Den senaste tiden har jag befunnit mig där, i korsningen mellan glädje, sorg, förväntan och förtvivlan. Jag är glad och förväntansfull inför vad som komma skall i mitt liv. Giftermålet med R t.ex. Idag har vi hittat alla våra kläder och vi ska bestämma de sista detaljerna för den efterföljande middagen samt diskutera ceremonin med prästen den 14 maj. Sedan är det klart och vi kan börja vårt liv som gifta. Jag tror inte det blir någon större skillnad med just det men det känns bra och fint att vara gifta. Sedan barnet, ja, där kan man tala om förändringar. Innan man har fått barn så vet man ju inte hur stora de blir, bara att de kommer komma. Jag längtar så otroligt efter vårt barn och älskar det redan men här kommer också förtvivlan. Jag har sedan graviditeten startat varit rädd att barnet ska dö innan jag ens fått möta det en enda liten minut. Jag kan inte skaka av mig denna rädsla och jag tror inte jag kommer kunna göra det heller förrän det är hos oss.
Sorg har också kommit upp i mitt sinne. Det händer ofta när det är stora saker på gång i mitt liv. När båda ens föräldrar är borta och har varit det ett tag så blir det lätt så. En vanlig vardag varken saknar jag eller tänker på att mina föräldrar inte lever men när jag kommer till en sådan där stor dag som vårt bröllop och den dag vårt barn föds så blir det så tydligt att de inte finns. För vem vill man helst dela en sådan stor dag med? Jo, ens närmaste. Att inte kunna ringa min mamma och berätta om allt det fina och roliga i mitt liv är faktiskt hjärtskärande och jag har gråtit flera gånger över detta den senaste tiden. Att jag inte kan få säga till dem hur glad jag är. Samtidigt kommer ju också alla goda minnen upp också, av stora händelser man faktiskt har delat med dem. Man pendlar helt enkelt mellan så många känslor att man knappt vet var man ska ta vägen rent emotionellt och att vara full av graviditetshormoner gör säkert inte saken bättre.
Idag har det mest varit glädje. Vi såg Räfven, ett band som spelar lite någon sorts Balkan-inspirerad galen musik som jag inte kan beskriva på universitetet och sedan for vi till stan. Där handlade vi som sagt kläder till R och en sjal till mig. R kommer bli så fin i sina nya kläder som är lite annorlunda, röda byxor, rödrutig skjorta, grå kavaj, blått bälte och blå slips och det kommer passa bra till mina kläder. Jag ska ha en blåprickig klänning i lite 60-talsmodell med ett rätt tajt liv och en vid kjol. Ja, magen ryms faktiskt, det är en klänning från avdelningen för storvuxna. Jag kommer ha en vit spetssjal på huvudet, en vit spetskofta över axlarna och bruna ballerinaskor. Jag känner mig helnöjd med mina kläder och jag tycker R matchar mig väl och han är så söt och fin i de kläderna. Jag har velat att han ska våga ha lite mer annorlunda och moderna kläder och det är först nu jag lyckats övertala honom till detta och jag tror att han också är väldigt nöjd. Han sa inte så mycket om det men jag såg att han log när han såg sig i spegeln och att han hade den där minen som han brukar få när han hittat kläder som han själv ser att han passar i. Han är ingen modekille och kommer aldrig bli men blind är han inte...