En återvisit till ett gammalt inlägg

Efter att ha läst en massa av vad Lady Dahmer skrivit om sitt föräldraskap så återgick jag till att läsa ett gammalt inlägg: http://elliha.blogspot.se/2013/11/du-vill-inte-ha-lydiga-barn-men-det.html. Detta är skrivet för två år sedan och jag kan ännu hålla med om mycket av det jag skrivit.

Jag upplever inte att ytterligare erfarenhet av föräldraskap har förändrat mina åsikter om detta. Jag är en förälder som styr ganska lite i mitt barns liv och som försöker att i möjligaste mån respektera och resonera med mitt barn och att vi ska komma till en gemensam lösning. Detta betyder dock inte att jag inte tillåter mig när det är viktigt att utöva den bestämmanderätt jag som vuxen ändå har och jag skäms inte för det heller.

I en av inläggen så introducerade en av kommentatorerna tanken att en del vuxna ser barn som något de är och några som något som ska bli något. Jag tycker tankemodellen är bra men att verkligheten är mycket mer komplex. Mitt barn både är och är i blivande. Hon är redan en människa men hon är heller inte fullt utvecklad. Hon förtjänar respekt för den hon är och den insikt hon besitter nu men hennes insikt är heller inte den av en vuxen men hon kommer närma sig mer och mer för varje år. Mitt barn är oerhört klokt och kan redan nu framföra smarta argument och förstå världen på många sätt och det får hon mycket respekt för av mig och hon hjälper även mig att förstå världen från hennes sida vilket jag är evigt tacksam för eftersom det hjälper mig de gånger jag faktiskt fattar beslut för oss båda. Mitt barn fascinerar mig varje dag både i sin barnslighet och i sitt djup. Ikväll kastade vi pappersplan hela familjen och njöt av att bara släppa alla hämningar och hänge oss i barnets värld. Varje dag lär jag henne om det som jag vet som hon inte vet ännu, om livet, naturen, människor och djur, hur man lagar mat, vad man tänker och säger i olika situationer i livet och mycket mer. Vi har ett liv tillsammans och vi är ett team.

Jag är en stark anhängare av föräldraansvaret, att våga och vilja vara en aktiv del i barnets liv och att göra sig viktig i barnets liv medan man samtidigt ger barnet frihet att leva och upptäcka och ha frizoner. Jag tror att en brist i dagens samhälle är att folk inte vågar, vågar inte vara föräldrar, vågar inte ta i och säga ifrån, vågar inte konstruktivt attackera problem utan väljer att gnälla istället. Vi är kapabla som föräldrar och som medmänniskor precis som barn är kapabla att delta i livet till fullo. De är barn och att vara barn är inte en defekt men som förälder måste man också våga välja en väg där man tar en tydlig vägvisarroll och lär barnen om livet. Det är sjukt svårt att vara människa men ännu svårare om man inte har en vägvisare, förebild och medmänniska i sina föräldrar. Att vara förälder innebär att man har mer makt än barnet och den makten måste hanteras väldigt försiktigt men att vägra erkänna och stå upp för den makt man utöver tror jag är farligt. Mitt barn är oerhört påhittigt och klokt och löser ibland problem med förbluffande intelligens och insikt men samtidigt så kommer hon gärna och frågar mig eller pappan om råd när hon inte vet om en sak är en bra idé eller om hon inte vet hur hon ska hantera en situation. Jag är oerhört glad över att hon gör detta även om jag har förstått att det kan förvåna andra när barnet tittar upp på mig och frågar om råd istället för att bara göra. Hon litar på att jag inte kommer hålla tillbaka henne i onödan utan att jag genuint hjälper henne när besluten är svåra.

Kommentarer

Populära inlägg