18 juli 2017

Mina barn får inte det som är bäst för dem

De första 2,5 åren av min dotters liv så var hon mitt allt. Efter en särskilt tung vab-period så blev jag dock sjukskriven med ångestattacker och jag tvingades tänka om. Detta var inte en snabb och enkel process och min dotter var långt ifrån det enda som påverkade mig men med tiden har jag insett att mitt extrema fokus på henne var en del av vad som gav mig problem.

När jag gifte mig med min man så hade vi redan fuskat med det där som i står i bibeln om att man ska lämna sina föräldrar och bli ett kött. Vi bodde redan ihop och min dotter låg redan där i magen och var stor nog att kunna överleva en förlossning.

"Jesus sade: Skaparen gjorde från början människorna till man och kvinna. Därför skall en man lämna sin far och sin mor för att leva med sin hustru, och de två skall bli ett. De är inte längre två utan ett. Vad Gud har fogat samman får människan alltså inte skilja åt." Matt 19:4-6

Samtidigt så var det ändå inget vi inte såg som viktigt. Att ingå äktenskap var för oss att verifiera det band vi kände som lett till att vi tagit dessa beslut och förena oss med kyrkan, gud och traditionen. Att gifta sig är något som var ett andligt, praktiskt och kärleksfullt beslut för oss och vi tog oss an äktenskapet med tanken att gud skulle vara med oss. Men när vår dotter föddes så glömde vi det där med "ett kött". Orden kan syfta på sex, men också att äktenskapet är en förening utan hierarki. Vår dotter, skapad av vårt kött blev helt enkelt det som vi satte först och vårt äktenskap var inte längre det som visade guds kärlek. Det höll på att bli en katastrof.

Med tiden reparerade vi det hela och vi förändrade perspektivet från barnet till gruppen. Vi har slutat sätta barnet först men vi sätter heller inte oss individer först. Vi sätter det bästa för oss alla först. Det kan innebära att ingen av oss får det vi allra helst vill men alla får det som är bra för oss. Vi försöker se längre perspektiv och vi försöker se så att då något gynnar en person så får något annat gynna en annan. Det finns ingen kung i vårt äktenskap, och ingen liten kejsarinna heller. Barn ska behandlas väl och deras svaghet ska göra att vi gör vårt bästa för att skydda dem men de behöver också starka friska föräldrar som mår bra själva och tillsammans. Jag vänder mig väldigt emot "om mamma/pappa mår bra så mår barnet bra", det är inte sant. Själviskt föräldraskap mår inte barn bra av men barn mår inte bra av stress och oro. Jag vet att när jag vågade vara nöjd med att göra något som är bra, men inte bäst och inse att bra i detta land är vansinnigt bra och tillräckligt är också bra nog för att ett barn ska frodas så minskade min stress och i efterhand insåg jag att mitt barn också blivit stressad av att jag inte mådde bra. Så hemsk jag kände mig där ett tag men jag insåg att må dåligt inte är något jag vinner på i längden utan att leva och eventuellt göra bättre. Förändringen tror jag var en del i varför vi vågade välkomna Lymmel och så glad jag är att han är här och en del av vårt liv.

Han kommer aldrig få uppleva "vårt bästa" men han kommer få en bra barndom, det är jag säker på.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar