16 februari 2015

Mitt liv just nu...

Jag har det jobbigt nu, jag är hemma från jobbet med ångest (japp som riktig diagnos) pga så många saker att jag inte riktigt vet hur jag ska förklara. Tungt är det men samtidigt och renande att veta att jag har en ny chans att hitta balans och mitt liv igen. Jag har kontakt med vården och en samtalskontakt vilket känns bra och idag var jag hos henne första gången. Jag kände att jag måste kunna prata om mitt liv med någon som inte har någon egentlig relation till mig som kan bara lyssna, jag vet inte om det kommer bli så men jag har hopp i alla fall. Inga mediciner just nu men jag utesluter inte att jag kommer ta sådana om jag behöver. Det jag vet är att jag kan och ska hitta tillbaka till mig själv och leva livet bättre nu.

Kuratorn tyckte jag skulle skriva om mitt liv men jag vet inte om jag vill, jag känner att det blir ett sätt att distansiera sig snarare än närma mig det svåra i mitt liv. De saker jag vill skriva om har jag redan skrivit om och resten vill jag hellre sätta ord på genom att prata än att skriva. Jag tror att hon inte riktigt förstår att även om jag är ganska bra på att skriva så är mitt språk muntligt i första hand.

Det jag dock funderar på är var jag ska starta. En del av mig säger att berätta om dig själv som du upplever dig, förstår hon inte vem du är så kommer hon ändå inte förstå dina berättelser. Det känns logiskt men samtidigt så är jag rädd att hon just inte förstår mig och jag än en gång måste inse att samtalskontakt inte är min väg. En annan del av mig säger att berätta om ditt liv kronologiskt men minnena är inte kronologiska i hur viktiga där är så jag tror att det kan ge fel fokus. En annan säger att starta vid en viktig händelse och jag tror det är där jag ska börja faktiskt men vilken? När jag nästan mobbades till utplåning? När jag förlorade pappa? När jag mobbades igen på universitet, den enda händelse jag ännu inte lyckats uppnå förlåtelse kring? När mamma dog? Eller någon av alla de andra svåra perioderna i mitt liv? Jag vet inte säkert än men jag har en preliminär idé nu.

Kuratorn tyckte jag skulle prioritera mig själv. Alltså, jag spyr på denna plattityd. Ohhh du moderna människa, prioritera dig själv så ska du se att allt blir bra, få lite egentiiiiid så blir allt bra. *Kräk!!!* Jag hatar det så jävla mycket. Jag vill inte ha någon jävla egentid, jag vill må bra. Vi lever i en vidrig värld full av egoism och självkn-llande (självälskan är för fint), vi behöver inte mer av det, inte mer egentid, inte fler människor som bryr sig mest om sig själv och mer oengagemang. Hon verkar på allvar tycka att andra människors smärta inte är min ensak och att jag inte ska oroa mig för dem. Ledsen, om jag tycker om någon så kommer deras smärta vara min smärta, om det ska sluta får de lobotomera mig istället. Det kanske verkar jobbigt att vara begåvad med medkänsla, men det innebär faktiskt att deras glädje är min glädje. Är det svårt att förstå, verkligen, vad lever vi i för värld?

Det betyder inte att jag inte förstår att jag inte kan dundra på som jag gjort och jag kan inte längre bära mer skit utan att först få bort det gamla. Men hur man kan tro jag kan läka mig med att ha mindre av det jag älskar och mindre av det normala friska jag har så förstår jag faktiskt inte hur hon tänker.

I morgon så ska jag dock om allt går väl "prioritera mig själv" genom att jag och R ska göra något som jag längtat efter. Vi får väl se om femörespsykologin får effekt, halleluja!

1 kommentar:

  1. Åh. Tungt... Jag hoppas verkligen du hittar den väg som funkar bäst för dig och att ångesten får ge vika.

    (Jag håller verkligen med dig i din ilska över den här tidens "prioritera dig själv" och allt "unna dig".)

    SvaraRadera