24 mars 2012

Jag tror våren har vunnit fast det snöar ute...

Ja, det snöar där ute, ganska rejält också men jag är ändå övertygad om att våren vunnit kampen nu. Snön kommer inte ligga kvar och dag för dag kommer vi se mer och mer jord och mer och mer växter kommer våga sig upp. Jag känner för ovanligheten ett hopp kring våren och inte mitt vanliga vårvemod för att vintern är över. Jag är svag för vinter, speciellt vårvinter men inte för veckor av iskyla eller snöstormar... Den vanliga mer lågmälda vintern är dock en favorit. Sommaren likaså. Jag gillar blommor, att odla och när solen lyser mig i ansiktet. Det är skönt att bli solbrun och att promenera tysta ljusa sommarkvällar när vinden fläktar lite grann...

Det finns så många fina promenadvägar där jag bor som är perfekta på sommaren. Området som vanligen är livligt blir också lugnt och stillsamt när många studenter har åkt hem. Barnen tar över och är ute ofta till sent på natten och man brukar höra deras skratt och skrik och jag minns mina egna sena sommarkvällar då vi sprang mellan trädgårdarna och lekte vattenkrig, knutgubbe, häst och kurragömma. Eller så gömde vi oss bara för föräldrarna när vi anade att hemkomsten var nära. Man hade inte mobiltelefon och föräldrarna stod och skrek på bron så det ekade över hela kvarteret och man låtsades oftast inte höra. Tyvärr brukade andra vuxna som såg en komma ut och var så nära att man inte kunde ignorera dem att de hörde ens mamma eller pappa ropa och då var det bara att ge upp och gå hem och vänta till nästa kväll innan det blev samma visa igen.

Jag minns också när man var i stugan. Jag kände alltid en outgrundlig frihet där. Man kunde gå och plocka blommor på ängarna, bygga kojor, plocka kottar, vandra i skogen eller leka inne eller i lekstugan. Man fick använda kniv och tändstickor (nix inga curlingföräldrar här) och göra saker man inte fick göra hemma som att dricka alldeles för mycket läsk och äta nästan vad man ville om man var hungrig. Föräldrarna ropade heller sällan in en alls utan man var ute och lekte tills man var så trött att man stupade eller så satt man sista tiden med föräldrarna vid elden och hörde de vuxna prata medan man somnade inrullad i mammas jacka. När jag var liten fanns det inte så många lekkamrater i stugan men mina bröder var ofta snällare än vanligt och spelade kort eller så fick jag följa och fiska eller åka båt ibland. Ibland, var ordet, jag var ju trots allt fortfarande deras jobbiga lillasyster. Sedan när jag snart skulle fylla fem kom första syskonbarnet och snart hade jag massor av syskonbarn att leka med och det passade nog min personlighet att få vara den som var äldst och som fick bestämma mest men nog hade vi kul när vi plockade blommor och hittade på annat tok.

När jag ser på barn idag så undrar jag lite över deras möjligheter att leva och leka utan att övervakas av sina föräldrar eller andra vuxna. Idag är det lite fult att barn får springa runt som barnen i mitt kvarter ännu verkar få göra ibland utan då är det att släppa barnen vind för våg. Mina föräldrar var inte speciellt släpphänta men det sågs som naturligt att barn som lärt sig gå över gatan själv kunde springa runt i kvarteret en junikväll. Nu måste man ju oroa sig för att folk ska ringa soc för att man låter ett skolbarn gå och köpa mjölk utan att föräldern följer efter i följebil. Världen är farlig såklart, men det har den alltid varit. Färre barn dör i trafiken nu än förr och sk fula gubbar är nog varken fler eller färre det är bara att man pratar om dem nu.

Låt de ljumma kvällarna stå för frihet och upptäckande, för både vuxna och barn. Min dröm just nu är att i sommar få dela de ljumma kvällarna med min lilla flygekorre och min R.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar