Varför ska en människa som mår dåligt botas?

Jag har återigen varit i kontakt med vården av diverse orsaker bla mitt mående. Jag har gått med på att prata med någon ytterligare en gång och återigen kom det där med medicinering upp. Ja, jag mår dåligt men jag har ingen lust att ta livet av mig själv, jag går inte runt och är ledsen jämt och jag gillar att vara mig själv även om jag inte är glad. Om jag mår dåligt vill jag må dåligt, jag har ingen lust att smita ifrån det och jag vill heller inte förändras.

Det påstås att dagens mediciner inte påverkar ens personlighet men jag vet inte hur många jag har förstått går på antidepressiva långt innan de berättat för mig och det är inte för att jag fattat att de är deprimerade utan för att jag märkt att de där sista procenten saknas. Jag vill inte sakna något även om det jag förlorar är tunga delar av mig själv. Jag har förståelse att det finns tillfällen då man kan välja medicinering, jag var nära att göra det förra vintern när jag mådde hemskt dåligt, mycket värre än vad jag gör nu. Jag blir bara så less på att den huvudsakliga lösningen är att ge människor mediciner för att de har känslor som inte är så kul. Livet är inte så kul alltid, människor blir stressade och mår dåligt och jag kan bara se det som ett friskhetstecken att de blir det. Om ens värld är tung, ska man då gå runt och småle? Visst kan hjärnan fastna och man behöver ta mediciner men är det inte så tror jag att människor generellt mår bättre i det långa loppet av att tillåta sig må dåligt nu. Det är en varning att man mår dåligt om man är i en jobbig situation och jag har det ibland lite jobbigt och ibland mycket jobbigt. Det finns saker som kan göras åt det och det finns också saker som står utanför min kontroll som bidrar till detta. På samma sätt finns det saker som är bra och som får mig att leva och orka med det tunga.

Kommentarer

  1. Känner inte dig men stöttar dig helt i ditt beslut… Jag gick själv på antidepressiva, provade två olika sorter, för 9 år sedan. Och nej, nej nej… Jag blev personlighetsförändrad! Kunde vara elak mot folk jag brydde mig om, utan att få dåligt samvete. Kändes som om jag levde i en bubbla. Tappade helt förmågan att få orgasm, och ursäkta men det är ju hur trist som helst när man redan känner livet är rätt så blaha! (Läkare vägrar tro på mig, men jag svär på att det tog flera ÅR innan jag återfick min orgasmförmåga)… Nej, jag ger inte mycket för SSRI. Visst förstår jag det funkar utmärkt och är en livräddare för många, men för mig personligen, aldrig mer! Kände verkligen det gjorde mer skada än nytta. Med vänlig hälsning A-M

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg