Var redo men var inte en prepper

Jag är gammal scout och var med från 9 till 19 år även om jag inte var lika aktiv hela tiden. Vissa av åren som tonåring så var jag inte på så många träffar men att släppa kopplingen helt ville jag inte. När jag valde att flytta hemifrån så valde jag dock att inte söka mig en ny kår i min nya hemstad. Jag har fortfarande en identitet som scout trots detta och jag har all kunskap jag lärde mig med mig för alltid.

"Var redo" är scouternas valspråk och kan handla om mycket. Innan du går ut i skogen så lär dig om platsen du ska till och tänk efter före. Ska du ut på en dagstur nära civilisationen kanske det räcker med en nyladdad telefon, kniv, tändstickor och matsäck medan för en mer krävande tur kanske du behöver ha med extra mat och en räddningsfilt om du måste övernatta i skogen och lite förbandsutrustning. På en längre tur med en eller flera övernattningar tillkommer mer material och kräver normalt en större och bättre anpassad ryggsäck för att rymma allt eller ett basläger där du kan transportera material i förväg med bil tex. Detta tankesätt blir naturligt efter en tid även när man redan är ett barn.

Jag bor i stan idag och därför vet jag att jag är mycket mer sårbar vid en katastrof. Jag har inte förberett mig speciellt mycket heller. Det som jag kanske känner jag borde ha är 2-3 vattendunkar men i övrigt får mina andra halvmesyrer räcka. I ett svårt krisläge är stadsmiljön så olämplig att sannolikt är bättre att ge sig iväg mot släkten på landet än att stanna och vid mindre kriser så klarar vi oss som vi har det nu.

I ett forum jag deltar i så går diskussionerna och prepping höga ibland. Vissa har en årsförbrukning av mat, lager av utrustning och stora vattenlager i förberedelse inför en kris. Detta är problematiskt tycker jag. Om man odlar själv och konserverar och torkar kan man självklart ha en årsförbrukning av mat eller mer för att man behöver ta vara på det man producerat och då är det rimligt, att köpa på sig varor och konstant leva i väntan på "den stora krisen" tror jag dock leder till ett skadat tänkande. När man dessutom hör dessa människor prata om hur de även har samlat på sig vapen för att kunna försvara sig och sina förråd blir man förstås ännu mer rädd. Då tror jag att man redan skadats av rädslan och redan mentalt lever i "den stora krisen".

Om vi skulle råka ut för stora samhällsförändringar så tror jag att ett scoutmässigt var redo räcker långt. Vi gick inte i skogen inställda på en björnattack fast de flesta svenska skogar kan producera en björn. Vi lärde oss hur man på minst riskfyllt kan ta sig ifrån ett björnmöte och hur man kan ge sig själv en chans vid en attack men det var aldrig något vi oroade oss för eller ägnade mycket tid. "Björnarna" var inte vårt fokus, fokus var mer "skavsår och glömda regnkläder". Att se till att ha plåster och en regnjacka är troligen vad vi faktiskt behöver och inte pepparspray eller jaktvapen för den där björnen som kanske kommer.

Hamnar vi i en verklig kris är sannolikt våra relationer och vår nuvarande kunskap det viktigaste vi bär med oss. Ställs vi i kris så kommer de flesta av oss att tjäna mest på samarbete, generositet och att dela våra tillgångar. Förskansar vi oss i vår källare med all vår utrustning så kanske vi utsätter oss för en större risk än om vi bjuder in några att dela det vi har. Jag är uppvuxen i den norrbottniska kulturen och med norrbottnisk kultur som säger att en gäst ska bjudas av det huset erbjuder men gästen ska ha vett att förstå att inte ta mer än nödvändigt. En människa i nöd ska hjälpas men man ber inte om hjälp om man inte behöver. Man kommer ha gjort mer än vad man får tillbaka för vissa medan andra kommer ha gjort mer för en själv än vad man någonsin kan återgälda och för några få kommer man ligga i jämvikt. Att enbart lita till sin egen kraft visste man dock var dåraktigt, då kornet frös eller isen lade sig över laven så renarna inte kom åt den så dog barnen men tillsammans så hade man en chans, det hände ofta inte samma år.

Jag har hört berättelser från det tidiga nittonhundratalet om storstrejker och svält. Moralen i dessa historier var ofta att dela sina knappa resurser är viktigare än att tjäna själv på andras nöd. Handlaren eller bagaren som vägrade att släppa ut mat till reducerade priser blev skurken istället för hjälten, den platsen fick familjen som delade det sista mjölet med grannarna. "Hur kunde de ta våra sista slantar och själv sitta och äta gott när vi svalt?" Hur kan man sitta i sitt egenbyggda fort och äta när andra förgörs? Ja, en del kan, men inte jag så jag får väl hoppas att jag kan hitta någon som i likhet med mig är villig att förbarma sig över någon som bara är redo.

Kommentarer

Populära inlägg