20 september 2015

Treåringen och döden

Mitt lilla barn har mer eller mindre alltid vetat att döden existerat med bara farmor kvar i livet. Jag har försökt och försökt förklara vad det är men det är svårt bortom att när man är död så kommer man inte tillbaka och man kan inte prata med den som är död. Ingenting av det inom en som gör att man kan prata och gå osv finns kvar. Så har jag förklarat det, bättre har jag inte kunnat. Sedan den lilla hörde om några katter som dött har hon pratat en del om döden och funderat vad som hänt med katterna nu. Jag provade att säga att de är hos gud nu med mormor, morfar och farfar. Hon var skeptisk till detta och jag har inte pressat på att prata om gud utan försökt ta det i sin takt.

Igår så vandrade vi längs gatan efter att ha varit in i leksaksaffären och gjort ett mycket lyckat inköp i form av en liten struts. Kanske var det inte lika lyckat som om jag köpt henne en radiostyrd My Little Pony för 400-500 kr som var första valet men ändock ett bra val eftersom vi pratat om att strutsar är fåglar även om de inte kan flyga liksom pingviner är fåglar fast de heller inte flyger. Där låg den. Den döda fågeln. Lilla Bus har gått förbi sådana förr och aldrig noterat dem och jag bad henne bara att gå åt sidan men nu så stannade hon och frågade mig vad det var. "En fågel, den är död." Barnet såg förfärat ut och skakade i hela kroppen av oro. "Varför är den död?" "Det vet jag inte, kanske var den sjuk, eller den flög in hårt i en fönsterruta, det gör fåglar ibland. Kanske körde en bil på den väldigt hårt." "Kanske en buss?" "Ja, kanske." "Jag vill inte att den ska vara död!" "Ja, visst är det sorgligt." "Kanske fågelns mamma lever?" "Ja, det får vi hoppas."

Konversationen fortsatte och hon frågade och frågade om fågeln kunde gå, flyga, krypa och så vidare. Jag förklarade om och och om igen att det kan den inte och kommer aldrig göra det igen. Inte i morgon, inte sen utan aldrig mer kommer fågeln ha liv i sig igen. Hon frågade mig varför vi lämnade den där. Jag sa att snart kommer nog någon som städar och tar bort fågeln och gräver ned den och att vi grävde ned mormor, morfar och farfar också. (Jag skippade delen om att man kanske inte begraver fåglar så ofta och att farfar kremerades och spriddes i minneslund.)

Det var läskigt, och lite otäckt och säkert finns en del frågor kvar men jag kan känna ett lugn i att vi mötte döden i form av en liten fågel där den där lördagen kunde prata om den på ett ganska naturligt sätt och den gav en hanterbar insikt i den. Det var hemskt att se den lilla livlösa fågeln och den väckte många tankar men det var inte förlamande hemskt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar