Dålig bloggerska...

Vinterns trötthet, julstök, arbete och allt annat har kommit emellan och jag har varit trött som en örn. Jag ser fram emot mina lediga dagar vid jul och förhoppningsvis kunna komma ikapp med sömnen. Jag har övervägt om jag skulle vara hemma en dag för att kunna sova men så kan man väl inte göra säger duktiga Annika där inne i mig... I stället sover jag bort helgerna och gör bara det mest nödvändiga. Sånt är livet, men om gud är nådig så ger h*n förändring snart. Be för mig och R om ni har möjlighet att alla våra hopp ger frukt. Mer än så vill jag inte säga men jag ska avslöja vad jag menar framöver så hav tröst.

Mentalt laddar jag inför julen hos släkten och att vara med dem. Jag älskar dem men det påfrestande att umgås och vara borta från hemmet en längre tid och dessutom vara gäst hos någon, även min söta syster. Det är gånger som denna jag kan önska att vi bodde närmare även om det under resten av året är skönt att få sköta sig själv för det mesta... Jag har en stor släktkärlek och ofta blir jag nästan gråtfärdig när jag är i Boden och inser vad jag missar av slöa kvällar med syskonen, födelsedagskalas och att bara kunna åka hem till någon om dem för att man saknar dem. Jag saknar få saker i Boden eller kulturen där utom just det där att man kan komma och hälsa på när man vill och att det inte måste vara tidsbokningar och stort ståhej. Man kommer över för en kopp kaffe och lyssnar på det senast skvallret. Har man fikabröd så sätter man fram det, annars duger en slät kopp. Kanske stannar man en lite längre stund och ser på TV eller bara pratar. Allt är så avslappnat och man umgås så otvunget. Visst finns det en annan sida till detta också, det är kanske inte alltid man vill ha besök av ens fars ungdomsvän eller ens mors kusin som man inte sett sedan man är 3 men som kommit på att de vill hälsa på men man lär sig att umgås med folk man inte valt 100% och vara vänlig och konversera med dem. De där 'pinsamma' situationerna man ibland läser om i Magdalena Ribbings spalt om när någon gud förbjude dyker upp när man har födelsedagsfest och 'tränger sig in' och vill gratta med en blomma... Gud... Man bjuder ju bara in personen som om den har den sociala kompetens som 9/10 personer ändå har och när denne ser att folk sitter uppradade för en mer formell bjudning så säger ju personen försiktigt nej till inbjudan och säger att han inte ska stanna. Då kan ju bara värden erbjuda en plats om besöket är önskat och inte erbjuda en om det inte är det och båda kan gå med hedern i behåll. De där 1/10 gångerna får man bita ihop och sätta fram en till tallrik för det är ju då gästen som inbjuder sig som gör det stora misstaget och man själv framstår som det evigt gode värden...

Mitt norrländska arv har skadat mig för att verkligen bjuda in någon till en fest. Den vanliga samvaron är jag van man klarar av med spontanbesök så en verklig fest är en betydligt mycket mer stressande. Då måste man ju vara mer generös än vanligt och se till att ha att bjuda på så att alla blir nöjda och så mätta att de är nära spygränsen. Man vill ju inte att folk ska prata om att man är en dålig värd... Det där med att folk inte ska prata är väl också en utmärkande del av kulturen, ens anseende är viktigt och även om jag vet att jag nu lever i en annan miljö så kommer det där anseendespöket ofta upp. Dessutom är kulturen mer kollektiv och om jag gör bort mig så sprider det sig som ringar på vattnet till andra i släkten och vänkretsen och även detta skapar kontroll av folk, på gott och ont. Jag vet att där jag bor nu kommer inte folk att tala på det där sättet men jag kan inte skaka av mig detta när det gäller just att bjuda hem folk.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg