13 oktober 2016

Att få syskon

Jag har fått hjälp av denna artikel för tips om hur man kan hjälpa skapa en bra syskonrelation. Jag har översatt deras tips till svenska men för att läsa mer detaljer så gå till den länkade artikeln. Jag kommer skriva lite hur jag har gjort efter varje tips.

1. Låt ditt barn uttrycka sina känslor under graviditeten, födseln och efteråt och visa empati för dessa känslor.

Alla barn känner olika inför att få syskon. Lilla Bus var väldigt positiv under graviditeten och längtade efter sin lillebror och var väldigt glad när han väl kommit. När väl vardagen och realiteten att han skulle dela hennes föräldrar var det mycket svårare. Hon regresserade till att skrika rakt ut precis som bäbisen och bad oss lämna tillbaka honom.Nu funkar det bättre.

2. Bygg en relation mellan barnet och den andra (icke-gravida) partnern under graviditeten.

I vårt fall hade Lilla Bus och R redan en stark solid relation innan men vi förberedde att när jag ammar måste ibland pappa göra saker och du måste acceptera detta om du inte vill vänta tills mamma och lillebror är färdiga vilket kan ta länge. Detta har fungerat bra så här långt.

3. Uppmuntra det äldre barnets relation till bäbisen.

Lilla Bus fick välja ett gosedjur till lillebror som han fick som present när han fötts. Hon valde Maja Gräddnos och jag tyckte nog den var lite stor för att vara till en bäbis men hon var bestämd om detta och faktiskt så har han gillat att ha den i vagnen och babyskyddet när han ska sova så kanske förstod hon bättre än jag vad som är mysigt att sova med. Vi läste om hur det är att ha ett syskon i olika böcker för att förbereda. Emma och Lillebror var nog den hon gillade bäst men hon är väldigt förtjust i Emma-böckerna så det var inte så konstigt. Jag pratade även med bäbisröst som lillebror i magen och utanför för att hjälpa henne förstå vad den lilla vill.

När lillebror hade kommit så var det svårt för Lilla Bus att förstå varför han skulle komma och "förstöra" hennes familj. Då fick lillebror berätta att han valt att komma till denna familj för han ville bo i en familj med en storasyster. Gud frågade honom vilken familj han ville ha och han valde den med den bästa, snällaste, finaste, roligaste, studsigaste, starkaste och modigaste storasystern. Gud frågade om han var säker och han sa att han valde henne. Detta verkar ha gett effekt och hon vill ofta höra om när lillebror valde vår familj för att hon var en så bra storasyster.

4. Se till att det äldre barnet fortfarande har en viktig roll i familjen.

Vi jobbar med detta. Vi påpekar hela tiden vad vi tycker om hos henne och hur skönt det är att ha henne som en del av familjen. Jag försöker ta tid med henne så mycket det går för att hon inte ska känna sig oviktig i mitt liv. Det är inte så lätt och det är något som kommer ta lite tid att fullt få till. Hon vill gärna ta rollen som familjens bäbis vilket jag faktiskt valt att vara tydlig med inte är hennes roll utan hon är det stora barnet som tex får göra mer saker än det lilla och som har en annan roll än den lilla.

5. Genomför stora förändringar före födseln som att byta rum eller sluta med blöjor.

I vårt fall så blev det ett improviserat slut på amningen efter bäbisen föddes. Det var inte tänkt så men blev så i alla fall.

6. Håll din relation till det äldre barnet så konfliktfri som möjligt

Detta är inte alltid så lätt med ett envist barn med stark vilja men vi jobbar på detta så mycket det går.

7. Visa det äldre barnet hur det är speciellt.

Detta gör vi varje dag för Lilla Bus är verkligen speciell och förtjänar veta detta. Jag vet att hon nu inte känner sig lika speciell som tidigare men med tiden vet jag att hon kommer se att det är hon.

8. Undervisa barnet om hur det är att ha ett syskon.

Vi har gjort detta genom att prata om syskon och hur det blir när bäbisen kommer. Vi har även läst böcker om detta. Även om vi förberedde henne på detta tror jag inte riktigt hon förstod förrän det var faktum dock. Vi såg också till att prata om hur barn växer i magen och en del av detaljerna om hur barn kommer till. Det enda hon inte lyckades fråga om var just hur spermien kommer in i mammans mage så den delen är ännu inte förklarad men allt annat frågade hon om minst en gång.

9. Bestäm i förväg vad barnet ska göra och med vem hen ska vara under födseln.

I vårt fall hade vi det lite svårt med barnvakt men vi lyckades till sist ha två möjliga barnvakter att förbereda vår dotter på och en av dem var där natten då lillebror föddes. Allt funkade bra med detta.

10. Fundera på hur delaktig ett äldre barn kan vara i födseln.

I Sverige är detta inte så vanligt men i USA så kan man välja att ha med barn till förlossningen eller låta dem delta om man föder hemma. Jag kan tänka mig att man kan göra detta även i Sverige om man förbereder barnet och förlossningen på detta. Man kan fundera på detta i alla fall men personligen vill jag nog inte ha barn med när jag föder.

11. Ett klassiskt sätt att förbereda ett barn för en födsel är att visa det genom att putta en möbel runt ett rum.

Vi valde att berätta hur födsel går till och att det är jobbigt och gör ont även om barnet inte kommer vara med men att det är en del av att få barn och att det finns mediciner man kan ta om man vill. Vi berättade även om att man ta ut ett barn genom att skära i magen. Lilla Bus var väldigt nyfiken på födseln och jag lät henne se denna video från en hemförlossning om är tydlig men inte speciellt skrämmande. Jag vet inte hur många gånger Lilla Bus såg den videon. Jag visade även ett klipp på ett kejsarsnitt när hon bad om det och förklarade att det kommer se mycket mer läskigt ut. Hon tittade på det en gång och var inte rädd men inte lika intresserad som av ovanstående video. Jag minns tyvärr inte vad den videon hette.

12. Ifall barnet inte är med vid födseln, låt hen träffa bäbisen före alla andra.

I Sverige blir det normalt så i alla fall eftersom många BB har begränsningar i besök annat än den andra föräldern och syskon men självklart är det viktigt att snabbt låta barnet träffa syskonet och gärna begränsa besöken i början så alla i familjen får chans att bonda.

13. Be gärna besökare ta med "storasyskon-presenter" hellre än presenter till bäbisen.

Vi bad inte speciellt om detta utan vi anser att detta är upp till den som besöker en. Dock så är det vanligt i min familj att just ge presenter till både storasyskon och bäbisen så jag visste att några skulle ge henne presenter i alla fall. Jag är lite tveksam till att göra förväntningen att alla ger presenter till storasyskonet så jag tycker det är bra om det är en bonus och inte det förväntade. Även om det är mycket känslor kring en födsel så är det också viktigt att kunna glädjas åt andra. Mitt barn klarade det bra att bli glad å lillebrors vägnar, hon har varit glad och visat honom hans presenter med glädje. Jag har låtit henne öppna hans paket för det mesta dock och hon älskar själva öppnandet även om hon inte får saken.

Man får även tipset i denna del att ge en present från småsyskonet. Lillebror gav henne Frost-filmen och jag sa med bäbisrösten att bäbisen hade hört inne i magen att storasyster jämt pratade om detta (hon är i en prinsessfas nu) och därför sagt till mamma att hon var tvungen att köpa en sån film till henne. Det blev lyckat.




1 september 2016

Instagram

Eftersom jag är ganska otrendig av mig har har ignorerat saker som Instagram under lång tid men efter att R köpte mig en telefon så kör jag nu Instagram-kontot flygmus_eh. För nuvarande är det mest bilder på "di smau" men jag hoppas kunna göra lite inlägg där jag skriver mer framöver. Jag kommer ha en tillfällig paus här och enbart skriva om jag har något längre i kroppen som jag behöver lägga tid och energi på här på bloggen. Jag vet inte om jag ska stänga den men för nuvarande så blir det lite pys här.


12 augusti 2016

Ingvar Elias är här!

Den 29 juli blev vi tvåbarnsföräldrar då Ingvar Elias kom till världen klockan 3.03 efter ett ganska kort värkarbete. Han vägde 4180 g och var 53 cm lång. Vi tyckte båda att han var pytteliten så vi var ganska förvånade över att han var större än lilla Bus. Liten Lymmel är en något mer lätthanterad bäbis än sin syster när det gäller sömn (man kan lägga ned honom ibland!), lika bröstfixerad och lika underbar. Vi är alla lyckliga att han är en del av våra liv.

Förlossningen var något helt annorlunda än Lilla Bus. Under dagen kände jag värkar av och till hela dagen men då jag haft en hel del förvärkar så visste jag inte om det var mer sådana eller den riktiga varan men framåt 19 på kvällen så började jag ana att detta nog kanske inte var någon generalrepetition. Vid 22.30 anlände vi på BB och då var jag öppen 4-5 cm. Jag blev erbjuden att bada badkar vilket jag ville och jag låg däri tills jag började känna mig för varm och barnet haft lite höga hjärtljud. När jag kom mitt rum där jag skulle föda så var jag öppen 9 cm vilket jag tror var kring 1.30 så det hade gått väldigt fort till dess. När jag kom till sängen så bestämde jag mig för att ta lustgas eftersom jag tyckte att sammandragningarna gjorde så ont och jag inte längre hade någon lust att kämpa med att klara dem med bara andning. Det kändes bara skönt att sluta behöva jobba så hårt och inte som något misslyckande även om jag bestämt mig för att föda utan smärtlindring. Det gav lite lugn ett tag men jag blev stressad av att barnets hjärtljud inte riktigt ville gå ned och av att barnmorskan gick ut och in i rummet väldigt mycket och jag hade svårt att riktigt fokusera. Till sist sa jag åt henne att hon måste stanna men tyvärr så blev detta hattande något som gjorde att jag inte kunde riktigt känna 100% lugn. Jag spände mig en hel del och kände inte heller att hon hjälpte mig speciellt mycket till sist blev jag arg och bad henne hjälpa mig. Hon föreslog kvaddlar och eftersom jag just då hade gått med på precis vad som helst som kunnat hjälpa så gick jag med på detta och det gjorde ont men jag upplevde att det faktiskt funkade bra och tog udden av smärtan, dock tror jag att mycket av hjälpen handlade om att jag faktiskt fick in en bättre teknik med lustgasen då och att jag klarat mig utan om bara barnmorskan orkat hjälpa mig med detta istället. Jag kanske låter gnällig men det var jobbigt att hon kändes väldigt oengagerad och som hon tyckte jag skulle kunna allt själv bara för att det var mitt andra barn. Nu var jag kanske heller inte den mest sällskapliga föderskan eftersom jag inte vill att folk ska prata i onödan och lätt blir arg när jag föder barn.

Ganska snart efter detta så kände jag att det började vara dags att krysta. Barnmorskan ville undersöka mig men jag vägrade. Jag sa åt henne att lita på mig och låta mig göra som jag ville vilket jag tror förvånade henne. Jag krystade dock ganska lätt ut min lilla Lymmel och allt gick sin gilla gång med moderkaka och undersökningar av bristningar och hon var redo att börja sy dem när hon säger att det verkar komma mer blod än väntat från livmodern och hon börjar massera min mage. *Splatt* så kommer en massa blod och detta upprepas fast hon ger mig mer medicin och andra människor måste kallas in. Jag har ingen nål satt och det blir kris att sticka mig som är svårstucken för att få i mig ett dropp med starkare medicin. Det funkar dock till slut och jag slutar blöda. I övrigt flyter det på och denna gång får jag hålla mitt barn, amma direkt och inte behöva känna mig så tom men jag känner mig ändå lite ledsen för att det ändå inte blev en förlossning helt utan problem. Det blev en besvikelse att blöda när allt så nära nog perfekt ut denna gång, förra gången så närmast förutsatte jag att jag skulle få någon sorts problem när det var en igångsättning.

Vi åkte hem andra dagen på kvällen efter att jag känt mig ovälkommen på BB under större delen av tiden och efter jag fått blod. Jag tyckte det var jobbigt att känna det som de ville tvinga hem mig hela tiden även om jag ändå sannolikt själv valt att stanna så länge som jag gjorde. Det bidrog inte till en positiv upplevelse att känna det som att jag var ett besvär hela tiden jag var där fast jag inte bad om hjälp med något extra utöver vad de ändå ville kolla. Att vara med barn och man hemma kändes mycket bättre och där var jag åtminstone efterlängtad.

Lilla Bus har pendlat lite upp och ned i sina känslor kring lillebror och mig som jag tror hon ser som ansvarig för att hon har en lillebror överhuvudtaget men jag tror ändå att det går åt rätt håll nu eftersom hon har varit mer kärleksfull mot oss bägge och mindre gnällig och otrevlig de sista dagarna. Snart är de nog bästa syskonkompisarna!

5 juli 2016

Underbara barnets födelsedag och hennes lillebror som skrämde mig

I söndags hade vi födelsedagskalas i lekparken med några vänner till dottern och de svullade fika, lekte och matade måsar (sista inte helt sanktionerat av föräldrar). Igår fick hon alla presenter som var från oss vuxna och tanken var att hon skulle följa mig till "bäbisdoktorn" (barnmorskan) och att vi sedan skulle städa och leka lite med sakerna tills våra gäster som inte kunde komma festen skulle komma. När jag kom hem från barnmorskan blev jag väldigt trött och somnade och vaknade med blod i sängen. Jag blev rädd och grät och ringde förlossningen som tyckte jag skulle komma och kolla och jag fick ringa till R som kom från jobbet. På väg till förlossningen kom min systerdotter på oväntat födelsedagsbesök så hon fick ta hand om Bus som visade dem runt området och dess lekparker och bjöd på fika. De hade kul tror jag.

På sjukhuset så kollade de och såg att jag inte blödde mycket och jag fick göra en CTG-kurva som inte visade att jag hade värkar. Sedan ville de göra en vaginalundersökning som de hade väldigt svårt att förstå varför jag sa nej till. Detta kan jag känna att jag vill ventilera lite om. Jag kom till sjukhuset för att jag var orolig för en blödning och för att jag inte riktigt vet hur det känns när en förlossning startar pga att den första födseln var en igångsättning som inte kändes så mycket alls för mig tills på slutet, de flesta smärtorna var väldigt diffusa. Detta sa jag till barnmorskan. När hon konstaterat att jag inte hade värkar och att blödningen inte var farlig så kände jag mig lugn och trygg tills detta drogs i gång.

Den första anledningen jag blev rädd var för att de kom in och presenterade detta som något som "ska" göras. Nej, ni bedriver inte tvångsvård, absolut inget ska göras. Dessutom så sa jag tydligt nej till att göra denna undersökning och att då antyda att inte skulle ha kommit hit om jag inte hade någon anledning är inte rättvist när ni vet att ni säger åt alla som blöder att komma in. Jag lyssnade på era råd och kom för att känna mig säker, inte för att ni ska peta inuti mig. En så enkel grej som att erbjuda denna undersökning hade gjort all skillnad för att jag skulle ha mått bra därinne. Dessutom så berättade de för mig att jag skulle känna mig lugnare efter jag gjort undersökningen när jag nästan skrek och grät innan att jag inte ville göra den för att jag ville hem till min dotter som fyller år och att jag inte var redo att göra något som eventuellt skulle kunna sätta igång en förlossning idag eller imorgon (nu idag) eftersom det är födelsedagstid. Är det konstigt att jag hellre väntar ut en naturlig start och får några timmar med min dotter än att riskera att ni far och klantar och pillar igång min förlossning på en dag när jag inte vill föda? Föder man så föder man men jag ville inte riskera något helt i onödan.

Alltså, åt fanders med era rutiner. Använd inte ordet rutin åt mig! Det ska finnas en anledning att en rutin finns och rutiner ska inte användas för att slå patienter i huvudet. Dessutom ska ni inte ljuga för mig eller undanhålla mig information. En vaginalundersökning i slutet av graviditeten kan alltid påverka och kan ge infektioner. Som födande ska man aldrig känna sig tvungen att göra en. Dessutom, vad skulle ni hitta där som ni inte redan hittat? Jag har inga värkar, om jag då är noll påverkad eller x centimeter öppen säger absolut ingenting eftersom man kan gå runt och vara öppen länge och inte föda och livmodertappen kan också öppna sig väldigt snabbt och föda snabbt några timmar senare. Jag är dessutom omföderska där dessa variationer är ännu större. Nej, detta var inte förtroendeingivande inför det riktiga eventet. Nu är jag rädd för samma typ av bemötande och jag har skrivit mitt förlossningsbrev nu och hoppas att allt går bra ändå.

27 juni 2016

Ibland är jag den där 10-åriga flickan

Ibland är jag den där 10-åriga flickan som fick höra att hon var äcklig och ful och värdelös. Hon som ingen ville leka med eller ständigt fick höra att hon förtjänade det. För att hon var konstig och annorlunda och borde bli någon annan. Det kunde hon förstås inte bli för så fort hon förändrade sig så dög inte det heller. Till sist så ville inte flickan leka med någon av barnen ändå, för vem vill leka med de som bara gör en ledsen. Flickan nöjde sig att bjuda sin släkt på sin födelsedag och vara glad att de som firade henne faktiskt var de som hon visste älskade henne och ingen som bara kom för att äta tårta och kanske skämta och retas med henne över något hon sa eller som fanns i hennes hem. Eller ännu värre, att någon kom bara för att föräldrarna tvingat hen.

Om 6 år och 8 dagar fyller jag 40 år och jag har redan ångest. Inte för att jag är rädd att bli "gammal" utan därför att jag genuint vill ha en stor fest med alla mina vänner jag har idag och min släkt. Jag vill det ska vara massor av mat, människor och öl och vin, och om jag har ekonomin, ett liveband. Allra helst ett balkanband men jag är inte omöjlig på den punkten. Men, jag är så rädd att bjuda folk till min födelsedag ännu att jag vet inte om jag kommer våga. OM 6 år, när jag blir 40 ÅR!!!

Den som tror att tiden läker alla sår eller att mobbing bara är något som påverkar en i barndomen kanske får lite perspektiv av detta. Till stor del så har jag hittat andra produktiva tankemönster istället för de som mobbarna försökte stämpla in i mig men en gång per år...

8 maj 2016

Glad och trött

För första gången på väldigt länge känns det som om vi haft en helt normal helg. Jag har orkat städa, min bror och hans fru kom på oväntat besök efter ett litet improviserat besök här i Umeå när döttrarna var på cup. Det fina vädret har ju inte gjort saken värre och nu är det äntligen fixat solkräm och springskor till lilla Bus. Det blev lila skor eftersom det inte fanns några rosa i hennes storlek och de blå tydligen inte var fina nog...

I morgon börjar R jobba och har jobb tills i höst så vi åtminstone har en period av föräldraledigheten där vi har en extra inkomst vilket är skönt. Nu kommer det väl dock finnas mindre tid till att få gjort sådant som tvätt medan jag är på jobbet men vi ska nog kunna lösa det också.

Nästa helg är det inplanerat dop, det blir kul om jag bara kan hitta en bra present.

7 maj 2016

100 days of real food

Jag har suttit och läst recept på denna sida: http://www.100daysofrealfood.com och jag tycker det är en intressant och bra sida. Nu kan jag bli väldigt less på präktigheten på sidan men klarar man att bortse från detta finns det många bra recept och idéer på ordentlig mat som dessutom inte kräver mängder av specialprodukter som gör dem svåra att laga i andra länder.

Denna ska jag prova i min slow cooker: http://www.100daysofrealfood.com/2013/12/23/recipe-slow-cooker-steak-chili/. Som det mesta jag lagar lär det bli en egen twist men grundidén tänker jag sno.

4 maj 2016

Glukosbelastning och trevlig lunch med en vän

Graviditeten tuffar på och jag har mått rätt bra senaste tiden. Magen är tung, ryggen ömmar och jag känner mig väldigt gravid men livet funkar ganska bra just nu.

Igår gjorde jag glukosbelastning. Jag har inte fått något resultat av den men jag utgår från att den inte kan ha varit en katastrof när jag inte blivit uppringd direkt. Det är inte så kul men det var mest tråkigt att sitta och vänta mellan stick 1 och 2.

I söndags träffade vi en vän när vi var och demonstrerade men vi hann inte prata så mycket så jag tog beslutet att höra om hon ville ha lunch med mig under denna vecka och det ville hon idag så vi hade en trevlig stund på fd Bibliotekscaféet. Vi har inte umgåtts så mycket som båda vi velat för vi har haft våra egna privata strul så det var verkligt skönt att få prata och bara vara med varandra och skratta. Jag hoppas vi kommer kunna träffas många gånger nu framöver.


Trött på att vara osocial

27 april 2016

Delad föräldraledighet utanför standardformulär 1a

När delad ledighet diskuteras så blir fokuset lätt att man utgår från heltidsledighet som tas ut 7 dagar i veckan för båda föräldrarna och då blir det lätt att se delad ledighet som en ganska svår och dålig lösning som kan innebära att amning avslutas tidigt och att kvinnan om hon ammar blir mer eller mindre tvungen att vara ledig den tunga bäbistiden och just när man börjar njuta av frukterna av denna tid så ska man tillbaka till jobbet. I realiteten så tar många föräldrar ut färre än 7 dagar och det är under barnets första år inga krav på att ta ut dagar alls. Detta gör att det många gånger går väldigt bra att ha en lång ledighet även med delad ledighet utan att vara speciellt originell vilket jag tycker är viktigt att påpeka eftersom många ändå tar ut max 4-5 dagar i veckan första året för att tiden ska räcka längre.

Nu tänker jag mig att man kan röra sig lite mer utanför boxen. De första månaderna av ledigheten kan det vara bra att mamman är hemma om hon vill amma men också för hennes egen återhämtning och ork. Det är en stor kroppslig ansträngning både att vara gravid och gå igenom en förlossning vare sig den sker vaginalt eller med kejsarsnitt och jag anser att det är viktigt att kvinnor tillåts ta en del tid här för att komma ikapp kroppsligt och mentalt. Det är även stora förändringar i hormonerna som påverkar en och som man måste lära sig hantera. Men efter 1-4 månader har gått så finns ändå ett utrymme för att kvinnan kan gå tillbaka till jobbet på deltid. Hur mycket? Det beror mycket på förstås men kanske motsvarande 2-3 dagar i veckan på halvtid eller 3-4 dagar på kvartstid. I och med att man inte måste skydda SGI så skulle pappan här kunna vara hemma hela dagen medan man själv bara är borta några timmar. Detta sparar dagar för mamman och involverar pappan tidigare i skötseln. Matning när det är en så pass begränsad tid kan ske genom koppmatning, sked, pipmugg (något förhöjd risk för tuttförvirring men lägre än flaska om muggen inte är spillfri) eller fingermatning med tillmatningsset så inte amningen störs. De föräldrapar som är medveten om tuttförvirring och känner sig OK med den risken kan mata med flaska. De som är bekväma med att börja ge mat vid 4 månader kan då låta barnet smaka mat under den period mamman är borta ihop med ovannämnda metoder.

Om mamman har ett mer flexibelt jobb är det sannolikt enklast att hon jobbar hemifrån och kan då jobba fler dagar eller timmar om hon vill. Då behöver man inte ändra något med matningen eftersom hon då kan ta sina lagstadgade pauser för amning/pumpning och mata sitt barn. Denna möjlighet finns även för de som jobbar utanför hemmet men det kräver förstås lite mer hantering av föräldrarna.

Hemarbete kan ibland skötas även av mamman om hon är ensam hemma. Detta kräver en bäbis med ett lugnt temperament och att man har några metoder som funkar ganska träffsäkert för att barnet ska sova/vara lugnt. På vissa arbetsplatser kanske man till och med kan jobba på plats men då detta är ovanligt i Sverige så kräver det mer av mamman att få igenom detta men kanske är det en sak som kan var värd det för att hjälpa fler kvinnor att dela föräldraledighet och att jobba med ett litet barn.

När barnet börjar bli mer högljutt och rörligt så krävs det vanligen att mamman ges utrymme att jobba ostört och då kan det vara bra att pappan tar över mer stadigt och permanent. Då kan man jobba 50% var tex eller en person är hemma heltid och den andra jobbar deltid och är hemma resten obetalt. Amningen efter 6 månader kan kombineras med mat och utpumpad mjölk och därför är det oftast lättare att välja att jobba längre tid efter denna punkt.

Efter 10 månader kan man vanligen jobba hela dagar utan problem och barnet sköts enbart av ena föräldern under denna tid.

26 april 2016

Föräldraledighet

Lady Dahmer har skrivit en hel del om föräldraledighet och föräldraförsäkringen i dessa dagar och jag känner mig nu också inspirerad att göra det också.

Jag finner inte att detta är något enkelt ämne och att det inte är lätt att säga det ena eller det andra. Jag är för att vi på sikt ska dela föräldraförsäkringen och jag är för att vi redan idag utökar fler dagar som är knutna till båda föräldrar. Detta är dock inte utan problem i en ojämställd värld vilket just LD skriver väldigt bra om. Det finns en hel del familjer där lönerna är väldigt omatchade och då blir det ofta så att kvinnan är hemma mest och mannen inte speciellt mycket eller inget.

Samtidigt är det viktigt att inse att vi har en norm med en kvinna som är hemma länge och en man som inte är det i Sverige och att detta är vad de flesta väljer även där kvinnan tjänar mer och där man tjänar ungefär lika mycket. Normen är väldigt stark helt enkelt.

Jag är själv inte bättre än normen, jag har så här långt tagit ut all Lilla Bus föräldraledighet och kommer ta ut mest med Lymmel också. Varför?

1. Jag skulle aldrig överväga att inte vara hemma med mina barn hur mycket pengar vi än skulle tjäna på detta.
2. Vi har en knepig ekonomisk situation och en hel del osäkerhet omkring R:s jobbsituation och om/när han kan få jobba. Han är dessutom på väg att etablera sig på arbetsmarknaden och vi vill inte störa detta.
3. Får R jobba så är det bra för honom och familjen i stort och kan han inte jobba kan han vara hemma med oss och ta ut föräldraledighet som finns kvar från Lilla Bus. Då får vi i så fall det bästa av allt, två föräldrar hemma.

Vi är paret där den synliga ledigheten inte är densamma som den faktiska fördelningen, förra gången var R arbetslös under större delen av Lilla Bus bäbistid så han var hemma ungefär lika mycket som jag och vi fick goda chanser både att bonda med bäbis och varandra. R bytte de flesta av blöjorna och jag ammade. Vi gosade och tröstade båda två och Lilla Bus har en stark relation till båda av oss.

En delad ledighet hade inneburit mindre gemensam tid för oss med bäbisen för jag hade behövt gå tillbaka på kanske 75% när min föräldraledighet var över men vi hade löst detta också. Jag står för att vi valt att utnyttja de rättigheter vi har idag och kommer därför att dela rätt ojämlikt. Jag står för att jag gör detta denna gång främst för min mans skull så han ska ha chansen att ta steget in på arbetsmarknaden som varit så snärjigt under lång tid. Han är värd detta och vi ville inte vänta 2-3 år med ett syskon utan ge vårt barn det nu.

Ibland drömmer jag om ett tredje barn. Men då, ska vi ha jobb, stabil ekonomi och då ska vi vara "duktigare" och dela. Jag har tilltro till min mans omvårdnadsförmåga, vår påhittighet och att amning inte är ett hinder till delad tid med barnet. Jag ska försöka skriva mer om detta i andra inlägg men i korthet så ser jag inte att vi kommer ha en delad ledighet med stor nöjdhet hos befolkningen om vi inte jobbar för en/flera större samhällsomvälvningar och med våra egna föreställningar och syn på föräldraledighet.

Inte bara mammas sötnos...

22 april 2016

Förlossning

Min psykolog ville att vi skulle prata förlossning nästa gång. Jag tycker det känns väldigt tidigt att prata om det nu, jag tror inte jag hade börjat fundera på det ens förra gången vid den här tiden och då var det ändå första gången. Men jag antar att det spelar mindre roll när man pratar om det bara man gör det.

Jag har i princip kommit fram till att jag vill skriva in följande:

- Jag är obekväm i sjukhusmiljö och det är viktigt att personalen inte döljer saker för mig även om det är något negativt. Jag blir rädd och osäker om jag märker att de ändrar sitt beteende men ändå säger att det inte är någon fara och att inget är fel. Det är också viktigt att de förklarar varför de gör någon form av undersökning eller vill göra någon form av intervention.

- Jag är nyfiken på att föda utan smärtlindring och har bestämt mig för att ställa in mig på att göra detta om det blir naturlig förlossningsstart eller igångsättning. Jag vill enbart diskutera smärtlindring om jag själv ber om det.

- Jag vill inte ha värkstimulerande dropp om det inte är verkligen nödvändigt. Jag vill i första hand försöka vila eller få igång värkarna med ändrad kroppsställning om värkarna stannar av. Om jag ändå behöver dropp vill jag att det hålls så lågt som möjligt och inte höjs annat än när det är absolut nödvändigt.

-Förra gången jag födde barn fick jag en stor blödning och blev sövd och sydd på operation så jag blev separerad från mitt barn. Barnmorskan lovade att de skulle vänta med att väga och mäta barnet vilket de inte höll utan det vägdes medan jag var borta plus att en sköterska tog på mitt barn kläder när min man var på toaletten så han fick inte ens se när hon blev påklädd. Jag vaknade och grät i flera månader för att en främmande människa klädde på vårt barn utan att vi ens var närvarande så vi båda förlorade denna möjlighet till ett minne. PERSONAL FÅR INTE KLÄ PÅ VÅRT BARN UTAN ATT MINST EN AV OSS ÄR NÄRVARANDE OM VI INTE KAN GÖRA DET SJÄLVA.

- Sen avnavling är viktigt för mig oavsett födelsesätt. Om barnet måste avnavlas snabbare än så vill jag att navelsträngen mjölkas och att barnet hålls lågt så att det får så mycket blod som möjligt.

Jag har tränat andningsteknik och mental teknik både denna födsel och min förra. Jag upplevde detta som en förutsättning för att kunna föda barn.

En kort genomgång av tekniken är:

- Andning enligt dyktekniken, andningen ska vara lugn och inte ansträngd liknande den man har när man sover. Man ska inte andas på olika sätt under olika delar av förlossningen som med mer klassisk profylax.

- Kroppen ska vara avslappnad och om jag ser spänd ut främst i axlar, ansikte och nacke så påpeka gärna detta. Ni kan förstärka detta genom att lägga handen på den spända kroppsdelen och säga åt mig att slappna av i *namngiven kroppsdel* och hålla handen där tills jag är avslappnad.

- Jag har en rad mentala bilder uppbyggda men jag känner att de är för intima att prata om men ni kan påminna mig om att jag har sådana bilder om ni tror det kan hjälpa mig.

- Påminn mig om att säga JA till att ta emot mitt barn och att jag kan upprepa detta ord under värkarna. Andra ord jag använde förra förlossningen är UT och NED, eventuellt kanske jag hitta ett nytt under själva förlossning. Låt mig i så fall använda detta.

Peppa mig inte med att säga att jag är duktig eller att det snart går över utan uppmana mig att se varje värk som ett steg närmare att se barnet och att jag inte ska försöka fly från värkarna utan ta en värk i taget.

18 april 2016

Tuffar på...

Sitter här med min jättemage och liten knodd därinne som bökar och knökar. Rörelserna har ökat de senaste veckorna tycker jag. Kanske är det att storleken ökat eller bäbisen bytt position men jag märker av honom betydligt mer. Inte alltid kul på nätterna när man vaknar av *bök bök bök*. För någon vecka sen slog GRAVIDITETEN till. Nu är kroppen tyngre och stelare men ändå tycker jag att rörligheten är ganska bra. Jag försöker att inte tänka på att det massor av veckor kvar och att jag bara kommer vara tröttare och stelare för varje dag som passerar. Psykiskt så är det lite konstigt, bra dagar mår jag toppen medan dåliga dagar så mår jag mer pyton än i början. Jag skulle egentligen sökt sjukskrivning efter förra besöket men eftersom läkaren inte ringde upp så har det inte blivit av. Bra dagar så förstår jag inte att jag någonsin skulle behöva sjukskrivas men en sämre dag förstår jag inte hur jag skulle kunna klara mig med bara 75%... I maj lär det utkristallisera sig så då måste se till att fixa det vare sig jag vill eller ej tror jag.

Nästa vecka är det barnmorskan igen och psykologen igen.Vi får se var jag hamnar.

31 mars 2016

Att plockas i smulor

Gårdagens besök hos barnmorskan kändes som ett besök på bilprovningen. Funktioner undersöktes och det blev godkänt med anmärkning. Jag hade aningens högt blodtryck och barnmorskan trodde det berodde på stress vilket låter rimligt. Sedan pratades det prover och tydligt så är jag så fet att det måste tas extra prover på sköldkörtel osv. Sedan skulle det diskuteras att göras ett extra ultraljud för säkert skulle de missa att jag har graviditetsdiabetes trots mätningar och glukosbelastning och bäbisen är jättestor. Jag är dessutom visst duktig för att jag inte går upp i vikt och det beror visst på att jag är tjock och därför "har lite att ta av".

Jag fick en känsla av att jag var en bil som ni gått igenom, men bara precis eftersom till nästa gång måste blodtrycket vara bättre och socker- och blodvärden måste hållas på bra nivå. Hela tiden så känns det som att min kropp plockas isär och analyseras i smådelar. Jag har redan sagt nej till att undersöka om jag har någon form av ärftlig benägenhet till blodproppar. Jag vill inte, jag lever här och nu och anser inte att ett test som detta som inte egentligen säger någonting är något jag behöver. Man kan vara död i morgon oavsett.

Jag är glad att vi har gratis mödravård i vårt land och att man aldrig behöver utsätta sig för risker för att man inte har pengar när man är gravid och att människor med riskgraviditeter kan få all den hjälp de kan få vid behov. Samtidigt känns det som att min upplevelse får så lite utrymme. Även om jag hatar att vara gravid psykiskt så har jag verkligen mått bra fysiskt så här långt. Jag är rörlig och kan känna mig som mig själv för det mesta men när man får minsta brist upptryckt i näsan känner man sig inte frisk och normal utan som en tickande bomb. Jag är livrädd att de ska hitta något som förstår min graviditet och min förlossning. Det är kanske egoistiskt av mig att drömma om att få en förlossning med naturlig start som tuggar på och jag senare kan få föda fram ett friskt barn som kan få ligga på min mage och söka bröstet medan jag och R kan krama varandra och vara glada och inte så trötta. Nej jag ska säkert vara nöjd med att ha överlevt och ha min mage sönderskuren och barnet trött och medtaget och tvångsmatat med ersättning för vi har båda överlevt. Ja, nu överdriver jag åt andra hållet men mycket av de undersökningar som görs tär på mitt självförtroende och tilltro till mig själv. Om jag aldrig gick på mödravård tror jag att jag varit mer självsäker och mindre oroad men samtidigt så ser jag ändå fördelar. Visst är det bra att man kan upptäcka fel tidigt men jag vill inte bli så synad i sömmarna bara för att jag är överviktig och är född av föräldrar med dåliga gener. Det är super att de som vill bli undersökta kan bli det men jag vill också ha respekt och få mina känslor bekräftade.

Sedan är det det här med vikten. Jag är inte duktig för att jag kan undvika en skenande viktuppgång, jag lever ett normalt liv och äter det jag har lust med. Jag är inte okunnig om vad man ska äta utan jag gick upp i vikt för att jag mådde så dåligt att jag knappt visste vad som var upp och ned och bar hela vårt hushåll på mina axlar. Ledsen att jag inte svalt mig själv istället så hade ni kanske inte brytt er utan då hade jag varit smal och fin. När det gäller viktuppgång så är jag faktiskt hjälpt av mina gener, vi verkar faktiskt inte ha så lätt att gå upp i vikt vid graviditet (men gärna vid andra tillfällen) i vår familj. Förra graviditeten fick jag bassning för mina motionsvanor, då cyklade jag bara 18 km om dagen varje veckodag, men det räknades inte, för alla kan ju cykla till jobbet... Sådant förakt man kan möta bara för några extra kilon.

29 mars 2016

Barnmorskan imorgon

Nu är det snart dags för en ny koll så jag hoppas att allt är bra med den lilla lymmeln därinne. Sparkar och "bluppar" gör han dagligen numera men jag har svårt att acceptera att denna graviditet känns annnorlunda än den tidigare och jag övertänker detta och tänker att det betyder fel och inte bara annorlunda. Jag hoppas allting är bra för jag vet inte om jag orkar med att ha några komplikationer utöver att inte må så bra psykiskt. I nästa vecka blir det psykologen igen också vilket känns bra. Måendet har varit både bra och dåligt denna period med liksom högre toppar och djupare dalar. Det känns ändå rätt bra för då jag mått som bäst har jag mått väldigt likt det jag räknar som normalt.

14 mars 2016

Andra besöket hos psykologen

Nu har jag varit där en andra gång och det kändes bra även denna gång. Vi diskuterade en del av mina dåliga tankar jag har just nu och jag hoppas jag ska kunna orka/våga tänka på ett nytt sätt. Denna gång kändes inte så tragisk som förra gången och jag behövde inte berätta så himla många jobbiga saker så jag kände mig faktiskt lite stärkt idag. Vi får se var tiden tar mig, kanske jag till och med kan gå runt och skjuta ut magen och det här fortsätter! (haha)

8 mars 2016

Provar läskiga saker

Idag provade jag att ha på mig en gravidtröja jag äger som är designad att framhäva magen. För mig är det ungefär som att gå runt med en stor skylt som skriker gravid och det kändes rätt jobbigt att folk uppmärksammade min runda mage. Jag har undvikit det under den förra och denna graviditet men jag kände att jag var tvungen att utmana mig själv. Det gick bra trots att jag fick en massa kommentarer och jag överlevde. Jag ska bära tröjan igen för den är skön men kanske ha en kofta att gömma mig i om det blir för jobbigt. Jag känner mig dock stolt att jag orkade/vågade, för att växa måste man våga.

Mitt nästa mål blir att ta en magbild med den tajta tröjan och lägga upp här eller facebook (usch, ryser när jag tänker på det).

6 mars 2016

vecka 20

Jag är nu visserligen nästan i vecka 21 men publicerar en bild av mig tagen för att visa halvtidsmarkeringen av denna graviditet.


Tänker på alla stylade gravidbilder jag sett med blommor och softat ljus och när jag försöker se mig själv på sådana så får jag ett gott skratt. Nej, här är det hård realism som gäller. Lilla Bus är med på ett hörn och kramar bäbismagen.

3 mars 2016

Besök hos psykolog och en rolig nyhet

Idag var jag hos psykologen och hon verkar än så länge rätt schysst så det känns bra att ha tagit steget att gå dit. Jag berättade en del av den myriad av skit jag upplevt i mitt liv med fokus på svårigheterna de senaste åren. Jag blev väldigt trött men jag känner mig hoppfull att det ska kunna bli folk av mig igen. Jag hoppas på att kunna möta min lilla Lymmel som mycket mer mig själv än jag varit på senaste tiden.

När jag kom hem så gav R mig goda nyheter som ännu är hemliga men det var så roligt att höra vad han kunde berätta. Livet blev genast lite lättare. Håll tummarna och be en bön för oss.

29 februari 2016

Om mitt mående och ett besked

Jag har gått upp och ned i mitt mående den senaste tiden vilket är orsakat av en rad saker. En stor orsak tror jag är att det nu är ungefär den tid då jag mådde dåligt förra året och det väcker dåliga minnen. Jag mår klart bättre idag än då men ändå är jag inte på topp. En annan stor orsak är att vi fortfarande är delvis på samma sida som vi var förra året. R:s jobb under vår, sommar och höst var ett välkommet avbrott från år av arbetslöshet men nu väntar vi spänt på att höra om de vill anställa honom även i år och självklart så söker han även andra jobb. Den stabilitet som ett jobb om så bara ett längre vikariat skulle ge skulle vara hemskt välkommen för mig för att slippa känna oron över att vara den enda som jobbar när jag samtidigt inte mår bra.

Den största orsaken är dock svår att göra något åt som samtidigt inte tar bort allt det goda med min situation. Jag är nämligen gravid och hormonerna och jag går som jag skrivit om tidigare inte riktigt ihop. Jag blir hemskt orolig, funderar mycket på livet och döden. För mig som har den bakgrund som jag har med båda föräldrar borta i unga år så blir även födseln så tydligt sammankopplad med det som beskrivs så träffsäkert i Härlig är Jorden: "Tidevarv komma, tidevarv försvinna, släkten följa, släktens gång". Ett nytt liv är för mig också en påminnelse om att livet är otroligt fragilt och skört. Så mycket som jag redan älskar den lilla pojken som ligger i min mage så är det svårt för mig att inte tänka på hur lätt han kan försvinna från mig och hur lätt andra jag älskar kan försvinna. Nu börjar jag nå punkten då jag då och då känner som buffar från insidan och jag tackar honom och gud för att de hjälper mig gå igenom den pärs som graviditeten är för mig på många plan. Än så länge kan jag dock glädjas åt att jag mått bättre fysiskt än förra gången.

Om vi ska lista glädjeämnen med denna graviditet måste jag säga att Lilla Bus intresse och längtan efter lillebror är en riktig hjärtevärmare. Hon tittar på ultraljudsbilderna och ler och säger att lillebror är så söt. Hon längtar och funderar på varför han inte kan komma nu direkt men glädjer sig åt att när det blir dags för hennes födelsedag så är det heller inte länge till lillebror ska komma till oss. Att vänta enda till sommaren kommer vara en evighet för henne och jag hoppas att entusiasmen håller i sig men jag ser helt klart vilka fördelar det finns med att vänta med att skaffa syskon. Hon har hunnit uppleva längtan efter syskon och det var inte bara något som dök upp en dag och förstörde friden. Även om jag inte tror att varje dag med lillebror kommer vara rolig för henne så tror jag ändå att hon nått en mognadsnivå där hon kan förstå i alla fall till en del att lillebror är mindre och att man bör ta hänsyn till honom.

Nu ser vi framåt mot att välkomna honom till oss och överösa honom med kärlek som vi gjort i över tre år med Lilla Bus. Lilla Lymmel, vi älskar och längtar efter dig, alla tre.

27 februari 2016

Har hen problem?

Insåg idag att en av mina "vänner" som jag redan tidigare förstått är långt mer konservativ än vad jag är, inte inser att det finns människor runt omkring honom själv som inte är män eller kvinnor. Han uttalade sig om att könsneutrala toaletter inte är nödvändiga för behöver man använda sådana så har man större problem än att behöva gå på toaletten. Jag säger bara suck. Jag kan inte tycka att det borde vara kontroversiellt att det finns ett behov av könsneutrala toaletter i vår värld. Detta även utan att man tittar till människor som mig. Varför bygger man inte bara toaletter för en person så behöver man inte dela upp. Varför kan man inte bara ha ett stort rum med bås om det nu är den enda lösningen som funkar i lokalerna?

Men... jag kanske har för stora problem för att ens diskutera, en "hen" som jag är...

"Mammor kan vara hennar" har min dotter förklarat på förskolan. Jag är jävligt stolt.

22 januari 2016

Varför ska en människa som mår dåligt botas?

Jag har återigen varit i kontakt med vården av diverse orsaker bla mitt mående. Jag har gått med på att prata med någon ytterligare en gång och återigen kom det där med medicinering upp. Ja, jag mår dåligt men jag har ingen lust att ta livet av mig själv, jag går inte runt och är ledsen jämt och jag gillar att vara mig själv även om jag inte är glad. Om jag mår dåligt vill jag må dåligt, jag har ingen lust att smita ifrån det och jag vill heller inte förändras.

Det påstås att dagens mediciner inte påverkar ens personlighet men jag vet inte hur många jag har förstått går på antidepressiva långt innan de berättat för mig och det är inte för att jag fattat att de är deprimerade utan för att jag märkt att de där sista procenten saknas. Jag vill inte sakna något även om det jag förlorar är tunga delar av mig själv. Jag har förståelse att det finns tillfällen då man kan välja medicinering, jag var nära att göra det förra vintern när jag mådde hemskt dåligt, mycket värre än vad jag gör nu. Jag blir bara så less på att den huvudsakliga lösningen är att ge människor mediciner för att de har känslor som inte är så kul. Livet är inte så kul alltid, människor blir stressade och mår dåligt och jag kan bara se det som ett friskhetstecken att de blir det. Om ens värld är tung, ska man då gå runt och småle? Visst kan hjärnan fastna och man behöver ta mediciner men är det inte så tror jag att människor generellt mår bättre i det långa loppet av att tillåta sig må dåligt nu. Det är en varning att man mår dåligt om man är i en jobbig situation och jag har det ibland lite jobbigt och ibland mycket jobbigt. Det finns saker som kan göras åt det och det finns också saker som står utanför min kontroll som bidrar till detta. På samma sätt finns det saker som är bra och som får mig att leva och orka med det tunga.