Ingvar Elias är här!

Den 29 juli blev vi tvåbarnsföräldrar då Ingvar Elias kom till världen klockan 3.03 efter ett ganska kort värkarbete. Han vägde 4180 g och var 53 cm lång. Vi tyckte båda att han var pytteliten så vi var ganska förvånade över att han var större än lilla Bus. Liten Lymmel är en något mer lätthanterad bäbis än sin syster när det gäller sömn (man kan lägga ned honom ibland!), lika bröstfixerad och lika underbar. Vi är alla lyckliga att han är en del av våra liv.

Förlossningen var något helt annorlunda än Lilla Bus. Under dagen kände jag värkar av och till hela dagen men då jag haft en hel del förvärkar så visste jag inte om det var mer sådana eller den riktiga varan men framåt 19 på kvällen så började jag ana att detta nog kanske inte var någon generalrepetition. Vid 22.30 anlände vi på BB och då var jag öppen 4-5 cm. Jag blev erbjuden att bada badkar vilket jag ville och jag låg däri tills jag började känna mig för varm och barnet haft lite höga hjärtljud. När jag kom mitt rum där jag skulle föda så var jag öppen 9 cm vilket jag tror var kring 1.30 så det hade gått väldigt fort till dess. När jag kom till sängen så bestämde jag mig för att ta lustgas eftersom jag tyckte att sammandragningarna gjorde så ont och jag inte längre hade någon lust att kämpa med att klara dem med bara andning. Det kändes bara skönt att sluta behöva jobba så hårt och inte som något misslyckande även om jag bestämt mig för att föda utan smärtlindring. Det gav lite lugn ett tag men jag blev stressad av att barnets hjärtljud inte riktigt ville gå ned och av att barnmorskan gick ut och in i rummet väldigt mycket och jag hade svårt att riktigt fokusera. Till sist sa jag åt henne att hon måste stanna men tyvärr så blev detta hattande något som gjorde att jag inte kunde riktigt känna 100% lugn. Jag spände mig en hel del och kände inte heller att hon hjälpte mig speciellt mycket till sist blev jag arg och bad henne hjälpa mig. Hon föreslog kvaddlar och eftersom jag just då hade gått med på precis vad som helst som kunnat hjälpa så gick jag med på detta och det gjorde ont men jag upplevde att det faktiskt funkade bra och tog udden av smärtan, dock tror jag att mycket av hjälpen handlade om att jag faktiskt fick in en bättre teknik med lustgasen då och att jag klarat mig utan om bara barnmorskan orkat hjälpa mig med detta istället. Jag kanske låter gnällig men det var jobbigt att hon kändes väldigt oengagerad och som hon tyckte jag skulle kunna allt själv bara för att det var mitt andra barn. Nu var jag kanske heller inte den mest sällskapliga föderskan eftersom jag inte vill att folk ska prata i onödan och lätt blir arg när jag föder barn.

Ganska snart efter detta så kände jag att det började vara dags att krysta. Barnmorskan ville undersöka mig men jag vägrade. Jag sa åt henne att lita på mig och låta mig göra som jag ville vilket jag tror förvånade henne. Jag krystade dock ganska lätt ut min lilla Lymmel och allt gick sin gilla gång med moderkaka och undersökningar av bristningar och hon var redo att börja sy dem när hon säger att det verkar komma mer blod än väntat från livmodern och hon börjar massera min mage. *Splatt* så kommer en massa blod och detta upprepas fast hon ger mig mer medicin och andra människor måste kallas in. Jag har ingen nål satt och det blir kris att sticka mig som är svårstucken för att få i mig ett dropp med starkare medicin. Det funkar dock till slut och jag slutar blöda. I övrigt flyter det på och denna gång får jag hålla mitt barn, amma direkt och inte behöva känna mig så tom men jag känner mig ändå lite ledsen för att det ändå inte blev en förlossning helt utan problem. Det blev en besvikelse att blöda när allt så nära nog perfekt ut denna gång, förra gången så närmast förutsatte jag att jag skulle få någon sorts problem när det var en igångsättning.

Vi åkte hem andra dagen på kvällen efter att jag känt mig ovälkommen på BB under större delen av tiden och efter jag fått blod. Jag tyckte det var jobbigt att känna det som de ville tvinga hem mig hela tiden även om jag ändå sannolikt själv valt att stanna så länge som jag gjorde. Det bidrog inte till en positiv upplevelse att känna det som att jag var ett besvär hela tiden jag var där fast jag inte bad om hjälp med något extra utöver vad de ändå ville kolla. Att vara med barn och man hemma kändes mycket bättre och där var jag åtminstone efterlängtad.

Lilla Bus har pendlat lite upp och ned i sina känslor kring lillebror och mig som jag tror hon ser som ansvarig för att hon har en lillebror överhuvudtaget men jag tror ändå att det går åt rätt håll nu eftersom hon har varit mer kärleksfull mot oss bägge och mindre gnällig och otrevlig de sista dagarna. Snart är de nog bästa syskonkompisarna!

Kommentarer

Populära inlägg