Min livshemlighet

För några dagar sedan sa jag till min man: "Jag är din fru men jag är inte en kvinna." "OK", sa han, "Det gör inget, det är dig jag älskar." Jag visste att han skulle säga så men ändå har jag inte berättat det, inte ens för honom.

Jag kan inte minnas att jag hade den insikten som barn, det var när jag fick mens som jag verkligen insåg att detta inte var naturligt för mig. I början trodde jag det handlade om att jag inte var van men jag blev van och det var fortfarande inte rätt för mig. I många år funderade jag om jag var född i fel kön och om jag egentligen är en man men även detta kändes inte rätt och det orsakade en kris inom mig för jag kunde inte förstå dessa känslor. Jag hade hört om människor som var födda i fel kön men tills jag var en bit över 20 hade jag ingen aning om alternativa könsuppfattningar. Jag kände till att inte alla människor var antingen XX eller XY och jag visste att det fanns intersexuella men inte att man kan vara ett tredje kön, ett mellanting eller ha en könsidentitet som varierar. När jag förstod detta så fick jag fler ledtrådar till mig själv och ett lugn skapades.

När hen-debatterna har härjat har jag försökt finna en position kring det ordet. Jag både gillar och hatar det. Jag gillar att människor som jag har en ytterligare möjlighet att definiera sig själva men jag tycker personligen inte om ljudet i ordet. Dessutom är jag van att folk ser min yttre representation och kallar mig hon och det är vad jag faktiskt är mest bekväm med. Av kvinnliga ord är det just kvinna och tjej som känns mest fel, andra är mer neutrala medan jag är helt bekväm med att vara min mans fru och mitt barns mamma. Mamma är nog den enda kvinnliga "titel" jag är helt bekväm med, den är ju också betydelsemässigt helt sann eftersom en definition av mamma är ju att man är den som fött barnet och det har jag ju också gjort. Ni skulle dock bara ana hur glad och stolt jag är att leva i ett land där "vi" får synas och höras med ett eget pronomen. Om jag varit född idag undrar jag om jag inte valt att också vara en hen men vanans makt är stor och tills vidare fortsätter jag att vara en hon.

När det gäller min kropp har jag funderat hit och dit många gånger om jag skulle vara lyckligare om den såg annorlunda ut men jag har kommit fram till att den duger som den är att min utmaning är att leva med den. Det är främst mens och graviditet som påverkar mig mest negativt och jag vet att om jag vill kan jag också välja att undvika dessa funktioner men det har jag inte gjort. Menskopp har gjort mensen mer hanterbar och trots att jag mådde psykiskt dåligt av att vara gravid vill jag bli mamma igen om jag kan så jag vet att jag kommer göra det en gång till, därefter får vi se vilka beslut jag tar om min kropp. Jag är öppen både för att fortsätta vara fertil och hormonfri, för preventivmedel med hormoner och sterilisering om jag känner mig klar med barnafödande. Det är synd att sterilisering inte stoppar mensen, att ta bort livmodern vill jag inte göra bara för att slippa mensen. Min yttre kropp är antingen neutral eller något jag gillar. Mina bröst har tex aldrig varit ett problem för mig, de gillar jag och ännu mer efter jag ammat, amning känns inte alls så främmande och obehagligt som andra kvinnliga funktioner och kanske därför så är jag också extra förtjust i detta eftersom det är skönt att kunna välkomna något i ett större område som ändå är problematiskt.

Jag kallar inte mig själv något speciellt men jag antar att jag kan inordnas i paraply-ordet "gender queer" men snälla kalla mig inte det, jag ogillar starkt ordet "queer", för mig som engelsklärare så känns det för mycket som jag är konstig än något annat och jag känner mig inte konstig. Det är svårt att beskriva vad jag är men i mitt inre så uppfattar jag mig till största delen som en man men kanske inte en så maskulin sådan. Jag brukar tänka mig att jag har en till största delen manlig själ i en kvinnlig kropp. Jag upplever min kropp och mina kvinnliga sidor som svårförståeliga och främmande men med åren har jag accepterat dem som en del av den helhet som är jag. Jag har aldrig gillat manliga kläder och i mina långa kjolar fortsätter jag att vara bekväm och "jag". Jag har även fått en större kärlek till min kvinnliga sida genom att acceptera och inte motarbeta den även om den inte är den del som är lättast att hantera för mig. Jag har ganska typiska kvinnliga intressen vilket säkert är delvis socialisering men detta ser jag inte som problematiskt, det är bara det jag gillar. En sak som jag medvetet gör är att jag väljer att prata i ett lägre register om jag kan (jag tenderar att låta rätt feminim när jag blir upprörd) eftersom jag uppfattar detta som min riktiga röst, dvs en röst som ligger i det lägre kvinnliga registret.

Nu när ni vet detta, hur ska ni agera eller behandla mig? Som vanligt. Detta är något jag själv har accepterat för många år sedan jag har bara valt att inte prata om det. Jag är inte säkert jag kan förklara mer än vad jag har skrivit här men ställ för all del frågor om ni vill. Känner ni att ni blir upprörda eller vill säga något taskigt, så kanske ni ska halta lite innan ni spyr ut något annars fortsätter vi nog inte vara vänner. Ofta gör tid det lättare att acceptera och förstå att den människa man trott sig se inte är den man ser. Men, även om ni inte sett det, så har jag alltid varit där, som den jag är. Se det som en utmaning att lära känna hela mig och inte bara en liten del av mig, kanske blir vi bättre vänner istället?

Välkommen till sanningen!

Kommentarer

  1. Hej Elin! Jättespännande inlägg. Såg din kommentar på LD:s blogg också. Men du har fel. Feminismen är till för dig med. Du är kvinna oavsett hur du själv känner dig i det feministiska perspektivet eftersom du ser ut som en kvinna och betraktas som en kvinna i den heteronormativa verkligheten. Så du har en top-position inom feministisk priolista. Sen är ju feminismen till för män också och alla andra med eftersom feminism också handlar om maktfördelning och bättre resursanvändande av humankapitalet s.a.s. Hoppas du hittar rätt och tillbaka till feminismen. Låt inte LD-feminismen färga din feministiska syn allt för mycket för hon har rätt ordentligt fel i det mesta.

    SvaraRadera
  2. Jag har inga som helst önskemål att demonisera Lady Dahmer, bara medvetliggöra henne om att hennes inlägg gjorde ont. Jag tycker hon har rätt om mycket och skriver väldigt bra inlägg däremot så känner jag att hon underskattar problematiken med separatism. Jag tycker att man ska få ägna sig åt kvinnoseparatism men jag ser det som en av många uttryck av feminismen.

    Det finns en del problem med separatismen som kanske inte alltid tas till sin spets. Jag är ändå en människa som är ganska lätta att integrera i ett kvinnoseparatistiskt sammanhang men vad gäller för en med manlig yttre representation men som har liknande känslor som jag har, är hen välkommen? Vad gäller för de som könskorrigerat sig från kvinna till man? Separatismen har negativa sidor och i värsta fall så kommer man ned till nivån att man måste avgöra vem som är värdig att vara feminist eller inte vilket jag ser som problematiskt. Om hela den feministiska kampen drivs kvinnoseparatistiskt så blir det svårt för oss som är "gränsvarelser" och därför så är jag tveksam till detta som en enda metod.

    Jag hållerhelt med att alla människor i det långa loppet gynnas av feminismen, se bara utvecklingen de senaste 30-50 åren i hur aktiva fäder är i barnens uppväxt. Jag tror det är betydligt många fler män idag som är nöjda med sin insats som förälder än vad som var sant i mina föräldrars generation.

    SvaraRadera
  3. Intressant inlägg. Tack för att du delar med dig.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg