Kan man vara feminist och hemmafru?

Jag utgår från att en del som läser denna titel skriker antingen 'Nej!' eller 'Ja'. Vi kommer till vad jag tycker lite senare.

Jag hade en mamma som var hemma fram tills jag gick i tvåan och jag är otroligt tacksam för detta. Det var så otroligt värdefullt att få ha henne där och vara nära henne och få hennes stöd. När jag tänker på min barndom så vill jag ge mina barn detta. Trygghet och kontinuitet och mjuk famn. Ärligt talat kan aldrig ingen pedagogik i världen ersätta detta, och det säger jag som lärare! En lärare eller förskollärare kan vara otroligt betydelsefull för ett barns utveckling, det vet jag, men om inte föräldrarna brister allvarligt så står vi som är pedagogisk personal det platt mot mamma eller pappa.

Samtidigt som jag älskade att vara med min mamma så var det tillfällen när det var tråkigt, hon städade och jag fick leka själv. Vi gick på öppna förskolan och jag hade möjlighet att leka med andra barn som syskon, kusiner, syskonbarn och min barndomskompis som bodde tvärsöver gatan. Jag var inte osocialiserad med barn men jag var nog i ärlighetens namn mest van vuxna och jag hade ganska liten erfarenhet av att leka och samarbeta i större grupper innan lekis (dåtidens sexårsgrupp). Barn lär sig bra saker på förskolan! De lär sig turtagning, samarbete och att anpassa sig till andra. Utöver detta får de förberedelse inför skolan genom att lära sig genom lek, sång, dans osv. Grunden för alfabetisering och mattefärdigheter läggs i förskolan på ett roligt sätt. En förälder kan kompensera för en del av dessa saker saker medan andra är förskolan bättre på och en bra förskola är ett bra alternativ så att en förälder inte måste känna sig tvungen att vara hemma och i vissa familjer är det faktum att både mamman och pappan kan jobba skillnaden mellan en rätt knaper tillvaro och en dräglig tillvaro. Vem är jag att ta ifrån dessa barn och föräldrar denna möjlighet att förbättra sina liv?

En av de stora invändningarna mot hemmafruar är att det gör kvinnan beroende av mannen, att hon har en sämre position om hon vill/tvingas tillbaka till arbetslivet och att det blir en ojämn maktbalans i förhållandet. Jag förringar inte dessa problem, jag såg själv att min mamma blev ekonomiskt beroende av min pappa och mina föräldrar hade inte en jämlik relation. Min mamma hade dock inte stora problem att komma tillbaka till arbetslivet när hon väl valde att börja jobba, hon fick faktiskt jobb direkt efter en kortare utbildning. Samtidigt går det att minska effekterna av dessa saker. Mannen kan välja att avsätta pengar till kvinnans pension som blir lidande om hon är hemma länge. Hon kan välja att ha en sidosysselsättning som ger en koppling till arbetslivet, tex extrajobb eller ett mindre företag så hon inte helt förlorar koppling till arbetslivet. Ett par där kvinnan är hemma kan vara jämställt, de kan fatta sina beslut tillsammans, se alla pengar som kommer in som gemensamma och båda två har lika bestämmanderätt över både hur deras liv ska se ut och hur pengarna ska spenderas.

Hemmafru och kvinnan har jag skrivit tills nu, men hemmamän då? Ja, det är förstås precis lika bra om paret är nöjd med en man som är hemma och som får vara den där trygga punkten i barnens liv. Jag förringar inte mäns omsorgsförmåga och barns möjligheter att skapa nära relationer till män. Folk som hävdar att män inte är lika bra på omsorg och mjuka värden är idioter enligt mig, det handlar om personlighet och i än högre grad uppfostran. En man klarar samma saker som en kvinna i hemmet och kan ge ett barn allt det där fina som jag talar om i början, om han vill.

Om han vill... Så är det ofta med män och föräldraskap. En kvinna förväntas gilla att ta hand om barn och gilla att sköta om sin familj, en man som gör det ses som en bonus. Vi fostras med olika förväntningar även om det blivit mycket bättre idag än tidigare när en engagerad pappa var en man som någon gång tog barnen till lekparken och som kunde deras namn. Tack och lov förväntar vi oss mer av män idag. En dag är mäns och kvinnors föräldraskap lika viktigt i allas ögon, jag längtar dit. En önskan om att göra båda könens insats i föräldraskapet behöver inte konkurrera med en acceptans för valet att vara hemmafru/man. Båda föräldrarna behövs, vare sig vi pratar hemmaföräldrar eller par där båda jobbar.

Jag accepterar valet hemmafru/man men jag tror inte att detta är det perfekta valet för alla. Jag skulle vara lycklig med att vara hemma mer men en del av mig vill nog jobba också. Min idealbild av familjeliv innebär att mannen och kvinnan gemensamt jobbar för försörjningen och gemensamt tar hand om barnen. Förskolan spelar en viss roll när barnen är lite äldre men föräldrarna fortsätter att vara den största influensen. I skolan tar skolan upp en större roll i formerandet av barnets akademiska kunskaper men föräldrarna fortsätter vara basen tills barnen når frigörelsefasen i tonåren. Med den grund som föräldrarna har lagt hos barnen spelar de ännu en roll trots att barnet jobbar mot mer frigörelse men nu är de inte längre den enda och kanske inte den primära influensen. Vänner och samhället runt blir nu viktigare. I de övre tonåren och tidigare 20-åren blir barnet vuxet och börjar själv forma sitt eget liv men föräldrarna är ännu viktiga för vem kramade dem när de var små? Vem lärde dem de viktigast sakerna i livet? Vem var basen i deras liv. Jo föräldrarna och inga andra. Det är min dröm men jag är förstås nog pragmatisk för att förstå att verkligheten kan bli en annan. Dagis på heltid, trött förälder som kommer hem från jobbet, skrikiga barn, men man får göra det bästa av saken.

Hemmafrufrågan är inte så enkel som den verkar vid första anblicken. En hemmafru är inte nödvändigtvis barfota, gravid och kedjad vid spisen, hon kan vara en stark och intelligent kvinna. Som min mamma och många andra. Jag skulle vara en stark, självständig och egensinnig hemmafru, samma som idag när jag jobbar. När man går in genom dörren in i hemmet och bort från arbetsplatsen så måste man inte också lägga hjärnan på hatthyllan, tvärtom, många hemmafruar har tid med allt det där jag inte har tid med när jag jobbar. Läsa på ämnen som intresserar mig, hänga med i nyheterna och ha tid att tänka på det man ser och hör. Det, mina vänner, är den stora lyxen.

En framtida galen hemmafru? Vem vet!

Kommentarer

  1. Asch, jag som hade hoppats att ett sådant här ämne skulle ha fört med sig en livlig debatt. Kanske är vi inte redo för att se hemmafruar som något annat än förtryckta.

    SvaraRadera
  2. Det bör sägas att det är en av de inlägg som flest har läst så det lockar och säkert provocerar många även om de inte velat/vågat kommentera.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg