Ibland är jag den där 10-åriga flickan som fick höra att hon var äcklig och ful och värdelös. Hon som ingen ville leka med eller ständigt fick höra att hon förtjänade det. För att hon var konstig och annorlunda och borde bli någon annan. Det kunde hon förstås inte bli för så fort hon förändrade sig så dög inte det heller. Till sist så ville inte flickan leka med någon av barnen ändå, för vem vill leka med de som bara gör en ledsen. Flickan nöjde sig att bjuda sin släkt på sin födelsedag och vara glad att de som firade henne faktiskt var de som hon visste älskade henne och ingen som bara kom för att äta tårta och kanske skämta och retas med henne över något hon sa eller som fanns i hennes hem. Eller ännu värre, att någon kom bara för att föräldrarna tvingat hen.
Om 6 år och 8 dagar fyller jag 40 år och jag har redan ångest. Inte för att jag är rädd att bli "gammal" utan därför att jag genuint vill ha en stor fest med alla mina vänner jag har idag och min släkt. Jag vill det ska vara massor av mat, människor och öl och vin, och om jag har ekonomin, ett liveband. Allra helst ett balkanband men jag är inte omöjlig på den punkten. Men, jag är så rädd att bjuda folk till min födelsedag ännu att jag vet inte om jag kommer våga. OM 6 år, när jag blir 40 ÅR!!!
Den som tror att tiden läker alla sår eller att mobbing bara är något som påverkar en i barndomen kanske får lite perspektiv av detta. Till stor del så har jag hittat andra produktiva tankemönster istället för de som mobbarna försökte stämpla in i mig men en gång per år...
