ringde mig i början av sin kurs och förklarade att hon läste engelska för att kunna läsa en utbildning som hon ville läsa. I detta avseende var hon på intet sätt en ovanlig elev. Hon berättade dock att hon var en före detta missbrukare och att hon missbrukat i 25 år innan hon nu för några år sedan lämnade det. Från hennes ålder kunde jag därmed förstå att hon varit en mycket ung flicka den dag hon börjat använda droger. Hon kämpade och slet och klarade av att läsa min kurs och det var tydligt att hon ville vidare i livet. Jag vet inte hur det har gått för henne efter hon lämnade vår skola men bara att nå dit hon nådde var en seger. Det finns många människor som hon och det är detta upprättande som gör att jag orkar. Det är när elever som blivit illa behandlade och hånade av lärare säger att de nu har ändrat bild av sig själv och av skolan som jag känner att jag vunnit segern mot det onda och jag tackar gud för andra chanser. Det är när någon elev som har stora akademiska svårigheter till slut lyckas som jag känner att jag faktiskt vågar säga att jag hjälper de minsta i vårt samhälle. Jag är inte perfekt, inte "helig och from" utan en vanlig trasig människa men i detta ögonblick kan jag känna att även jag kan kämpa för det goda.

Läraryrket är fantastiskt, men det har ett element av dömande. Jag undersöker och mäter mina elevers kunskaper och ibland så fäller jag dom. Hur mycket jag än vill så når inte elevens kunskaper till den nivå som vårt land bestämt är den längsta godkända nivån för en viss kurs och då får och kan jag inte ge godkänt. Det är helt enkelt inte snällt mot eleven heller att ge ett E när eleven faktiskt inte når den nivån, ej heller är det snällt mot högskolor eller arbetsgivare som också drabbas om jag missköter mitt yrke. Det gör inte det lättare dock.

Jag tror i likhet med för mitt yrke så har gud en miniminivå för oss människor. Vi får många chanser men en dag är det slut. För de flesta av oss är det inte domedagen själv utan vår kropps begränsningar som drar gränsen. En dag dör vi. Vissa får leva sitt liv på så sätt att de faktiskt hinner göra de förändringar de vill i den takt de vill men alla kommer inte hinna. Jag vet det själv med hjärtskärande tydlighet så jag förlorade mina föräldrar när jag var 16 respektive 25 år. Det var för tidigt för mig och säkert tyckte de bägge att de inte fick så långt liv som de önskade. Jag brukar tänka att det var mitt livs största katastrof och mitt livs största välsignelse. Det är en välsignelse att påminnas om att det finns en gräns och att jag ännu har ett liv och ett hopp och en möjlighet till förändring. När jag tänker på detta hopp som ändå är omgärdat med smärtsamma minnen tänker jag på Mikael Wiehes sång om flickan och kråkan:



    För mitt hopp är en skadskjuten kråka
    och jag är ett springande barn
    som tror, det finns nån som kan hjälpa mig än
    som tror, det finns nån som har svar.

    Och jag springer med bultande hjärta
    jag springer på taniga ben
    och jag bönar och ber fast jag egentligen vet
    att det redan är alldeles för sent

    Här är jag dock inte så krass som Wiehe utan i likhet med flickan så tror jag på att det inte är försent förrän det verkligen är för sent. Så länge som hjärtat bultar är guds andra, tredje och trettiotredje chans kvar. 

    Kommentarer

    1. Den som tror på Jesus blir inte dömda. Ingen är god inte en enda så ingen kan göra sig förtjänt av himmelriket ingen kan bli godkänt.
      Bara tro på jesus frikänner.
      Dem som blir dömda känner inte Jesus och dem blir dömda om dem är rättfärdig eller inte och vem är Herrens minsta bröder kan man fråga sig. Dessa är mina bröder, systrar och moder dessa som tror på mig säger Herren.
      Dem som ger apostlarna så lite som ett glas vatten går inte miste om sin lön.
      Så vet ni vem Hans bröder är, dem som vittnar om Honom och dör för Hans namns skull och världen blir dömd på grund av det.
      Dem som tror tillhör inte världen.
      Vi vet att vi är förlåtna därför att vi tror på Honom.
      Det finns hopp för den rättfärdige men Abraham blev rättfärdigat på grund av sin tro och detta är mitt hopp för kommer jag i domen så kan jag inte bestå.
      Därför skall vi omvända oss och bekänna vår synd för att ta emot Herrens nåd och förlåtelse och se till att inte synda mer.
      Kanske mitt arbete skall inte bestå och bränna upp helt men så litar jag att bli bevarat även om so genom eld för Herren är mitt hopp.
      Även det bästa jag gör är smutsiga trasor inför Herren.
      Hur skulle jag kunna bestå om jag i så mycke som att förbanna min broder undgår jag inte mitt straff om jag som mycket att idiotförklarar honom i tankarna synder jag om jag ser med lust på en människa begår jag redan otukt.
      Gud är heligt och bara kunskap om min synd kan få mig att brytta och överlämna mig åt Honom för i Honom blir jag frälst rättfärdiggjord på grund av tro.
      Jag behöver alla andra chanser till 77ande och inte räcker det till för vad ska ge för min själ?
      Alt jag kan göra är att lita på Kristus helt och tro på hans nåd för ingen är god inte en enda.

      SvaraRadera
    2. Tänkvärt och gott.

      Så länge vi lever här är det nådens tid. Då ges nya chanser hela tiden.

      SvaraRadera

    Skicka en kommentar

    Populära inlägg