31 mars 2016

Att plockas i smulor

Gårdagens besök hos barnmorskan kändes som ett besök på bilprovningen. Funktioner undersöktes och det blev godkänt med anmärkning. Jag hade aningens högt blodtryck och barnmorskan trodde det berodde på stress vilket låter rimligt. Sedan pratades det prover och tydligt så är jag så fet att det måste tas extra prover på sköldkörtel osv. Sedan skulle det diskuteras att göras ett extra ultraljud för säkert skulle de missa att jag har graviditetsdiabetes trots mätningar och glukosbelastning och bäbisen är jättestor. Jag är dessutom visst duktig för att jag inte går upp i vikt och det beror visst på att jag är tjock och därför "har lite att ta av".

Jag fick en känsla av att jag var en bil som ni gått igenom, men bara precis eftersom till nästa gång måste blodtrycket vara bättre och socker- och blodvärden måste hållas på bra nivå. Hela tiden så känns det som att min kropp plockas isär och analyseras i smådelar. Jag har redan sagt nej till att undersöka om jag har någon form av ärftlig benägenhet till blodproppar. Jag vill inte, jag lever här och nu och anser inte att ett test som detta som inte egentligen säger någonting är något jag behöver. Man kan vara död i morgon oavsett.

Jag är glad att vi har gratis mödravård i vårt land och att man aldrig behöver utsätta sig för risker för att man inte har pengar när man är gravid och att människor med riskgraviditeter kan få all den hjälp de kan få vid behov. Samtidigt känns det som att min upplevelse får så lite utrymme. Även om jag hatar att vara gravid psykiskt så har jag verkligen mått bra fysiskt så här långt. Jag är rörlig och kan känna mig som mig själv för det mesta men när man får minsta brist upptryckt i näsan känner man sig inte frisk och normal utan som en tickande bomb. Jag är livrädd att de ska hitta något som förstår min graviditet och min förlossning. Det är kanske egoistiskt av mig att drömma om att få en förlossning med naturlig start som tuggar på och jag senare kan få föda fram ett friskt barn som kan få ligga på min mage och söka bröstet medan jag och R kan krama varandra och vara glada och inte så trötta. Nej jag ska säkert vara nöjd med att ha överlevt och ha min mage sönderskuren och barnet trött och medtaget och tvångsmatat med ersättning för vi har båda överlevt. Ja, nu överdriver jag åt andra hållet men mycket av de undersökningar som görs tär på mitt självförtroende och tilltro till mig själv. Om jag aldrig gick på mödravård tror jag att jag varit mer självsäker och mindre oroad men samtidigt så ser jag ändå fördelar. Visst är det bra att man kan upptäcka fel tidigt men jag vill inte bli så synad i sömmarna bara för att jag är överviktig och är född av föräldrar med dåliga gener. Det är super att de som vill bli undersökta kan bli det men jag vill också ha respekt och få mina känslor bekräftade.

Sedan är det det här med vikten. Jag är inte duktig för att jag kan undvika en skenande viktuppgång, jag lever ett normalt liv och äter det jag har lust med. Jag är inte okunnig om vad man ska äta utan jag gick upp i vikt för att jag mådde så dåligt att jag knappt visste vad som var upp och ned och bar hela vårt hushåll på mina axlar. Ledsen att jag inte svalt mig själv istället så hade ni kanske inte brytt er utan då hade jag varit smal och fin. När det gäller viktuppgång så är jag faktiskt hjälpt av mina gener, vi verkar faktiskt inte ha så lätt att gå upp i vikt vid graviditet (men gärna vid andra tillfällen) i vår familj. Förra graviditeten fick jag bassning för mina motionsvanor, då cyklade jag bara 18 km om dagen varje veckodag, men det räknades inte, för alla kan ju cykla till jobbet... Sådant förakt man kan möta bara för några extra kilon.

29 mars 2016

Barnmorskan imorgon

Nu är det snart dags för en ny koll så jag hoppas att allt är bra med den lilla lymmeln därinne. Sparkar och "bluppar" gör han dagligen numera men jag har svårt att acceptera att denna graviditet känns annnorlunda än den tidigare och jag övertänker detta och tänker att det betyder fel och inte bara annorlunda. Jag hoppas allting är bra för jag vet inte om jag orkar med att ha några komplikationer utöver att inte må så bra psykiskt. I nästa vecka blir det psykologen igen också vilket känns bra. Måendet har varit både bra och dåligt denna period med liksom högre toppar och djupare dalar. Det känns ändå rätt bra för då jag mått som bäst har jag mått väldigt likt det jag räknar som normalt.

14 mars 2016

Andra besöket hos psykologen

Nu har jag varit där en andra gång och det kändes bra även denna gång. Vi diskuterade en del av mina dåliga tankar jag har just nu och jag hoppas jag ska kunna orka/våga tänka på ett nytt sätt. Denna gång kändes inte så tragisk som förra gången och jag behövde inte berätta så himla många jobbiga saker så jag kände mig faktiskt lite stärkt idag. Vi får se var tiden tar mig, kanske jag till och med kan gå runt och skjuta ut magen och det här fortsätter! (haha)

8 mars 2016

Provar läskiga saker

Idag provade jag att ha på mig en gravidtröja jag äger som är designad att framhäva magen. För mig är det ungefär som att gå runt med en stor skylt som skriker gravid och det kändes rätt jobbigt att folk uppmärksammade min runda mage. Jag har undvikit det under den förra och denna graviditet men jag kände att jag var tvungen att utmana mig själv. Det gick bra trots att jag fick en massa kommentarer och jag överlevde. Jag ska bära tröjan igen för den är skön men kanske ha en kofta att gömma mig i om det blir för jobbigt. Jag känner mig dock stolt att jag orkade/vågade, för att växa måste man våga.

Mitt nästa mål blir att ta en magbild med den tajta tröjan och lägga upp här eller facebook (usch, ryser när jag tänker på det).

6 mars 2016

vecka 20

Jag är nu visserligen nästan i vecka 21 men publicerar en bild av mig tagen för att visa halvtidsmarkeringen av denna graviditet.


Tänker på alla stylade gravidbilder jag sett med blommor och softat ljus och när jag försöker se mig själv på sådana så får jag ett gott skratt. Nej, här är det hård realism som gäller. Lilla Bus är med på ett hörn och kramar bäbismagen.

3 mars 2016

Besök hos psykolog och en rolig nyhet

Idag var jag hos psykologen och hon verkar än så länge rätt schysst så det känns bra att ha tagit steget att gå dit. Jag berättade en del av den myriad av skit jag upplevt i mitt liv med fokus på svårigheterna de senaste åren. Jag blev väldigt trött men jag känner mig hoppfull att det ska kunna bli folk av mig igen. Jag hoppas på att kunna möta min lilla Lymmel som mycket mer mig själv än jag varit på senaste tiden.

När jag kom hem så gav R mig goda nyheter som ännu är hemliga men det var så roligt att höra vad han kunde berätta. Livet blev genast lite lättare. Håll tummarna och be en bön för oss.