9 december 2015

Grateful Dead/Doe är identifierad!!!

Jag har tidigare skrivit om fall av oidentifierade men ytterligare en person jag skrivit om är nu identifierad. Grateful Doe är Jason Callahan.

Här kan ni se rekonstruktionerna och jämföra med Jason Callahan: http://imgur.com/gallery/vfXjr.

Ännu en oidentifierad är numera en person med ett namn och en historia.

Gamla inlägg:

http://elliha.blogspot.se/2014/11/oidentiferade-greatful-dead-fan.html
http://elliha.blogspot.se/2015/01/spannande-utveckling-i-grateful-doe.html
http://elliha.blogspot.se/2015/01/spannande-utveckling-i-grateful-doe.html

8 december 2015

En återvisit till ett gammalt inlägg

Efter att ha läst en massa av vad Lady Dahmer skrivit om sitt föräldraskap så återgick jag till att läsa ett gammalt inlägg: http://elliha.blogspot.se/2013/11/du-vill-inte-ha-lydiga-barn-men-det.html. Detta är skrivet för två år sedan och jag kan ännu hålla med om mycket av det jag skrivit.

Jag upplever inte att ytterligare erfarenhet av föräldraskap har förändrat mina åsikter om detta. Jag är en förälder som styr ganska lite i mitt barns liv och som försöker att i möjligaste mån respektera och resonera med mitt barn och att vi ska komma till en gemensam lösning. Detta betyder dock inte att jag inte tillåter mig när det är viktigt att utöva den bestämmanderätt jag som vuxen ändå har och jag skäms inte för det heller.

I en av inläggen så introducerade en av kommentatorerna tanken att en del vuxna ser barn som något de är och några som något som ska bli något. Jag tycker tankemodellen är bra men att verkligheten är mycket mer komplex. Mitt barn både är och är i blivande. Hon är redan en människa men hon är heller inte fullt utvecklad. Hon förtjänar respekt för den hon är och den insikt hon besitter nu men hennes insikt är heller inte den av en vuxen men hon kommer närma sig mer och mer för varje år. Mitt barn är oerhört klokt och kan redan nu framföra smarta argument och förstå världen på många sätt och det får hon mycket respekt för av mig och hon hjälper även mig att förstå världen från hennes sida vilket jag är evigt tacksam för eftersom det hjälper mig de gånger jag faktiskt fattar beslut för oss båda. Mitt barn fascinerar mig varje dag både i sin barnslighet och i sitt djup. Ikväll kastade vi pappersplan hela familjen och njöt av att bara släppa alla hämningar och hänge oss i barnets värld. Varje dag lär jag henne om det som jag vet som hon inte vet ännu, om livet, naturen, människor och djur, hur man lagar mat, vad man tänker och säger i olika situationer i livet och mycket mer. Vi har ett liv tillsammans och vi är ett team.

Jag är en stark anhängare av föräldraansvaret, att våga och vilja vara en aktiv del i barnets liv och att göra sig viktig i barnets liv medan man samtidigt ger barnet frihet att leva och upptäcka och ha frizoner. Jag tror att en brist i dagens samhälle är att folk inte vågar, vågar inte vara föräldrar, vågar inte ta i och säga ifrån, vågar inte konstruktivt attackera problem utan väljer att gnälla istället. Vi är kapabla som föräldrar och som medmänniskor precis som barn är kapabla att delta i livet till fullo. De är barn och att vara barn är inte en defekt men som förälder måste man också våga välja en väg där man tar en tydlig vägvisarroll och lär barnen om livet. Det är sjukt svårt att vara människa men ännu svårare om man inte har en vägvisare, förebild och medmänniska i sina föräldrar. Att vara förälder innebär att man har mer makt än barnet och den makten måste hanteras väldigt försiktigt men att vägra erkänna och stå upp för den makt man utöver tror jag är farligt. Mitt barn är oerhört påhittigt och klokt och löser ibland problem med förbluffande intelligens och insikt men samtidigt så kommer hon gärna och frågar mig eller pappan om råd när hon inte vet om en sak är en bra idé eller om hon inte vet hur hon ska hantera en situation. Jag är oerhört glad över att hon gör detta även om jag har förstått att det kan förvåna andra när barnet tittar upp på mig och frågar om råd istället för att bara göra. Hon litar på att jag inte kommer hålla tillbaka henne i onödan utan att jag genuint hjälper henne när besluten är svåra.

11 oktober 2015

Tacksamhet

Idag var vi äntligen på gudstjänst efter många veckors skolk och det gick överlag rätt bra för Iris. Det är nu mindre än ett år innan hon kan börja gå på söndax och jag erkänner att jag faktiskt längtar även om jag tänker att hon också får mycket fint av att vara med i gudstjänsten på samma villkor som de vuxna men jag ser också fram emot att kunna be och deltaga till fullo och inte med ett och halvt öga på henne. Nattvarden vill jag nog fortfarande hämta in henne till för det tycker hon om.

Vi har pratat om gud och Jesus och läst i "Bibeln för de allra minsta". Den är inriktad till riktigt små barn men vi har inte läst om gud och Jesus tidigare så vi börjar där. Vi har en annan bok också som jag tänkte dra fram senare, de riktiga barnbiblarna får vänta några år till. Det som var lite jobbigt var att Lilla Bus är lite för liten för de riktiga historierna men lite för stor för denna väldigt förenklade bok så jag fick försöka förklara och utveckla själv en del. Vi pratade om att det kan vara svårt att veta vem gud är men att gud skickade Jesus för att hjälpa oss förstå hur gud skulle vara som människa. Jag är ledsen, men treenigheten kommer inte över tröskeln med en treåring och alla deras varför. Den får vänta många år till...

Jag frågade Lilla Bus vad hon var glad över när vi skulle tänka ljus efter nattvarden. "Alla människor" sa hon så då tände vi var sitt ljus för alla människor. Det kändes fint och bra.


1 oktober 2015

Naturlig familjeplanering

Igår fortsatte mina tankar vidare från min inlägg om kondomer och jag började googla för att se om det finns några intressanta utvecklingar av hormonfria skydd för kvinnor. När man söker på hormonfria alternativ så är det ganska naturligt att naturlig familjeplanering är en av de saker som ofta kommer upp men oj vad jag blir irriterad på hur det marknadsförs.

Jag vill börja med att säga att jag är för naturlig familjeplanering för de personer som inte anser att en graviditet är en katastrof och som kan tänka sig att lite go with the flow när det gäller denna aspekt även om de helst vill styra den till ett senare tillfälle. Naturlig familjeplanering är därför bäst för personer som lever i en fast relation som kan välkomna ett barn. Jag vill säga att naturlig familjeplanering inte behöver vara så osäkert som det låter när jag skrivit dessa meningar, det är inte rysk roulett men det är ett skydd som funkar bäst för människor med en noggrann personlighet och fasta rutiner. Det funkar också allra bäst om man inte kombinerar det med annat skydd utan enbart avstår från sex när man är fertil och har sex när man inte är fertil. Ofta när naturlig familjeplanering rekommenderas så sägs det att man kan använda pessar eller kondom under fertila perioden. Det är ett stort problem med detta eftersom det då varken blir ideal användning av naturlig familjeplanering eller ideal kondom/pessaranvändning. Kondom på varje gång och pessar in varje gång är det som ger den högsta säkerhet för dessa skydd och högsta skydd för naturlig familjeplanering åstadkoms med noggrannhet, eventuellt extra säkerhetsdagar och avhållsamhet eller enbart sex som inte leder till graviditet under fertila dagar.

Vill man kombinera dessa metoder kan man dock använda kondom/pessar varje gång men också hålla koll på fertilitetstecken för att veta om man haft sex på fertila dagar om det blir något fel på skyddet och man då kan veta om det är nödvändigt med att använda dagen efter piller eller sätta in en kopparspiral om graviditet måste undvikas. Det man då ska vara medveten om är att Billing-metoden kan vara svårare att använda om man också har använt kondom eller pessar (utom cervixpessar) eftersom de kan påverka utseendet på slidsekretet men temperaturmetoden, koll med ägglossningsstickor och kalendermetoden kan fritt kombineras med kondom/pessar alltid på och därmed också ge kvinnan* bättre förståelse och kunskap om sin kropp som extra bonus.

Personligen har jag i större delen av mitt liv hållit koll på kroppsliga tecken för att slippa hålla på och markera när jag haft mens i kalendern och liknande men aldrig för preventivmedelsskäl och jag väljer själv bort dessa metoder pga att jag är oorganiserad och för att jag normalt vill undvika graviditet med högre säkerhet än vad naturliga metoder kan ge. Noggrann kondomanvändning är säkrare helt enkelt men jag vet att många kvinnor med den rätta personligheten lyckas väl. Att avstå potentiellt barnalstrande sex vid ägglossning är också något som jag inte vill vilket är nödvändigt för hög säkerhet.

*Som ni som läst bloggen vet så är jag själv en person med livmoder och snippa som inte känner mig hemma i benämningen kvinna men jag väljer för enkelheten och läsbarheten att använda detta ord i vissa fall.

25 september 2015

Kondomer är bara bökigt för att det är mannen som ska använda dem

I mångas ögon är kondomer lite bökigt, svårt och obekvämt. Man ska jag stanna upp lite för att sätta på den, det är inte lika skönt och man måste komma ihåg den. Om tjejen äter p-piller så är det mycket enklare. Ja, gud för det är aldrig så att kvinnor någonsin fått mindre sexlust eller andra sexhämmande biverkningar av hormonpreparat som mellanblödningar eller svampinfektioner. Det är heller inte så att kvinnor ska komma ihåg att ta den där tabletten varje morgon och för vissa piller är glömskemarginalen nere i några timmar och helt plötsligt är man oskyddad bara för att man är minsta slarvig. Kvinnor har dött av blodproppar orsakade av p-piller, mig veterligen får man dra kondomen över huvudet och dö av kvävning för att drabbas av sådana biverkningar och senast jag kollade så var det faktiskt inte korrekt användning av kondomer att dra dem över huvudet men kvinnor dör, får amputera kroppsdelar eller bara blir jättesjuka av att ta p-piller när de använder dem korrekt.

Ta biverkningslistan för Neovletta p-piller tex:


Vanliga (förekommer hos fler än 1 av 100 användare): Viktökning, huvudvärk, nedstämdhet, humörförändringar, illamående, magsmärta, ömhet i brösten, bröstsmärtor, bröstspänningar och blödningar.
Mindre vanliga (förekommer hos färre än 1 av 100 användare): Vätskeretention(ansamling av vätska i kroppen), migrän, minskad sexuell lust, måttlig blodtryckshöjning, kräkningar, diarré, hudutslag, nässelutslag, utebliven menstruationsblödning och bröstförstoring.
Sällsynta (förekommer hos färre än 1 av 1000 användare): Överkänslighetsreaktion, sänkt glukostolerans, förhöjt blodsocker, ökat insulinbehov, viktminskning, ökad sexuell lust, minskat tårflöde, svårighet att bära kontaktlinser, leverpåverkan, klåda, gulsot, gallsten och kloasma (brunpigmenterade fläckar i ansiktet), hudreaktioner, vätskeutsöndring från brösten och förändrade flytningar från slidan, farliga blodproppar i en ven eller en artär vilket inkluderar hjärtinfarkt, stroke, blodpropp i ett ben eller en fot, i lungorna.

Kondomer: I ovanliga fall drabbas folk av latexallergi eller allergi för glidmedlet som finns på kondomerna. Vissa kvinnor kan få skav om de har känsliga slemhinnor och vissa män har problem med känseln vid kondomsex. Alla dessa saker finns lösningar till som om inte eliminerar problemet men åtminstone förbättrar situationen. Det finns latex- och glidmedelsfria kondomer. Det går oftast att kombinera kondom med glidmedel för att lösa problemet med sköra slemhinnor och när det gäller det sistnämnda så kan känseln oftast förbättras genom att man använder en tunnare kondom eller en latexfri kondom, dessa har nämligen även fördelen att de är bättre på att överföra värme än latexkondomer. Jämför detta med leverpåverkan, blodproppar, blodtryckshöjning, stroke och eller för att bara ta de mindre allvarliga som huvudvärk, humörförändringar och kloasma.

Varför är då kondomer så otroligt mycket mer nedrackade på än p-piller? Jag tror det är väldigt enkelt. Det är män som drabbas av kondomens relativt få nackdelar. Det faktum att man måste stanna upp någon enstaka stund för att sätta på en kondom och att man får något mindre känslighet kan jämföras med att riskera att dö och få sin sexlust utraderad medan man har konstiga flytningar, gallsten, klåda och ömhet i brösten? Ja, naturligtvis får inte alla kvinnor alla biverkningar men det är inte som att alla män lider så fruktansvärt av att använda kondom att de normalt avstår från sex med kondom om det är nödvändigt. Jag har själv valt att inte använda hormonbaserade preventivmedel och när jag har förklarat detta har det aldrig varit något problem för killar att faktiskt ta på en kondom. Måste man så går det bra. Men män måste ju inte, de flesta tjejer äter ju redan p-piller... Ja, det är lite poängen. Kvinnor över hela världen är ganska schyssta på det sättet att de tar denna risk och gör dessa uppoffringar så män slipper.

Visst, kanske är det lite trist för killar att det finns så pass få alternativ till kondom, jag köper faktiskt detta men män över hela världen vad säger ni om att stödja Vasalgel, en metod som kan bli en reversibel vasektomi och kan vara ett alternativ för att par som inte vill ha barn på ett par år. Dessa par väljer kanske idag att kvinnan använder kopparspiral (det enda hormonfria preventivmedlet som inte är en barriär eller som kräver att man håller koll på sin fertilitet och som har det högsta skyddet för hormonfria preventivmedel), hormonspiral eller p-stav.

The Clean Sheets Pill som hindrar män från att få utlösning men inte orgasm ligger nog lite längre bort men skulle kunna vara ett väldigt effektivt skydd förutsatt att biverkningarna inte är svåra och detta piller skulle kunna ersätta i princip alla hormonbaserade preventivmedel för kvinnor om man så önskar. En bieffekt med detta är att man trots att man har sex utan någon barriär slipper ta hand om kladd, något jag personligen tycker är en fördel även med kondom. Att offra sin utlösning om det är lika skönt att ha sex är en ganska liten uppoffring, gå gärna upp och läs igen vad kvinnor riskerar med p-piller för att sätta det i relation. Att bli av med utlösningen är en liten grej mot döden eller hur? Det som utvecklingen av detta skydd dessutom skulle ha som positiv sidogrej är att det skulle kunna minska risken för en hiv-smittad man att föra vidare viruset till kvinnan* han har sex med liksom minska manlig smittspridning av många könssjukdomar. Forskningen på detta piller står lite stilla pga brist på pengar så även här kan man bidra till att förbättra mäns valmöjligheter. Det som dessutom är en fördel med detta piller mot p-piller är att det är snabbverkade så sannolikt skulle en man som inte är i en relation kunna välja att inte äta pillret varje dag utan tex kunna ta ett innan han går ut på krogen men låta bli en vanlig tisdag. Hur kan detta inte redan vara utvecklat och ute på marknaden kan man fråga sig? Nej det var ju just det där att kvinnor redan är duktiga och förgiftar sina kroppar med hormoner så män slipper...

Hormonbaserade p-piller för män forskas det också på men personligen tycker jag att med dessa två lovande alternativ liksom ett liknande alternativ till Vasalgel, RISUG, att det kanske borde prioriteras att forska fram dessa som inte bygger på hormoner. Vi kvinnor har varit försökskaniner nog länge med hormoner, med två goda hormonfria alternativ för män kanske vi äntligen kan komma till den punkt då båda könen känner sig fria att ta fullt ansvar för preventivmedel. Kondom är bra, säkert och faktiskt betydligt enklare än ryktet men ändå skulle fler alternativ vara att önska.

Då vi inte lever i Neverland så får vi dock jobba med vad vi har nu. Män kan gott uppoffra sig lite genom att använda kondom när kvinnor världen över upplåter sina livmödrar till spiraler, fyller sina kroppar med hormoner (som sagt, se biverkningarna ovan) och räknar och undersöker sina underliv för att se när de är som mest/minst fertila. Att dra på en kondom på några sekunder är inte så hemskt illa tills andra alternativ kan införas som val och män kan vara glada att de slipper få en stroke och att biverkningar för kondomanvändare oftast är av de positivare slaget, de är inte ofrivilliga föräldrar eller har gröna flytningar ur snoppen för att de fått gonorré (jag säger inte googla men om ni inte tror mig så... googla...) Kvinnor får galna flytningar för att de försöker slippa bli föräldrar till och med om de undviker de hormonbaserade metoderna, tyvärr är konstiga och ibland illaluktande flytningar även en vanlig biverkning av kopparspiral.

Jag säger inte att män alltid måste vara den som skyddar sig, man kan turas om och många kvinnor finner faktiskt till sist en variant på preventivmedel de trivs nog bra att fortsätta med men ansvaret, är delat, minst en av dem bör skydda sig och om barn absolut inte får hända bör båda två skydda sig. Kvinnan bär barnet men det dyker inte upp där bara utan orsak, 50% av det där barnets DNA kommer från mannen. Jag utmanar alla män att om deras fru/flickvän/livmoderbärande partner använt ett skydd som bara påverkar hennes kropp ta på sig att använda kondom lika många år eller om ni fått alla barn ni vill ha, sterilisera sig. Se de uppoffringar hon gjort för er och tänk på hur lätt du kommer undan genom att välja de metoder som finns tillgängliga för även om du är den som skyddar dig så går du inte runt med svullen vätskefylld kropp, förstorade bröst eller diarré. Antingen står du ut med lite mindre skönt penetrativt sex eller att den metod du använt gör dig permanent steril. Samtidigt kanske du kan njuta av att din livmodersbärande partner inte är nedstämd, har en stark sexlust och slipper hålla koll på piller och spiraltrådar.

* Eller annan person av annan könsuppfattning men då denna text främst utgår från relationer där en person kan bli gravid så väljer jag att använda kvinna av enkelhetsskäl. Denna typ av piller skulle självklart även minska risken för hiv-smitta för de män som har sex med män.

20 september 2015

Treåringen och döden

Mitt lilla barn har mer eller mindre alltid vetat att döden existerat med bara farmor kvar i livet. Jag har försökt och försökt förklara vad det är men det är svårt bortom att när man är död så kommer man inte tillbaka och man kan inte prata med den som är död. Ingenting av det inom en som gör att man kan prata och gå osv finns kvar. Så har jag förklarat det, bättre har jag inte kunnat. Sedan den lilla hörde om några katter som dött har hon pratat en del om döden och funderat vad som hänt med katterna nu. Jag provade att säga att de är hos gud nu med mormor, morfar och farfar. Hon var skeptisk till detta och jag har inte pressat på att prata om gud utan försökt ta det i sin takt.

Igår så vandrade vi längs gatan efter att ha varit in i leksaksaffären och gjort ett mycket lyckat inköp i form av en liten struts. Kanske var det inte lika lyckat som om jag köpt henne en radiostyrd My Little Pony för 400-500 kr som var första valet men ändock ett bra val eftersom vi pratat om att strutsar är fåglar även om de inte kan flyga liksom pingviner är fåglar fast de heller inte flyger. Där låg den. Den döda fågeln. Lilla Bus har gått förbi sådana förr och aldrig noterat dem och jag bad henne bara att gå åt sidan men nu så stannade hon och frågade mig vad det var. "En fågel, den är död." Barnet såg förfärat ut och skakade i hela kroppen av oro. "Varför är den död?" "Det vet jag inte, kanske var den sjuk, eller den flög in hårt i en fönsterruta, det gör fåglar ibland. Kanske körde en bil på den väldigt hårt." "Kanske en buss?" "Ja, kanske." "Jag vill inte att den ska vara död!" "Ja, visst är det sorgligt." "Kanske fågelns mamma lever?" "Ja, det får vi hoppas."

Konversationen fortsatte och hon frågade och frågade om fågeln kunde gå, flyga, krypa och så vidare. Jag förklarade om och och om igen att det kan den inte och kommer aldrig göra det igen. Inte i morgon, inte sen utan aldrig mer kommer fågeln ha liv i sig igen. Hon frågade mig varför vi lämnade den där. Jag sa att snart kommer nog någon som städar och tar bort fågeln och gräver ned den och att vi grävde ned mormor, morfar och farfar också. (Jag skippade delen om att man kanske inte begraver fåglar så ofta och att farfar kremerades och spriddes i minneslund.)

Det var läskigt, och lite otäckt och säkert finns en del frågor kvar men jag kan känna ett lugn i att vi mötte döden i form av en liten fågel där den där lördagen kunde prata om den på ett ganska naturligt sätt och den gav en hanterbar insikt i den. Det var hemskt att se den lilla livlösa fågeln och den väckte många tankar men det var inte förlamande hemskt.

18 september 2015

A child

Your momma cries
over your babyhood being
here no more.

Where is my baby?
she says.

But
he was rushed to stop crying
he was rushed to stop snuggling
he was rushed to stop being small.

He loves you so-
he listened to you.

Feel the love!

En melankolisk dikt jag haft inom mig men inte skrivit ned förrän nu men som funnits inom mig. Jag har inga pretentioner om att vara en stjärna men ibland måste det bara ut.

Tidsinställt inlägg

17 september 2015

Lyckliga i alla sina dagar Nina Björk

I dagarna har jag läst ut min present från en vän, Lyckliga i alla sina dagar av Nina Björk. Jag tycker boken är intressant och diskuterar tidsandan och det närmast kompakta stödet för marknadsekonomi ned till minsta beståndsdel i livet. Jag tycker boken har klara styrkor även om den ibland känns som någon som bokar med bakbundna ögon och delar ut knytnävar lite här och där. Hennes kritik av mammarollen och konsumtion ihop med föräldraskap liksom kritiken av skilsmässan som ett individualistiskt projekt (i vissa fall) känns träffsäker.

Det är andra saker som besvärar mig, ibland känns det som hon skäms för att hon citerar Marx och ibland förstår jag inte riktigt vad hon har för poäng. Hon diskuterar länge om att man på arbetsmarknaden idag istället för att sälja sin kropp i form av kroppsarbete får sälja sina känslor och leenden osv. Själv tycker jag nog att denna kritik om än den är sann blir för förenklad i boken. Människor i alla tider har byggt upp en privat-personlig yrkesidentitet som sedan "säljs" tex i mitt eget yrke, lärare. Jag kan inte bli lika upprörd över detta kanske för att detta alltid varit en del av kapitalismen i mina ögon om man lyfter ögonen från den traditionella fabriksarbetaren. Nej, hen är inte den klassiska arbetaren idag men å andra sidan har det alltid funnits de som tjänat med mer än kroppen och som feminist kan jag bli lite upprörd när en annan feminist inte ser dåtidens framförallt kvinnoyrken som hushållerskor och barnflickor tex. De hade nog inte sagt emot till att de var tvungna att sälja sin själ, känslor och tankevärld även för 150-200 år sedan.

Under dagen pratade vi lite om denna bok på jobbet och kom in på feminismens lite speciella roll inom vänstern. Även om vänsterfeminister normalt ser ett strukturellt förtryck genom könsmaktsordningen så finns det intressanta liberala drag även i rätt klassisk vänsterfeminism. Parallellt med den strukturella synen så finns ett tydligt individuellt projekt av frigörelse för den individuella kvinnan. Detta hade varit intressant i diskussionen som Björk tar upp i denna bok.

Om jag skulle ge mig på ett betyg så säger jag nog 3,5 av 5. Mycket intressant men lite ostrukturerat ibland och svårt att se poänger med allt hon skriver om men som en helhet är det en spännande bok.

8 september 2015

Bloggandet

I perioder har jag tänkt pensionera den här bloggen och ge upp allt men när detta blir mer och mer vanligt så blir jag istället mer tjurig. Det känns skönt att vara ute och göra saker som inte är "rätt" så här blir det inget instagram eller twitter hur bra det än är utan min gamla puttriga blogg som får fyllas med inlägg i den takt jag själv har lust och ork.

Jag har under en längre tid haft rätt bra ork men nu för någon dag sedan tog den slut och mina dåliga tankar började komma upp igen. Jag ser ett klart samband med mensen och förstår att det är en delförklaring men säkert annat också. Denna vecka är stressig och har bla problemet att jag förlorat delar av en arbetsdag pga utbildning och i morgon så stängs strömmen på företaget 16 och vi måste gå hem och jobba hemma då. Jag längtar inte, till skillnad från många andra hatar jag nämligen att jobba hemma. Jag överväger att lösa det genom att åka hem när det blir lunch men jag vet inte om det går att genomföra på bra sätt när jag har så många samtal som jag har. Istället kanske jag får jobba in lunchen men det känns inte så kul. Nåja, livet går framåt hur man än gör.

2 september 2015

Hösten

Dessa två senaste dagarna har det känts som hösten är på väg. I eftermiddags efter vattningen av tomaterna stängde jag dörren helt till växthuset för att ge dem lite extra värme och mys, det har jag inte gjort mycket i sommar om än det varit en usel sommar ändå. Augusti är den tid som faktiskt gottgjort lite av den horribla sommaren, nu har det varit fint och skönt men det hade inte skadat med några fler veckor av varmt väder...

Men, hösten är ändå en tid jag gillar så jag önskar verkligen en lång och skön höst. Svamp. Sköna koftor. Rotfrukter. Filtmys. Gula löv. Cykelturer omgiven av höstdoft. Ja, ni fattar.


27 augusti 2015

Om att få fler barn...

För flera år sedan skrev jag om att vi valt att vänta med att skaffa fler barn och jag måste säga att det varit skönt att känna att vi kan ta det lugnt och landa i att vi har ett underbart barn och det faktiskt inte är en del av en familj utan en hel familj det också. Nu har vi nog kommit till den punkt där vi kan säga att vår familj har fått en längtan att få bli fler. Lilla Bus vill ha ett snippbarn och har diverse fantasifulla namnförslag som jag inte kommer gå med på. Jag köpte ett gravidplagg som ett bevis på att drömmen lever och mannen suckar och längtar när han träffar bäbisar.

Vet jag att det kommer bli barn? Nej, och det är OK. Har vi en plan? Kanske, men människan spår och gud rår. Skulle vi bli glada? Absolut!


Kanske igen...

Tidsinställt inlägg

26 augusti 2015

Om mig

Sedan jag först skrev om min könsidentitet så har jag jobbat med mig själv och med att upptäcka mig själv med hela mig tillgängligt för mig själv. Jag har börjat sitta mer bredbent och inte skämmas, tala med min riktiga röst och sakta börjat utforska de klädval jag inte riktigt vågat utforska. Det låter så futtigt att prata om mina rädslor för vissa kläder, en rädsla som bottnat i rädslan att bli avslöjad.

Jag gillar hängslen tex, visst är det oskyldigt men det är just nu nyligen jag vågat börja använda hängslen ibland. Det är en obehaglig och befriande känsla att ha dem, för några helger sedan så vandrade jag runt i jeans, hängslen och linne. Samtidigt som det är befriande blir det nästan lite skamfyllt att konfrontera sig själv med sina fjantiga rädslor som jag vet att andra inte bär med sig. Det är självklart inte mitt fel, jag är den jag är, men jag har mött så mycket fler känslor än jag trott sedan jag berättade vem jag är. Nu har jag köpt lite skjortor och njuter av att få leka med och utforska min mer maskulina sida när jag i många år kunnat låta min kvinnliga sida få blomma ut. Hela jaget ska få finnas, synas och höras.

2 augusti 2015

Funderat lite...

Jag har ägnat en del tid till att läsa och fundera på senaste tiden och nyligen hittade jag en debattartikel från i juni som jag missat helt: I förorten växer männens diktatur. Jag tyckte att det fanns vettiga poänger i texten även om den också missar mycket av målet. Denna text tycker jag uttrycker en del av det jag själv tänkte: Förenkla inte debatten om förtryck. Jag erkänner att jag blir väldigt provocerad när folk slätar över förtryck mot kvinnor som definitivt förekommer bara för att de som förtrycker råkar vara invandrare. Jag betvivlar inte på något sätt vad Amina Kakabaveh säger i artikeln i Expressen det jag invänder mot är att i denna text så känns det som att det målas med väldigt bred pensel vem som upprätthåller detta förtryck. Jag hittade detta utdrag från ETC tillgängligt gratis där Amina Kakabaveh uttalar sig igen och jag tycker att hon här lyckas bättre med att balansera vad hon vill säga: Hedersförtryck fanns före alla religioner. Även om jag inte håller med henne om att barn under 18år inte ska få använda religiösa symboler så är det viktigt det hon vill säga, att hedersförtryck existerar och att det drabbar kvinnors frihet och möjligheter att leva livet som de vill. Att jobba emot hederskulturen kommer inte hota religiös och kulturell frihet men att inte göra det hotar människors rätt till att välja alla de vägar som faktiskt finns tillgängliga för dem.

Precis som Amina kan jag inte tycka det är OK att flickor inte känner sig bekväma eller ens känner att de får göra något så oskyldigt som att gå på café, det ska faktiskt alla känna att de kan göra i ett demokratiskt samhälle. Man måste också när man är vuxen känna att man kan välja sina kläder själv och är man en nästan vuxen tonåring bör man få så mycket frihet som möjligt i detta val och att välja kläder man själv vill ha, för yngre barn anser jag att man som förälder kan och ska ha mer inflytande och det är här man har chansen att påverka barnets vuxna val senare. Har man inte lyckats övertyga barnet om nödvändigheten av en viss typ av klädsel vid tonåren kanske man måste låta dem prova själva? Jag tror vi alla vill ha ett samhälle där man tillåts att tryggt prova saker för att växa som människa.

5 juli 2015

Hur länge ska du vara ledig?
Tyvärr blir det bara 4 veckor i sommar. R har ingen semester så det blir jag och Lilla Bus som får hänga tillsammans mestadels.
Vilken del av sommaren ser du mest fram emot?
Jag har planerat åka till Boden vilket säkert blir kul speciellt när vi välkomnat en liten till släkten, min systerson har blivit pappa alldeles nyss. Lilla Bus kusiner är ju så gamla jämfört med henne att de inte är några vidare lekkamrater men med några kusinbarn så kan det ju bli kul att åka till släkten framöver. Sedan tidigare finns lilla A som är barn till min brorsdotter.
Vad kommer du shoppa inför semestern?
Jag tror inte jag kommer shoppa något speciellt inför just semestern. Jag har planer att köpa mig en trevlig klänning och kanske något eller några fler plagg men inte specifikt till semestern. I dagarna har jag handlat en hel del saker till Bus men det är ju för att det är hennes födelsedag och inte för att det är semester.
Vilken pryl kommer uppskatta mest i sommar? 
Ingen aning, en av böckerna jag lånat på bibblan kanske?
Var kommer du att rensa?
Jag ska försöka rensa lite allmänt bland våra saker, nyligen har jag rensat kläder från mig själv så det vet jag att jag inte kommer behöva rensa i sommar. Jag hoppas orka lägga upp några auktioner på tradera i höst med Bus gamla kläder och sortera ut de kläder jag inte ska behålla från henne i storlekar kring 86-92.
Vad äter du helst i sommar?
Jordgubbar, grönsaksstavar med dipp, glass, kaffe i solen, goda soppor kanske en liten whiskey men inte allt på en gång i samma skål.
Vad kommer stressa dig i sommar?
När Bus gnäller, när hon vill gå ut och jag inte vill. Städning och org
Vilket är bästa sommarstället?

London.
Var badar du helst?
Badar nästan var som helst men det blir väl troligast mest i Nydalasjön.
Vad läser du i sommar?
Jag har lånat två historiska deckare av Carolina Eriksson, en brevbiografi om Brontë-familjen och en tjock engelsk bok jag inte tror jag kommer hinna läsa.
Hur kommer du minnas semestern när du ser tillbaka på den i september?
Säkerligen som "underbart är kort".

Listan är från bloggen minimalisterna

20 juni 2015

De allra fattigaste barnen

Nu när jag skrivit om curling så kommer jag att jag måste skriva litet om när man som föräldern är i en svår situation ekonomiskt och kanske måste prioritera sina barn mer bara för att barnen ens ska få sina grundläggande behov uppfyllda. Är det då curling? Nej, men var inte för stolt att då söka hjälp för att klara av er situation eftersom det ofta är ett tecken att hela den finansiella situationen är så knaper att det behövs någon form av extra hjälp utifrån

Om vi dock pratar om en situation där dina och barnens allra mest basala behov är uppfyllda (kläder, mat och boende finns), hur ska man tänka då? Här som alla andra situationer så är balans ledordet. Vi som föräldrar har en skyldighet att prioritera våra barn men samtidigt inte låta dem krossa vårt eget värde som människor genom att göra oss till bankomater och våra barns slavar. Vi ska heller inte låta skammen över en ekonomiskt mindre gynnsam situation ta över så vi inte fullt kan förmå oss att njuta av det vi kan göra tillsammans. Jag tillhör inte de som anser att barn "behöver" utlandsresor eller ens dyrare alternativ inom Sverige som djurparker, äventyrsland osv men jag tror faktiskt att barn behöver få känna sig viktiga för sina föräldrar och få göra något roligt när det är sommar. Dock tror jag att de somrar många av oss upplevde med glass, bad på närmaste stranden/utebadet, besök på 4H, att få vara uppe sent, leka ute osv osv är vad som är rimligt att kunna ge sitt barn även med lite sämre ekonomi.

Det är inte lätt att kunna göra det om man pga sin ekonomiska situation måste jobba hela sommaren och knappt hinner se sina barn, men de flesta har ändå helger eller andra lediga dagar att göra det. Självklart måste man som vuxen få koppla av, men läs min lista igen, många av de grejer jag nämner går faktiskt att göra och ändå som vuxen få lite lugn och ro. Åk till stranden tillsammans och ät medhavd matsäck. Känns glass för dyrt på stranden så kan man få en när man kommer hem från ett paket från affären som är mycket billigare många gånger. Nej, ingen ser att ni åker rätt hem och ingen dömer er för en medhavd matsäck och omodern baddräkt, i så fall så försök hitta ett roligare ställe att bada på, vem f-n vill hänga med så ytliga typer ändå? Åk till någon annan gratis aktivitet som passar er som ett museum, 4H, gratiskonsert, en ny lekpark än den närmaste, gå på promenad, försök hitta en äng att plocka blommor på eller nöj er med maskrosor, hitta en skog även om det bara är en dunge och plocka kottar, blåbär, svamp eller vad som är tillgängligt. Det finns ändå många roliga saker man kan göra.

Det är och kommer alltid vara värre med tonåringar men där kan man också visa dem sina kostnader och att det faktiskt inte är möjligt att få åka på festival, utlandsresa eller vad det är som är som eftersöks av just ens egen tonåring. Prata om att försöka att fundera på varför det verkar som vissa lever så fantastiska liv, vad är det som de inte berättar? Varför är det så viktigt med yta för vissa människor? Det kommer mest troligt vara så att de inte vill visa att de lyssnar på dig men våga tro på att de faktiskt hör vad du säger. Om det finns den minsta möjlighet för tonåringen att få en något utökad budget så tycker jag det är en rimlig tid att få tillgång till den under sommaren. Uppmuntra till sommarjobb om det är möjligt dels därför att det faktiskt fyller upp de där dagarna då man går och imbillar sig att alla andra har det så mycket bättre än en själv men också för att det blir ett pengamässigt tillskott.

För de som är 16 år och äldre kan man faktiskt som förälder se över vad man har för möjligheter att hjälpa dem till sommarjobb, om det är någon grupp där jag tycker det är OK att curla lite så är det faktiskt äldre tonåringar som tillbringat stora delar av sina somrar med lite mindre pengar OM det gäller sommarjobb. Här tycker jag inte bara att man kan utan ska göra ett försök om man kan att hitta dem ett sommarjobb och även höra med vänner och anhöriga om de kan göra något. Varför? 1. Ett jobb betyder mycket för en människas självkänsla många gånger och man få se att man duger till något och att man har en möjlighet att göra något med sitt liv även om man kommer från en fattigare familj. 2. För att tidigare jobb när man just gått ut gymnasiet kan vara väldigt viktiga för att få en anställning så fort som möjligt. 3. För att jag tycker att ett äldre barn faktiskt förtjänar att få ha lite mer pengar och lite mer frihet att bestämma över dem. 4. För att ta en lägre summa för husrum och mat borde vara självklart för alla föräldrar med sommarjobbande barn och inget man som förälder ska skämmas för så det kan även vara en vinst för föräldrarna att åtminstone få delar av kostnader täckta.


19 juni 2015

Curla eller ej? En klassanalys del 2

Jag känner att jag inte riktigt lyckades täcka allt jag egentligen tänkt inkludera i det första inlägget så jag gör ett försök att få med de saker jag insåg saknades i efterhand.

Curling handlar i första hand om det område som Bourdieu kallar ekonomiskt kapital. I mitt tidigare inlägg så var min största poäng att curling är ett osunt användande av detta kapital riktat mot ett barn. Det är inte förvånande att det är ekonomiskt kapital som är grunden till curling då i princip alla har tillgång till pengar och att det i Sverige är så att det är liten skillnad mellan medelklass och arbetarklass när det gäller det lägre och högre skicket av dessa grupper. Högavlönade inom arbetarklassen är normalt sett klart högre avlönade än lågt avlönande inom vad som normalt räknas som medelklass. I viss utsträckning handlar även curling om socialt kapital, i första hand när barnet blir äldre då en förälder som har goda kontakter kan fortsätta och curla sitt barn när det blir vuxet genom att hjälpa det framåt i livet. Det är här dock som man får en verklig klasskillnad mellan den lägre klassens curling och de högre klassernas curling.

En ensamstående undersköterska kan om hon vill curla sönder sitt barn finansiellt nästan lika framgångsrikt som en VD och i processen skapa en egoistisk och icke-empatisk person av sitt barn men när denna person blir vuxen faller klasskillnaderna in. Det troliga i båda fallen är att man skapat en person med för samhället mindre lyckade egenskaper men undersköterskan som bäst kan fortsätta curla sin hemmasittande 25-åring som inte tycker några jobb är nog bra för hen medan VD:n ofta kan kalla in några gentjänster och få barnet placerat hos någon vän för att få in barnet i ett arbete. Beroende på hur stor den gentjänst som kallas in var så ökar beredvilligheten att stå ut med dumheter och i vissa fall kan faktiskt en del curlande barn räddas i detta stadie med rätt arbete och rätt arbetsgivare som faktiskt får personen att se hur de är och vilja ändra sig. Om ingen förändring sker så finns det dessutom rent krasst fler jobb att välja på för en icke-smidig personlighet och låg empati att välja från i det högre skicket i samhället. Många fler yrken inom arbetarklassen kräver att man orkar stå ut med att bli bossad runt och med att "kunden alltid har rätt" och sådant klarar oftast inte curling-barn för de har minsann alltid haft rätt hittills.

Curling är också ofta en kompensation för att missar i tid och genom den missade tiden med föräldrarna ofta förlorat kulturellt kapital. Kulturellt kapital är brett men involverar bland annat de saker jag pratat om som att lära sig hur man ska bete sig i olika sammanhang men även sådant som korrekt språk (grunden för att ha ett bra språk kan tex skapas med konversationer med barnet och genom läsning) och tillgång till "finkultur". Det ska sägas att medelklassen ofta närmast dyrkar det kulturella kapitalets finkultur och man vill så gärna uppröras över barn som sitter vid skärmar när de kan gå på opera och eller som går och tittar på veteranbilar när hen kan gå på fjällvandring i guds fria natur. Jag tycker alla dessa alternativ kan vara bra men alla alternativ kräver en närvarande vuxen för att vara det, inklusive skärmen. Att titta på TV och diskutera innehållet eller spela spel och reflektera över spelkaraktärers beteende kan lära ett barn lika mycket om livet som att se en opera men det är den vuxnes aktiva deltagande i aktiviteten som gör den meningsfull inte aktiviteten i sig. Att se på opera utan förklaring av vad man ser på scenen eller omgivningens sociala regler ger inte någon större effekt på ett barn heller ska sägas. Att gå på fjällvandring eller stå och kolla på en cruising är i båada fallen en sorts invigning i den vuxnes värld, dess glädjeämnen och varje plats unika kultur. Arbetarkultur är kanske lika högt värderat i samhället i stort men att kunna känna igen 100 olika bilmodeller vid 3 års ålder är lika lite bortkastat som att känna till 100 fjällnära växter. Båda tillfällena kan också ge ett genuint möte mellan barn och vuxen som är till nytta för dem bägge. Och viktigast av allt, alla dessa tillfällen är exempel på vad vuxna kan göra och som inte är curling.

Barn behöver få visa sin kultur för den vuxna vare sig den tar sig uttryck i fotboll, skärmuttryck, pyssel, skateboard eller strövtåg i skogen och vi som vuxna har en skyldighet att möta dem med öppet hjärta. Skateboard kanske inte är vår grej men här står ditt barn med en inbjudan, ta den!

Vuxna måste också ta med sina barn på både vardagliga och speciella platser från de är nyfödda. Livet måste upplevas och deltas i aktivt från start för att skapa en möjlighet för ett barn att utvecklas normalt. Gillar du fotboll tar du sonen och dottern dit och ni kan jubla och gråta ihop med lagets ansträngningar om allt vill väl. Kanske har barnet inte samma intressen och då får man försöka se hur man kan lösa problemet men min åsikt är att den vuxnes ansvar att låta barnet delta i ett normalt vuxenliv från ens eget perspektiv är större än att barnet ska ha kul varje minut. Vill mamma och/eller pappa gå på fotboll och barnet tycker det är astrist får man väl i värsta fall ta med lite leksaker och godsaker så upplevelsen blir trevlig för barnet också men att ett barn ska diktera hela familjens aktiviteter är inte rimligt varje gång. Bjud in barnet i ditt liv även i livets mer triviala delar som handla mat, skoshopping eller ta bilen till verkstaden. Många gånger kan det vara krångligare att ha med barnet men faktiskt, livet består även av dessa saker. Man får ta det i omgångar för de barn som har verkligt svårt att klara av en affär tex och börja med besök man vet blir korta och som barnet har en bra chans att lyckas med att klara utan ett tokbryt men att sluta utsätta ett barn för situation som hen kommer ha som en del av sitt liv är bara skadligt. För barnet som får utbrott efter 1 minut i en klädaffär så kan det räcka att följa och köpa strumpor och då inte falla in i ett totalt utbrott medan ett barn barn som står ut 10 min kanske kan klara att stanna 20 min med en leksak som föräldern gömt i fickan.

Det är här som alla viktigpettrar som hatar barn som skriker och gör annat än sitter som tända ljus kan göra en verklig insats för samhället i stort och inte börja gnälla till föräldrar som gör sitt allra bästa för att lära sitt barn hantera ett denna svår situation. Om vi vill ha barn som klarar av livet som det verkligen är så måste de få finnas i det. När du ser ett barn på affären som beter sig perfekt så kan du 99 gånger av 100 vara säker på att 1. Detta barn har varit i butiken många gånger förut 2. Att barnet i fråga några av gångerna haft något utbrott, rivit ut varor på golvet eller haft så mycket spring i benen att det farit fram som ett jehu men nu har lärt sig hur det funkar. Om vi vill ha en generation av icke-curlade barn men som inte är givna för lite uppmärkhet för att blomma ut som människor och som kan hantera livets med- och motgångar så måste de också få vara med i livet och lära sig förstå hur både vi som är del av den äldre generationen tänker och de som är jämnåriga med dem.

15 juni 2015

Curla eller ej? En klassanalys


Jag tillhör gruppen som med styrka hävdar att curlingföräldrar och curlade barn inte är ett påhitt och en myt. Jag hävdar lika bestämt att de alltid funnits speciellt i de högre klasserna men att den mer eller mindre allmänspännande möjligheten att curla sina barn är ett relativt nytt fenomen som i stor del kanske hör hemma i efterkrigstiden. 

Låt oss börja med vad curling inte är. Det är inte att älska sitt barn. Det är inte att ställa upp för och försöka ta sitt barns sida. Det är inte att låta sina barn bestämma vissa saker. Det handlar heller inte om att man inte får prioritera sina barn eller lägga pengar på dem. Man kan vara en extremt ocurlande förälder och göra allt detta till och med i hög grad. 

Curling är däremot där barnet tar en central plats men enbart på ett ytligt och skuldtyngt sätt. Det kan vara ett barn som får precis allt hen pekar på eller ett barn som får saker på stark bekostnad av resten av familjen. Den förstnämnda är ofta född in i ett hem med god ekonomi men kanske lite för lite tid och engagemang och den sistnämnda i ett fattigare hem men där föräldrarnas prioritering av barnet går till en sådan längd att hela familjen påverkas negativt. Ofta finns en dimension i det sistnämnda fallet där föräldrarna vill kompensera för pressen från konsumptionssamhället och en önskan att ge sitt barn det som "alla andra" har. Följderna i båda fallen blir ett barn som med tiden kommer förlora respekten för sakers värde och för sina föräldrar som kommer använda plånboken för att visa sin kärlek. Lösningen för båda är gränssättning och att göra sig själv tillgänglig. Föräldern måste frigöra sig från sin skam för sin tidsbrist och/eller dåliga ekonomi och göra familjen och inte barnet den högsta prioriteten. Det är inte ont utan snällt att bryta cirkeln och säga: "Nej, jag ska inte köpa X till dig, men vi kan göra Y med de grejer du redan har. Nej, jag tänker inte köpa X, jag behöver en ny vinterjacka." Barnet kommer sannolikt inte uppskatta nyordningen och det är inget annat än förväntat men föräldern kommer växa i barnets ögon successivt och förutsättningarna för en bättre relation finns där om föräldern väljer kärlek före grejer. Man kan tycka att om en ekonomiskt ansträngd familj väljer att ge mamman en vinterjacka så väljer man grejer före kärlek men den kärlek man nu praktiskt visar är den ömsesidiga respektfulla kärleken. Ett barn som har fått gå först nästan jämnt mår bra att få ge upp något materiellt för någon annan om det är ett genuint behov hos denna.

Curling kan också vara det som slarvigt kallas brist på uppfostran men även här handlar det om att ge mer än vad som barnet mår bra av pga av egna brister. Det kan handla om frihet utan ansvar, press som aldrig tar slut, avsaknad av rimliga regler och även här att föräldern ger mer av sig själv än vad som de mår bra av vare sig det är finansiellt eller av sina egna förhoppningar.  Jag är en stark förespråkare av att låta barn lära sig sina egna gränser och att få frihet i den grad de klarar av och därför anser nog många att jag är en slarvig mamma som låter min lilla tomta efter mig när vi går på promenad och låter henne välja kläder själv trots att hon ser ut som en baglady vissa gånger. Jag ger henne dessa friheter för att jag tror att det är bra för henne att fatta egna beslut men också att få uppleva världen på hennes villkor i den mån man kan med ett så pass ungt barn. För andra barn kan friheten vara en boja, man skickas ut att leka i timmar och man får inte komma in när det regnar och ingen ser när man ramlar, ingen ser när man är snäll och tar upp en glömd kofta till en granne eller när man gör jävelskap och i värsta fall försöker man få folk att se en genom att öka intensiteten i dumheterna tills en vuxen som inte är ens förälder ser en. Missförstå mig inte, jag är en stor anhängare av att låta barn gå ut och leka utan att ständigt övervakas av föräldrar när ett barn har tränats nog att klara av det. Barnet ska veta vilka regler som gäller och hållas ansvarig när dessa bryts men så länge man håller sig inom det tillåtna kan man få stor frihet. 

Pressen kan vara ett annat sätt att curla och att försöka göra allt som förälder för att barnet ska nå sina/förälderns mål. Det är inte ovanligt i mitt jobb att föräldrar till icke-funktionshindrade elever ringer mig, deras lärare på komvux och blir upprörda när de inte får ut information om elevens framsteg/bakslag. Ledsen men, klipp banden och låt ditt barn få göra egna misstag och inte utsättas för dina ögon och öron. Det är OK att misslyckas. Det är OK att hjärtat och egot får en törn och har man inte upplevt det som barn måste man få göra det som tonåring och vuxen. Du kommer inte kunna skydda ditt barn från världen och det faktum att ditt barn inte kom in på läkarlinjen kan vara en stor grej för hen och för dig men vet ni, ni kommer över det och livet är långt ifrån över. Det finns tusentals andra yrken och när ditt barn lyckligt fått sitt första jobb som svetsare så kan du stå där och vara glad och stolt för hen istället för att gräma dig över missade chanser. En missad chans öppnar andra möjligheter och ni är båda starkare idag än ni var den där dagen när hens/dina/era drömmar föll i kras. Jag hoppas dock att motgångarna för del flesta barn inte får vänta tills tonåren utan att de blir en del av livet redan som liten. Nu kanske jag låter som en pessimist som säger att ni ska plåga era barn men det behövs inte, livet är fullt av dem. Jag säger heller inte att man inte får uppmuntra svåra saker eller att det inte till och med kan vara bra med lite press från en förälder men det ska inte vara en konstant följeslagare. Det är OK att komma till slutsatsen att man inte vill bli hockeyproffs trots att man är talangfull och tränat sedan man kunde stå rak. Njut av att ditt barn fattat ett stort beslut om sitt liv som hen är nöjd med. Titta hen i ögonen och säg med hela hjärtat "Om du är nöjd med ditt liv så är jag nöjd med ditt liv också".

Våra barn är inga investeringar, de ska inte förverkliga era drömmar och de ska heller inte ges en frihet som de kommer skadas av. De är dock unika människor som förtjänas att älskas och ses som de är. De förtjänar att ges uppmärksamhet och de förtjänas att prioriteras men inte på bekostnad av resten av familjen. Barn förtjänas att ses djupt in i ögonen och få förklarat för sig att deras föräldrars kärlek är gränslös och att den inte är avhängig av vad de gör eller vad de presterar utan de är älskade som de är här och nu och där de hamnar i framtiden. De ska få höra att föräldern litar på att de vet vem de är och vad de vill med livet och att det bara är när de hamnar så fel att det är riskfyllt för dem som vi kommer lägga oss i. Vi föräldrar kan älska oss själva och tycka att vi är värda en bra relation med våra barn och att bli respekterade för de människor vi är och inte för vad vi har i plånboken. Jag kan inte tänka mig en mer förolämpande roll än en gående bankomat när jag är en tänkande, kännade människa som vill mitt barn det bästa. Barn får ges dyra presenter, man får prioritera dem finansiellt men det finns gränser. Genom att visa att du är en värdefull människa kommer det bli svårare för barnen att inte se detta. Genom att säga att du får gärna utforska och fundera över världen och hitta din väg och de flesta misstag faktiskt går att repa sig från så ger man barnet de bästa förutsättningarna att hitta sig själv och lära sig hur livet ska vara. Självklart kan inte all frihet ges direkt då barns hjärnor inte klarar av detta men man kan ge frihet som barnet tydligt visar det klarar. 

14 juni 2015

Lite planer inför sommaren

De senaste veckorna har jag äntligen börjat känna mig någorlunda som mig själv och inte en skugga av mig själv och framförallt så har jag äntligen äntligen fått tillbaka en del av min ork. Även om jag under ganska lång tid varit hyfsat glad och haft kontroll över ångesten så har orken varit förlamade dålig. Nu har jag orkat sortera ut en massa kläder, städa en del och lagat en del ordentlig mat och jag känner mig så glad så glad att ha fått känna att jag har viss kontroll över livet. Jag vet att orken går upp och ned och lär fortsätta så ett tag men det är bara för underbart att ha det såhär.

I juli är jag ledig och jag hoppas hinna med ett besök till Boden och kanske en sväng till Lycksele med ungen för att gå på djurparken. Jag vet inte om mannen kan följa med på exkursionerna men jag hoppas åtminstone på en kortare sväng med honom i Boden och kanske en dag i Lycksele hela familjen. Han håller ju på och jobbar nu hela sommaren så familjehäng kommer inte vara den stora grejen. Jag utgår från att jag kommer spendera dagarna på 4H, Gammlia och om gud vill på stranden vid Nydala. Utöver detta har jag vissa planer på att testa att ha ett schema för att få städning och andra aktiviteter gjorda så att jag inte bara slöar hela dagarna och jag kommer mest troligt att ha Facebook-vila alla veckodagar och kanske också helgerna. Bloggen och andra grejer kommer jag ha kvar.

24 maj 2015

På en konstig plats

Jag känner mig som om jag befinner mig på en konstig plats just nu. Jag mår mycket bättre nu än jag gjorde i februari men samtidigt så är jag långt ifrån mig själv. Jag har fortfarande väldigt lätt att fastna i dåliga tankar och att få ångest och bli rädd att farliga saker ska hända mig eller familjen. Samtidigt som sagt så är jag inte i kris längre men jag otroligt less på att känna mig som jag gör och en del av mig vill bara få slut på det medan en annan förstår att det kommer ta lite tid att släppa detta. Den otåliga delen av mig själv tänker hit och dit att det måste finnas en lösning, en genväg och en enkel lösning medan den mer genomtänkta inser att sådana finns inte.

Jag funderar lite hit och dit på en lösning. En del av mig börjar fundera på en internetpaus för att öppna upp mer tid men samtidigt så har jag också lite ork till att umgås med människor att jag fruktar att om jag lägger ned facebook, bloggen och forum så tappar jag ännu mer kontakt med folk. Samtidigt så kanske jag också orkar umgås mer med vänner och/eller familj. Jag vet inte som sagt, vi får se hur det blir.

Idag har varit en härlig solig dag om än lite blåsig och jag och Bus var ute på lite upptåg. Jag längtar till sommaren nu och hoppas att den ska göra mig lite piggare. Jag gillar sommar men samtidigt vet jag att ledig tid kan slå åt båda hållen för mig, antingen mår jag bättre eller så sämre för att jag drar i väg i tankarna ännu mer. Så var det förra sommaren då jag mådde kasst periodvis det var då liksom uppstarten till det mående som kulminerade i februari kom.

Det som talar emot att jag kommer må värre i sommar är att vår familj ändå kommit så långt nu på väg mot dit vi vill. R ska jobba hela sommaren och vi kommer därför åtminstone temporärt ha två inkomster vilket kommer ge oss helt andra förutsättningar även om han inte får ett jobb som fortsätter i vinter eftersom vi kommer kunna lägga undan pengar på ett sätt vi inte kunnat nu på en längre tid. Vi har jobbat med vissa svårigheter vi haft med varandra och återfunnit en hel del av det vi förlorat under våra perioder av dåligt mående. Jag känner ett annat hopp för att vi ska nå våra mål för framtiden än jag gjorde för 1 år sedan men samtidigt så är det jobbigt att fortfarande inte veta mer om vad framtiden har att ge. Det är jobbigt att inte veta om jag kommer orka jobba 100% som jag hoppas på till hösten eller hur min man ev kan komma att jobba men livet är på många sätt mer ordnat även om jag fortfarande är drabbad av dålig ork och ångest.

Livet känns bra även om jag inte är bra. Konstig plats som sagt.

6 maj 2015

Trångboddhet

Min pappa växte upp i ett litet hus med tre sovrum med sina föräldrar och syskon, de var sammanlagt 5 barn. Min mamma växte upp i ett litet hus på landet med ett rum för flickorna och ett för pojkarna, sammanlagt 7 barn i den familjen. Jag tror inte mormor och morfar ens tänkte tanken att de skulle ha ett eget sovrum utan sov i köket. Mina syskon växte upp i trånga lägenheter tills 70-talet då mina föräldrar kunde köpa hus och även då fick vissa dela rum. I huset som jag växte upp i som var större och finare än det första huset, även där fick mina yngre bröder dela rum under en tid. I min klass så var det inte alls ovanligt att dela rum och då var de flesta medelklass.

Nu så är det visst en katastrof att ett barn inte får ett eget rum och en del väljer till och med att inte skaffa fler barn för att man inte har råd med en större bostad och tydligen är det döden att dela rum och barnen blir traumatiserade för livet av sådant. Jag vill verkligen inte förringa problemet med trångboddhet, att dela rum med 3-4 syskon och inte ha en fri yta i lägenheten för att det bor så många där är inte idealt på något sätt men idag så räknas man som trångbodd om inte varje boende i en lägenhet kan disponera ett eget rum UTÖVER kök och vardagsrum. Om man är sammanboende så reduceras kravet med ett rum. Vi som en familj med ett barn och en fyrarumslägenhet behöver alltså bara skaffa ett barn till för att precis klara oss över trångboddhet och med ett tredje barn skulle vi alltså vara trångbodda. Jag är ledsen men det är sjukt! Denna norm innebär att en ensamstående i en etta är trångbodd. Ge er! Att bo en person i en etta kan inte med någon sorts reson vara att vara trångbodd. Jag har bott i en etta själv (visserligen med sovalkov) och det var verkligen inte trångt på något sätt och man hade utan problem kunnat bo 1-2 personer till i den lägenheten som var en stor etta.

När jag och R flyttade ihop så flyttade vi till en tvåa och i och med att vi bodde ihop blev vi då plötsligt inte längre trångbodda fast vi hade färre kvadrat per person än om vi bott kvar i våra två "trångbodda" enrummare. Sedan när vi fick Lilla Bus så blev vi trångbodda igen och vi bodde så i två år utan större problem även om det var skönt med en större lägenhet. Denna lägenhet skaffade vi med en tanke om en större familj någon gång i framtiden och för att bo i en längre tid. Jag uppfattar vår bostad som rymlig, vi har ett helt extra rum just nu och det tycker jag är lyx att ha och jag kan verkligen inte förstå varför det skulle vara eftersträvansvärt att fler familjer har extra rum.

Jag ser inget eftersträvansvärt i att lägga upp en norm som säger ett barn, ett rum för även om det inte är en lag så anser jag att det är galet att stigmatisera något som fram till för bara några år sedan varit normalt, nämligen att dela rum med ett syskon. Det är inte synd om barn som delar rum, det är de barn som får ha eget rum som är priviligerade. Självklart måste vi fundera på problem som att det är svårt att hitta hyreslägenheter som är större än femmor när det finns ett behov för sådana men de stora lägenheter som finns borde vara ämnade för de som verkligen har många barn som de som redan nu har fler än två barn i varje rum och inte för en trebarnsfamilj för att barnen ska slippa dela rum. Vi lever i en värld som inte har oändliga resurser och att bygga stora hus som ska värmas upp och där rum står tomma är ett vidrigt slöseri. Att bo något mindre sparar energi och minskar möjligheterna till att ta till sig de mest vidriga aspekterna av konsumptionssamhället. Har man inte plats för mer grejer så köper faktiskt de flesta inte fler grejer. Att leva närmare sina familjemedlemmar ska inte bara ses som ett problem utan också som en möjlighet och en god sak. Visst ska man få chansen att få ha en lugn stund i sitt eget hem men har man ett kök och ett vardagsrum så bör familjen kunna sprida ut sig även om man råkar var någon person över "en per rum". Genom att skapa föreställningar om trångboddhet som inte förankras i verkligheten så sätter man bara folk i knipa. Att dela rum borde vara en norm och inte ett tecken på fattigdom.

2 maj 2015

Magsjuka och ångest

Iris kräktes igår natt och idag har vi vuxna känt oss lite risiga även om ingen av oss spytt. Barnet verkar dock ha fullt av energi och ork och verkar *peppar peppar* frisk. Jag hoppas verkligen hon är frisk och inte visar sig ha diarré sedan så 48 timmarskarantänen utökas. Jag har inte tid att vara hemma med barn och jag mår heller inte så bra att jag vill vara det just nu. Ja, jag erkänner, när magsjukan kom så kom ångesten som ett brev på posten, det var ju en del av de utlösande faktorerna förra gången. Jag är inte helt under isen men jag mår klart sämre men jag hoppas det går ned nu.

24 april 2015

Så skönt

Efter gårdagens skitdag var det verkligen skönt att denna dag har varit så mycket bättre. Det har varit en vanlig dag men det känns som det flugit regnbågar och enhöringar som kontrast. Nu väntar helgen och en fyradagarsvecka nästa vecka! Jippie!

23 april 2015

O crappy day...

Inga detaljer men detta har varit en dålig dag av nådiga proportioner. Jag är tagen än och vet inte riktigt vad jag ska skriva, ärligt känner jag mig inte ens peppad över att det är fredag i morgon och det brukar alltid peppa mig. Den avslutades med att Badhotellet utgår så jag får spara att se det till senare, antingen när det visas i helgen eller på play.

För övrigt är jag visst färdig hos terapeuten som rekommenderade att jag skulle ta antidepressiva för då skulle jag må så mycket bättre. Tillåt mig småle, denna terapi har visserligen gett mig ett och annat men jag undrar verkligen vilken typ av utbildning man ska ha för att leda sådan. "Kraften till förändring finns inom dig." "Äter du bananer? Det kan hjälpa mot depression!" "Det är bara att ta tag i det." Alltså, om jag kunde ta tag i saker och ting, hade jag suttit där då? Nåja, bortkastat har det inte varit, det hade bara varit kul om det som yttrats inte till och med varit mer platt än ett avsnitt av Dr. Phil. Faktum är att jag tycker Dr. Phil nog är mer givande när jag tänker efter, han har åtminstone ett och annat råd bortom hans catch phrases som faktiskt inte är så dumt.


22 april 2015

Att landa

Jag har befunnit mig i en omvälvande period nu ett tag och jag har valt att inte blogga så mycket för att ge mig själv utrymme att tänka och pga att jag inte haft längtan efter det på samma sätt. Under denna tid har jag varit i England med jobbet och jag tänkte jag ska skriva om detta om några dagar. Nu är klockan mycket och jag har ägnat mig åt mycket intressant bla så har jag läst om de otroliga karaktärsavrättningar som Lady Dahmer utsatts för av folk. Även om jag ibland är kritisk mot hennes inlägg så blir jag oerhört upprörd för hon förtjänar inte detta. Hon är en stor inspiratör och en människa som har förmåga att kunna nå människor. Jag har blivit djupt upprörd över vissa saker hon skrivit och hon kan ibland vara lite snar att skriva saker som inte är riktigt genomtänkta men för mig är det också en av hennes styrkor. Hon är en äkta människa som lever sitt liv med fel och brister utan att skämmas vilket jag tycker är otroligt skönt och en stor orsak att jag fortsatt läsa hennes blogg under lång tid. De bloggare som inte bloggar med både hjärta och hjärna förlorar jag faktiskt intresse för.

Image result for Lady dahmer Kärlek!!!

26 mars 2015

Historiens vingeslag


En sång som tillitsfullt sjunger om en lagbunden utveckling mot en bättre värld men de flesta av oss som studerat historien lite mer vet att historiematerialismen tyvärr inte verkar stämma med verkligheten och idag så kom ett tydligt exempel på att inte mycket hänt på 60 år. Idag så nekades romska barn skolgång i min stad. Jag vill helt ärligt kräkas. Jag trodde att vi kommit längre och faktiskt insåg det hemska arv vi bär på i behandlingen av romer i detta land. Det var inte länge sedan romska barn systematiskt nekades skolgång och nu nekas de romer som kommit hit för att slippa den kompakta diskriminering de utsätts för i sitt hemland. Deras verklighet hemma är som det var i Sverige förr och värre men i ett land som Sverige som slår sig för bröstet som demokratiskt och fritt så tillämpas samma förtryck som i Rumänien och samma förtryck som Katitzi och de andra romerna i 50-talets, jag menar 2015 Sverige. Det är en förbannad skam och vanära över min fina stad att de ens behöver tänka över att ge dessa barn skolgång. Ska de lida för att deras föräldrar tigger, för de bor i husvagn och för att de är romer.

I mitt land accepterar jag inte att barn stängs ute från skolan, jag accepterar inte att romer fortsätter att diskrimineras och att cirkeln fortsätter. Mahlala fick pris för sin kamp för skolgång, ska Nobels hemland skämma ut sig på detta sätt?

3 mars 2015

Min livshemlighet

För några dagar sedan sa jag till min man: "Jag är din fru men jag är inte en kvinna." "OK", sa han, "Det gör inget, det är dig jag älskar." Jag visste att han skulle säga så men ändå har jag inte berättat det, inte ens för honom.

Jag kan inte minnas att jag hade den insikten som barn, det var när jag fick mens som jag verkligen insåg att detta inte var naturligt för mig. I början trodde jag det handlade om att jag inte var van men jag blev van och det var fortfarande inte rätt för mig. I många år funderade jag om jag var född i fel kön och om jag egentligen är en man men även detta kändes inte rätt och det orsakade en kris inom mig för jag kunde inte förstå dessa känslor. Jag hade hört om människor som var födda i fel kön men tills jag var en bit över 20 hade jag ingen aning om alternativa könsuppfattningar. Jag kände till att inte alla människor var antingen XX eller XY och jag visste att det fanns intersexuella men inte att man kan vara ett tredje kön, ett mellanting eller ha en könsidentitet som varierar. När jag förstod detta så fick jag fler ledtrådar till mig själv och ett lugn skapades.

När hen-debatterna har härjat har jag försökt finna en position kring det ordet. Jag både gillar och hatar det. Jag gillar att människor som jag har en ytterligare möjlighet att definiera sig själva men jag tycker personligen inte om ljudet i ordet. Dessutom är jag van att folk ser min yttre representation och kallar mig hon och det är vad jag faktiskt är mest bekväm med. Av kvinnliga ord är det just kvinna och tjej som känns mest fel, andra är mer neutrala medan jag är helt bekväm med att vara min mans fru och mitt barns mamma. Mamma är nog den enda kvinnliga "titel" jag är helt bekväm med, den är ju också betydelsemässigt helt sann eftersom en definition av mamma är ju att man är den som fött barnet och det har jag ju också gjort. Ni skulle dock bara ana hur glad och stolt jag är att leva i ett land där "vi" får synas och höras med ett eget pronomen. Om jag varit född idag undrar jag om jag inte valt att också vara en hen men vanans makt är stor och tills vidare fortsätter jag att vara en hon.

När det gäller min kropp har jag funderat hit och dit många gånger om jag skulle vara lyckligare om den såg annorlunda ut men jag har kommit fram till att den duger som den är att min utmaning är att leva med den. Det är främst mens och graviditet som påverkar mig mest negativt och jag vet att om jag vill kan jag också välja att undvika dessa funktioner men det har jag inte gjort. Menskopp har gjort mensen mer hanterbar och trots att jag mådde psykiskt dåligt av att vara gravid vill jag bli mamma igen om jag kan så jag vet att jag kommer göra det en gång till, därefter får vi se vilka beslut jag tar om min kropp. Jag är öppen både för att fortsätta vara fertil och hormonfri, för preventivmedel med hormoner och sterilisering om jag känner mig klar med barnafödande. Det är synd att sterilisering inte stoppar mensen, att ta bort livmodern vill jag inte göra bara för att slippa mensen. Min yttre kropp är antingen neutral eller något jag gillar. Mina bröst har tex aldrig varit ett problem för mig, de gillar jag och ännu mer efter jag ammat, amning känns inte alls så främmande och obehagligt som andra kvinnliga funktioner och kanske därför så är jag också extra förtjust i detta eftersom det är skönt att kunna välkomna något i ett större område som ändå är problematiskt.

Jag kallar inte mig själv något speciellt men jag antar att jag kan inordnas i paraply-ordet "gender queer" men snälla kalla mig inte det, jag ogillar starkt ordet "queer", för mig som engelsklärare så känns det för mycket som jag är konstig än något annat och jag känner mig inte konstig. Det är svårt att beskriva vad jag är men i mitt inre så uppfattar jag mig till största delen som en man men kanske inte en så maskulin sådan. Jag brukar tänka mig att jag har en till största delen manlig själ i en kvinnlig kropp. Jag upplever min kropp och mina kvinnliga sidor som svårförståeliga och främmande men med åren har jag accepterat dem som en del av den helhet som är jag. Jag har aldrig gillat manliga kläder och i mina långa kjolar fortsätter jag att vara bekväm och "jag". Jag har även fått en större kärlek till min kvinnliga sida genom att acceptera och inte motarbeta den även om den inte är den del som är lättast att hantera för mig. Jag har ganska typiska kvinnliga intressen vilket säkert är delvis socialisering men detta ser jag inte som problematiskt, det är bara det jag gillar. En sak som jag medvetet gör är att jag väljer att prata i ett lägre register om jag kan (jag tenderar att låta rätt feminim när jag blir upprörd) eftersom jag uppfattar detta som min riktiga röst, dvs en röst som ligger i det lägre kvinnliga registret.

Nu när ni vet detta, hur ska ni agera eller behandla mig? Som vanligt. Detta är något jag själv har accepterat för många år sedan jag har bara valt att inte prata om det. Jag är inte säkert jag kan förklara mer än vad jag har skrivit här men ställ för all del frågor om ni vill. Känner ni att ni blir upprörda eller vill säga något taskigt, så kanske ni ska halta lite innan ni spyr ut något annars fortsätter vi nog inte vara vänner. Ofta gör tid det lättare att acceptera och förstå att den människa man trott sig se inte är den man ser. Men, även om ni inte sett det, så har jag alltid varit där, som den jag är. Se det som en utmaning att lära känna hela mig och inte bara en liten del av mig, kanske blir vi bättre vänner istället?

Välkommen till sanningen!

1 mars 2015

Mamma och pappa

Mina föräldrar, ingen av dem någon ängel men båda med goda sidor. Jag känner en oändlig längtan efter dem. När jag mådde som värst så tänkte jag konstant på att dö fast jag inte ville dö. Nu såhär i efterhand så tror jag att det kan vara att jag längtade efter dem, mer än döden. Nu när hjärnan klarnat har längtan kommit ovanligt starkt igen. 

Jag tror det kan vara svårt att förstå just hur det är att sörja sina föräldrar, det går liksom aldrig över för hela tiden så kommer det nya svängar och nya situationer där de saknas och där de inte finns. Det är inte samma sak att välkomna sitt barn utan att visa det för sina leende föräldrar som tack och lov är lika stolta över barnbarn nummer 12 som nummer 1 och 2. Inte fick de glädjas över mitt bröllop och pappa fick varken se mig ta studenten eller gå klart min utbildning. Samtidigt är det för dessa stora händelser som det är lätt att sätta ord på saknaden, det svåra är att sätta ord på den där lilla gnagande känslan när man vill ringa sin mamma och bara höra hennes röst, när man vill ha deras tips och råd och när man bara vill sitta i köket och dricka kokkaffe. Ibland tänker jag att jag inte hade kraschat om jag kunnat ringa till mamma ibland, bara mamma, ingen annan. Att höra hennes prat om småfåglarna, det hon läst i tidningen och det hon gjort under dagen hade hjälpt mig. Nej, jag hade nog inte pratat så mycket känslor med henne men bara att veta att hon fanns där hade hjälpt, det vet jag.

Jag saknar inte pappa på samma sätt, han fyllde aldrig den nischen för mig men jag saknar att jag aldrig fick skapa något riktigt band med honom som jag kunde med mamma. I mycket fanns han där men ändå inte och just när vi var på väg att finna något så försvann han. Under många år kände jag mest att hans död var det sista sveket mot mig och jag blev mest bara arg på honom. Först skulle han gå runt och vara en frånvarande pappa som drack för mycket, sen så skulle han gå och dö också. När jag har vuxit själv mer och mer har jag förlåtit honom och när jag själv blivit vuxen har jag sett hans trasighet och förstått mer av vem han var. Jag tror aldrig jag kommer känna pappa på samma sätt som mina syskon och det har jag delvis men kanske inte helt accepterat. Någonstans tänker jag att det finns ledtrådar och nycklar som är tillgängliga för mig om jag bara hittar dem. Jag vill känna samma kärlek till pappa som jag gör till mamma, en dag.


Ofta när jag tänker på dem så är det inte riktigt som när de dog jag tänker på dem utan kanske mer som de ser ut här då jag är kring 9 år gammal eller i pappas fall som han såg ut när han skulle på älgjakt eller när han satt i köket i en gammal träningsoveralljacka och kalsonger som han ofta gjorde på helgmornar. Mamma tänker jag på som hon såg ut när jag var i tonåren och i min kropp kan jag minnas hur det kändes att krama henne som litet barn, en känsla som kan lugna mig även när jag mår som sämst. Jag minns bådas dofter, pappas som sträv och mammas som mjuk och söt. Minnena av deras dofter är fortfarande kära för mig och om jag hittar något som tillhört dem bland mina saker kan jag känna doften som så bara i mitt huvud. Den bor i mammas pepparkaksburk, i vår soffgrupp, i mammas pumlor och i gamla kort som detta, även i dess digitala form. 

26 februari 2015

Träning

Idag tog jag fram hantlarna och pumpade pilatesbollen och provade dem lite planlöst bara för att känna på hur det kan kännas. Jag tror i ärlighetens namn jag tog i mest när jag handpumpade upp bollen så inget farligt träningsmässigt men jag lär var mör i morgon ändå.

Jag är en stor anhängare av kroppslig acceptans och av att vi själva ska definiera hur våra kroppar så jag brukar undvika att skriva om träning men denna gång ska jag göra detta. Orsaken är att det denna gång verkligen handlar om kroppslig acceptans. Jag har nu i några månader då och då haft känslan av förfall när jag ser min kropp. Jag saknar mina muskulösa armar, min starka rygg och mage och att ha en kropp som fungerar och är stark. Det har till sist lett mig till att göra ett försök att ta upp regelbunden träning. Jag kommer i första hand fokusera på muskler eftersom jag när våren kommer har goda möjligheter till vardagsmotion med cykeln och jag inte känner ett skriande behov av kondition just nu. Jag drömmer om att åter kunna titta på mina armar och se muskulösa former och inte bara en arm. Jag drömmer om att känna hur benen är starka och friska och magen hård.

Jag drömmer om den kropp jag förknippar med frihet och med mitt inre.

24 februari 2015

Hemligheter, envishet och stolthet

Detta är varför jag hamnade där jag hamnade när det gäller mitt mående. När det gäller envisheten och stoltheten så är de dubbeleggade, att vara envis kommer att hjälpa mig lika mycket som det stjälper mig ibland. Min stolthet har hindrat mig att ta hjälp i den utsträckning jag kanske behövt men min stolthet är också en stor hjälp för jag är stolt över det jag åstadkommit i livet och ett bakslag förstör på intet sätt dessa milstolpar. Min stolthet och min envishet förbjuder mig från att inte bli bättre.

Hemligheterna är dock min stora akilleshäl. Jag ska jobba med hemligheterna och min allmänna hemlighetsfullhet. Det är en del av min personlighet att skydda mig själv genom att undanhålla saker. Jag har börjat inse att detta inte är en rimlig väg för mig att fortsätta nedför och därför hoppas jag kunna få hjälp med detta via kurator. Jag vet inte om det kommer hjälpa, mitt första möte var inte ett som lämnade mig extremt tillfredsställd men jag har inte gett upp hoppet. Jag ska dock prata med henne om att jobba med mina hemligheter. Jag vill inte att alla ska veta allt om mig men jag inser också att jag håller många hemligheter som inte skulle behöva vara hemligheter utan jag har gjort hemligheter till en del av min livsstil. En tanke jag har är att avslöja vissa hemligheter här på bloggen så jag inte kan låta dem bli hemligheter igen om jag ångrar mig. Jag lovar inget mer än att en av mina stora livshemligheter faktiskt ska hamna här oavsett vad som sker med kuratorn. Denna sak ska nu ut i ljuset och aldrig återgå till att vara hemlig, jag ska bara samla kraft och tills dess får ni ha tålamod.


16 februari 2015

Mitt liv just nu...

Jag har det jobbigt nu, jag är hemma från jobbet med ångest (japp som riktig diagnos) pga så många saker att jag inte riktigt vet hur jag ska förklara. Tungt är det men samtidigt och renande att veta att jag har en ny chans att hitta balans och mitt liv igen. Jag har kontakt med vården och en samtalskontakt vilket känns bra och idag var jag hos henne första gången. Jag kände att jag måste kunna prata om mitt liv med någon som inte har någon egentlig relation till mig som kan bara lyssna, jag vet inte om det kommer bli så men jag har hopp i alla fall. Inga mediciner just nu men jag utesluter inte att jag kommer ta sådana om jag behöver. Det jag vet är att jag kan och ska hitta tillbaka till mig själv och leva livet bättre nu.

Kuratorn tyckte jag skulle skriva om mitt liv men jag vet inte om jag vill, jag känner att det blir ett sätt att distansiera sig snarare än närma mig det svåra i mitt liv. De saker jag vill skriva om har jag redan skrivit om och resten vill jag hellre sätta ord på genom att prata än att skriva. Jag tror att hon inte riktigt förstår att även om jag är ganska bra på att skriva så är mitt språk muntligt i första hand.

Det jag dock funderar på är var jag ska starta. En del av mig säger att berätta om dig själv som du upplever dig, förstår hon inte vem du är så kommer hon ändå inte förstå dina berättelser. Det känns logiskt men samtidigt så är jag rädd att hon just inte förstår mig och jag än en gång måste inse att samtalskontakt inte är min väg. En annan del av mig säger att berätta om ditt liv kronologiskt men minnena är inte kronologiska i hur viktiga där är så jag tror att det kan ge fel fokus. En annan säger att starta vid en viktig händelse och jag tror det är där jag ska börja faktiskt men vilken? När jag nästan mobbades till utplåning? När jag förlorade pappa? När jag mobbades igen på universitet, den enda händelse jag ännu inte lyckats uppnå förlåtelse kring? När mamma dog? Eller någon av alla de andra svåra perioderna i mitt liv? Jag vet inte säkert än men jag har en preliminär idé nu.

Kuratorn tyckte jag skulle prioritera mig själv. Alltså, jag spyr på denna plattityd. Ohhh du moderna människa, prioritera dig själv så ska du se att allt blir bra, få lite egentiiiiid så blir allt bra. *Kräk!!!* Jag hatar det så jävla mycket. Jag vill inte ha någon jävla egentid, jag vill må bra. Vi lever i en vidrig värld full av egoism och självkn-llande (självälskan är för fint), vi behöver inte mer av det, inte mer egentid, inte fler människor som bryr sig mest om sig själv och mer oengagemang. Hon verkar på allvar tycka att andra människors smärta inte är min ensak och att jag inte ska oroa mig för dem. Ledsen, om jag tycker om någon så kommer deras smärta vara min smärta, om det ska sluta får de lobotomera mig istället. Det kanske verkar jobbigt att vara begåvad med medkänsla, men det innebär faktiskt att deras glädje är min glädje. Är det svårt att förstå, verkligen, vad lever vi i för värld?

Det betyder inte att jag inte förstår att jag inte kan dundra på som jag gjort och jag kan inte längre bära mer skit utan att först få bort det gamla. Men hur man kan tro jag kan läka mig med att ha mindre av det jag älskar och mindre av det normala friska jag har så förstår jag faktiskt inte hur hon tänker.

I morgon så ska jag dock om allt går väl "prioritera mig själv" genom att jag och R ska göra något som jag längtat efter. Vi får väl se om femörespsykologin får effekt, halleluja!

26 januari 2015

Caledonia Doe=Tammy Jo Alexander

http://www.twcnews.com/nys/rochester/news/2015/01/26/livingston-county-sheriff-press-conference.html

Det är nu bekräftat att Caledonia Doe som varit oidentifierad sedan 1979 är Tammy Jo Alexander. Tammy eftersöktes av en god vän och sedan så lämnade hennes familjemedlemmar DNA och Caledonia Doe som var den starkaste "misstänkta" att vara henne visade sig också vara henne.

Ytterligare en människa har fått sitt namn tillbaka.

Tammy Jo Alexander mördades 1979 och nu kan hon vila i frid med sitt fulla namn och med vetskapen att människor från hela världen bryr sig om henne även i döden. Det var för att din goda vän ville träffa dig igen som vi nu vet det hemska som hände och vi förstår även varför vi som sökt inte hittat dig, du var inte anmäld försvunnen.

14 januari 2015

Mer nyheter om Grateful Doe

http://www.myrtlebeachonline.com/2015/01/14/4726665/myrtle-beach-police-investigate.html?rh=1

Grateful Doe testas mot en pojke vid namn Jason Callahan, en ledtråd som kommit efter att korten på den försvunne kamraten kom ut på nätet. Så fort jag vet mer kommer jag att uppdatera om detta på bloggen.

Låt alla era böner och förhoppningar strömma för att ge tillbaka Grateful Doe sitt namn. 


Jag har Bus i hjärnan

http://www.scientificamerican.com/article/scientists-discover-childrens-cells-living-in-mothers-brain/

Detta är kanske det coolaste jag läst. Celler från barnen "spiller över" till mamman och fastnar lite varstans inklusive i hjärnan. Mamman verkar också föra över celler till barnet bla via amning. Jag kanske sitter här, här och nu, och skriver detta inlägg med hjälp av celler från både mamma och Bus. Det är en viss trygghet också, att så länge jag finns kommer alltid en fraktion av dem också finnas och kanske lever en del av mig i min dotter också nu när vi ammat så länge.




Amning i december tre år i rad.Vi får se om det blir en fjärde gång i år eller om vi slutat innan dess.