27 augusti 2015

Om att få fler barn...

För flera år sedan skrev jag om att vi valt att vänta med att skaffa fler barn och jag måste säga att det varit skönt att känna att vi kan ta det lugnt och landa i att vi har ett underbart barn och det faktiskt inte är en del av en familj utan en hel familj det också. Nu har vi nog kommit till den punkt där vi kan säga att vår familj har fått en längtan att få bli fler. Lilla Bus vill ha ett snippbarn och har diverse fantasifulla namnförslag som jag inte kommer gå med på. Jag köpte ett gravidplagg som ett bevis på att drömmen lever och mannen suckar och längtar när han träffar bäbisar.

Vet jag att det kommer bli barn? Nej, och det är OK. Har vi en plan? Kanske, men människan spår och gud rår. Skulle vi bli glada? Absolut!


Kanske igen...

Tidsinställt inlägg

26 augusti 2015

Om mig

Sedan jag först skrev om min könsidentitet så har jag jobbat med mig själv och med att upptäcka mig själv med hela mig tillgängligt för mig själv. Jag har börjat sitta mer bredbent och inte skämmas, tala med min riktiga röst och sakta börjat utforska de klädval jag inte riktigt vågat utforska. Det låter så futtigt att prata om mina rädslor för vissa kläder, en rädsla som bottnat i rädslan att bli avslöjad.

Jag gillar hängslen tex, visst är det oskyldigt men det är just nu nyligen jag vågat börja använda hängslen ibland. Det är en obehaglig och befriande känsla att ha dem, för några helger sedan så vandrade jag runt i jeans, hängslen och linne. Samtidigt som det är befriande blir det nästan lite skamfyllt att konfrontera sig själv med sina fjantiga rädslor som jag vet att andra inte bär med sig. Det är självklart inte mitt fel, jag är den jag är, men jag har mött så mycket fler känslor än jag trott sedan jag berättade vem jag är. Nu har jag köpt lite skjortor och njuter av att få leka med och utforska min mer maskulina sida när jag i många år kunnat låta min kvinnliga sida få blomma ut. Hela jaget ska få finnas, synas och höras.

2 augusti 2015

Funderat lite...

Jag har ägnat en del tid till att läsa och fundera på senaste tiden och nyligen hittade jag en debattartikel från i juni som jag missat helt: I förorten växer männens diktatur. Jag tyckte att det fanns vettiga poänger i texten även om den också missar mycket av målet. Denna text tycker jag uttrycker en del av det jag själv tänkte: Förenkla inte debatten om förtryck. Jag erkänner att jag blir väldigt provocerad när folk slätar över förtryck mot kvinnor som definitivt förekommer bara för att de som förtrycker råkar vara invandrare. Jag betvivlar inte på något sätt vad Amina Kakabaveh säger i artikeln i Expressen det jag invänder mot är att i denna text så känns det som att det målas med väldigt bred pensel vem som upprätthåller detta förtryck. Jag hittade detta utdrag från ETC tillgängligt gratis där Amina Kakabaveh uttalar sig igen och jag tycker att hon här lyckas bättre med att balansera vad hon vill säga: Hedersförtryck fanns före alla religioner. Även om jag inte håller med henne om att barn under 18år inte ska få använda religiösa symboler så är det viktigt det hon vill säga, att hedersförtryck existerar och att det drabbar kvinnors frihet och möjligheter att leva livet som de vill. Att jobba emot hederskulturen kommer inte hota religiös och kulturell frihet men att inte göra det hotar människors rätt till att välja alla de vägar som faktiskt finns tillgängliga för dem.

Precis som Amina kan jag inte tycka det är OK att flickor inte känner sig bekväma eller ens känner att de får göra något så oskyldigt som att gå på café, det ska faktiskt alla känna att de kan göra i ett demokratiskt samhälle. Man måste också när man är vuxen känna att man kan välja sina kläder själv och är man en nästan vuxen tonåring bör man få så mycket frihet som möjligt i detta val och att välja kläder man själv vill ha, för yngre barn anser jag att man som förälder kan och ska ha mer inflytande och det är här man har chansen att påverka barnets vuxna val senare. Har man inte lyckats övertyga barnet om nödvändigheten av en viss typ av klädsel vid tonåren kanske man måste låta dem prova själva? Jag tror vi alla vill ha ett samhälle där man tillåts att tryggt prova saker för att växa som människa.