5 februari 2012

Att påminnas om sin egen dödlighet

De senaste dagarna har jag funderat över mitt liv och att det en dag ska avslutas. Jag har inte gjort det med någon större sorg, jag har inget problem med att livet har ett slut. Jag tror på att något annat väntar efter döden men just detta liv kommer ta slut och något nytt väntar.

Min mamma och pappa blev inte så gamla, överlever jag båda dem så kommer jag den dagen bara vara 64 och det är ju helt ärligt inte så fruktansvärt gammalt. Ett år till pensionen med dagens pensionsgräns. Skulle jag bara bli lika gammal som pappa har jag redan levt hela mitt liv och jag har har bara några år till godo i förhållande till mamma. Kanske borde jag känna panik, men det gör jag inte. Jag lever ett rätt bra liv även om det inte är perfekt. Jag har en man som älskar mig och förhoppningsvis kommer också få uppleva glädjen att ha barn. Det finns många drömmar jag ännu inte uppfyllt men förhoppningsvis så ges jag fler dagar och kan uppfylla några fler. Det perfekta livet tror jag inte på och det är heller inte något jag strävar efter. Ett bra lugnt liv är det jag önskar.

Lugnet och möjligheten att vara riktigt närvarande är det jag saknar nu och det jag faktiskt hoppas kunna uppleva när jag blivit förälder eftersom många av mina vänner som har barn har sagt att det är något som de upplevt. Nuet blir viktigare och livet lugnar ned sig åtminstone för en stund. Jag tror det är något som passar mig även om jag inte tar något för givet.


















Sommar, sol och bad. Nuet när det begav sig.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar