1 mars 2015

Mamma och pappa

Mina föräldrar, ingen av dem någon ängel men båda med goda sidor. Jag känner en oändlig längtan efter dem. När jag mådde som värst så tänkte jag konstant på att dö fast jag inte ville dö. Nu såhär i efterhand så tror jag att det kan vara att jag längtade efter dem, mer än döden. Nu när hjärnan klarnat har längtan kommit ovanligt starkt igen. 

Jag tror det kan vara svårt att förstå just hur det är att sörja sina föräldrar, det går liksom aldrig över för hela tiden så kommer det nya svängar och nya situationer där de saknas och där de inte finns. Det är inte samma sak att välkomna sitt barn utan att visa det för sina leende föräldrar som tack och lov är lika stolta över barnbarn nummer 12 som nummer 1 och 2. Inte fick de glädjas över mitt bröllop och pappa fick varken se mig ta studenten eller gå klart min utbildning. Samtidigt är det för dessa stora händelser som det är lätt att sätta ord på saknaden, det svåra är att sätta ord på den där lilla gnagande känslan när man vill ringa sin mamma och bara höra hennes röst, när man vill ha deras tips och råd och när man bara vill sitta i köket och dricka kokkaffe. Ibland tänker jag att jag inte hade kraschat om jag kunnat ringa till mamma ibland, bara mamma, ingen annan. Att höra hennes prat om småfåglarna, det hon läst i tidningen och det hon gjort under dagen hade hjälpt mig. Nej, jag hade nog inte pratat så mycket känslor med henne men bara att veta att hon fanns där hade hjälpt, det vet jag.

Jag saknar inte pappa på samma sätt, han fyllde aldrig den nischen för mig men jag saknar att jag aldrig fick skapa något riktigt band med honom som jag kunde med mamma. I mycket fanns han där men ändå inte och just när vi var på väg att finna något så försvann han. Under många år kände jag mest att hans död var det sista sveket mot mig och jag blev mest bara arg på honom. Först skulle han gå runt och vara en frånvarande pappa som drack för mycket, sen så skulle han gå och dö också. När jag har vuxit själv mer och mer har jag förlåtit honom och när jag själv blivit vuxen har jag sett hans trasighet och förstått mer av vem han var. Jag tror aldrig jag kommer känna pappa på samma sätt som mina syskon och det har jag delvis men kanske inte helt accepterat. Någonstans tänker jag att det finns ledtrådar och nycklar som är tillgängliga för mig om jag bara hittar dem. Jag vill känna samma kärlek till pappa som jag gör till mamma, en dag.


Ofta när jag tänker på dem så är det inte riktigt som när de dog jag tänker på dem utan kanske mer som de ser ut här då jag är kring 9 år gammal eller i pappas fall som han såg ut när han skulle på älgjakt eller när han satt i köket i en gammal träningsoveralljacka och kalsonger som han ofta gjorde på helgmornar. Mamma tänker jag på som hon såg ut när jag var i tonåren och i min kropp kan jag minnas hur det kändes att krama henne som litet barn, en känsla som kan lugna mig även när jag mår som sämst. Jag minns bådas dofter, pappas som sträv och mammas som mjuk och söt. Minnena av deras dofter är fortfarande kära för mig och om jag hittar något som tillhört dem bland mina saker kan jag känna doften som så bara i mitt huvud. Den bor i mammas pepparkaksburk, i vår soffgrupp, i mammas pumlor och i gamla kort som detta, även i dess digitala form. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar