17 juni 2017

Nej, du dör inte för att du ger upp...

Under den senaste tiden har jag funderat en del på sorg i olika former och på att ha förlorat sina föräldrar. Ingen som läst denna blogg kan ha missat att jag förlorade båda mina föräldrar när de var unga och jag var ung. I år har det passerat fler år sedan farsan dog än jag fick leva med honom, det var lite av en konstig insikt för mig. Min pappas minne är levande för mig men efter så många år är han ändå numera ganska långt i periferin och det ser jag inte som något negativt. Jag kommer sakna min pappa hela livet men han varit faktiskt inte hela livet.

Idag läste jag om Ida med cancer i Expressen. Jag har läst om henne tidigare och rörts av hennes öde att gå och vänta på döden och veta att döden snart kommer. Vem som helst med barn förstår just hur förlamande sorgligt det måste vara att veta att det är stor risk man inte får se en till skolavslutning med sina barn. Samtidigt så vill jag liksom också säga något till henne som någon som förlorat sina föräldrar. Du kommer vara viktig i dina barns liv oavsett när och hur du dör. Du hade varit viktig även om du inte "kämpat" det minsta och din kamp kommer inte påverka dina barns syn på dig. De är säkert tacksamma för varje extra stund med dig där du är tillräckligt frisk att njuta av deras och ditt liv men jag inte bara tror utan vet att de inte älskat dig mindre om du valt att avsluta all behandling. Det är din kropp och du som väljer din behandling, behandla dig inte för någon idé om att visa dina barn att du är en kämpe utan för din egen skull. Det finns ingen skam i en mamma som vill vara med sina barn så länge det bara går men går det för dig och inte för dina barn. Barn uppskattar helt enkelt inte den uppoffringen i sig men de uppskattar dig. Sedan kanske jag vill varna lite för dina planer efter döden. Du måste naturligtvis bearbeta din egen död men överväg att inte lämna så bestämda anvisningar om vad som ska hända efter döden. Låt dina barn få bearbeta din död på det sätt som passar dem. Du känner inget och mår inte dåligt av att de gör något annat än du tänkt. Det betyder inte att du inte ska berätta dina önskemål men acceptera även att livet utan dig tillhör dina barn och inte dig. Det är en del av sorgen för oss överlevande, att vi inte längre tillhör men det är något vi också måste acceptera för att må bra i slutändan. Kapitlet mamma/pappa är avslutat åtminstone till dess vi lever det liv som gud lovar oss efter vår egen död. Du kommer överge dina barn på riktigt vad du än gör nu.

Minnet, kärleken och varje stund med föräldrarna är värdefullt och vi bär det med oss men vi blir också övergivna. Vi har all förståelse att den förälder som dör inte gör detta med flit men vi står där ensamma ändå med ändan bak. Vad du än gör som förälder blir dina barn övergivna. Det finns ingen magi. Inga ord eller någon handling som tar bort detta. Det kanske låter hårt och okänsligt av mig att säga detta men så är det. Ingenting hade mina föräldrar kunnat göra. Det kan låta hårt det jag skrev ovan, att min pappa nu är perifer men det är han och han ska vara det efter 18 år. Jag ska ha ett liv fullt av annat efter 18 år. Min sorg över att mina föräldrar inte får möta mina barn är nog idag min största sorg. Men jag har också accepterat att det inte är mina barns sorg. Min dotter är intresserad och gillar att höra berättelser om mina föräldrar men det är något rent vackert och fint för henne och inte en sorg. Hon älskar att höra om vad jag tror mormor och morfar skulle säga och göra om de mötte henne men hon har ett fullt och intakt liv även utan dem. Berättelserna om dem är ett plus för henne i hennes redan kompletta liv.

Jag förstår tanken med glasurnan, och tanken är fin, men lita på att du strålar i deras liv redan nu och kommer göra det för alltid. Min livsväv har för evigt inslag av mina föräldrar och små svarta trådar av sorg för att de inte är där. Föräldratrådarna är dina strålar av guld, turkos och rosa och även om dina barn en dag travar in i ett kolumbarium och ställer din urna där så är det inte för att deras väv slutat väva dessa färger. Men, deras livsväv fick ett annat mönster när du dog och det går inte att förhindra. Men den väv de sedan väver kommer vara vacker, tro inget annat.

Jag känner en sådan lycka för dina barn som får så många stunder med dig innan du går vidare, det kommer hjälpa mer än du tror. Min mamma hade en del sjukdomar och hennes död fanns det ändå en viss förberedelse för även vi hade ett mycket mindre klart schema än i ert fall. Min pappa dog så att säga knall och fall och det tog så mycket mer energi att förstå och sörja honom än min mamma trots att jag älskade henne nästan helt gränslöst och hade en bra relation till henne men en halvtaskig till min pappa. Här tror jag också du kan känna ett lugn. Du verkar vara en fin mamma och vilja göra vad än du kan för dina barn. Min pappa var ärligt inte så bra och ändå är mitt liv fullt av minnen av honom och han lämnar mig aldrig. Du kommer aldrig lämna dina barn heller. Jag vet det.

Jag skriver detta med min erfarenhet och med min kärlek. Att så mycket inte kommer spela någon roll kanske låter konstigt men så är det. Kärleken spelar roll. Minnena spelar roll. Du är alltid kvar. Dina barn kommer hitta ett nytt liv som är vackert. De klarar sig utan dig. Det är så det ska vara.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar