20 december 2013

Skuldbeläggande av kvinnan

Jag deltog i en diskussion om att dela hushållsarbetet mellan båda parter i ett förhållande. Det var många kvinnor som var så kallade projektledare, det vill säga den som driver på hushållsarbetet i hemmet vare sig om man delar själva sysslorna eller om kvinnan var den som gjorde mest. Efter inte så länge så kom den klassiska kommentaren:

"Om bara kvinnor kunde släppa kontrollen och låta mannen sköta hushållet så skulle fler män ta mer del i arbetet i hemmet. Det är för att kvinnor har så höga krav som de aldrig kan få ett mer jämlikt förhållande."

Jag säger inte att påståendet är felaktigt, jag tror det självklart finns kvinnor som inte låter mannen göra saker i hemmet eller som har mycket höga krav som deras man av olika anledningar inte klarar av att uppfylla när det gäller hushållsarbete. Men lyssna en gång till. Det är kvinnans fel. När jag protesterade mot denna formulering så kom nästa formulering:

¨"Det är kommunikationen som är det viktiga. Om bara kvinnor kunde säga vad som skulle göras och verkligen kommunicera med mannen om vad som ska vara hans ansvar i hemmet så skulle alla ha mer jämlika förhållanden."

OK, kvinnor måste kommunicera vad mannen ska ha ansvar för för att slippa vara projektledare, men blir hon inte bara en sorts överprojektledare om hon ska berätta för mannen vad han ska ha ansvar för. Återigen så är skulden kvinnans.

Efter ett tag så började förslagen slå över till att kvinnan ska lära mannen och guida honom i hur man gör diverse saker och att kvinnor inte kunde förvänta sig att alla män kan göra allt i hemmet. Det är visserligen sant att alla inte kan allt men de flesta saker i ett hem kan man faktiskt räkna ut med arschlet hur man gör. Om du inte kan torka av ett bord, dammsuga ett golv eller skaka soffkuddar så är det riktigt illa oavsett om det är första gången du gör det eller ej. Visst finns det mer komplicerade saker som inte alla kan men 80% av allt hemarbete är inte svårt, bara trist.

Självklart ska man kunna släppa in sin partner och låta sin partner göra de sysslor som behöver göras i hemmet på sitt sätt, självklart måste man berätta hur man vill att hemarbetet ska göras och självklart måste man dela med sig om kunskap om ena parten är mer kunnig än den andra men DET ÄR INTE BARA KVINNAN SOM SKA GÖRA DET!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Män måste också ta egna initiativ, män måste försvara det hushållsarbete han gör och inte bara säga åt sin partner att hen ska göra det om personen framför klagomål. Män måste säga om de inte kan göra något i hemmet och då låta sin partner visa hur man gör. Alla kan inte allt och man ska inte skämmas för att vara okunnig. Om ens partner har åsikter om hur ett visst arbete ska göras så lyssna och diskutera med varandra hur ni kan finna en lösning.

Vi har inget perfekt förhållande när det gäller arbetsdelning men det är för tusan inte bara mitt fel. Vi har båda ansvar och vi är båda vuxna och delaktiga i samma förhållande. Det kan aldrig vara enbart kvinnans fel att jämställdheten inte är på topp och självklart kan det inte heller bara vara mannens men man pratar mest om kvinnans del i detta.

19 december 2013

Life skills

När jag tänker på vad jag vill ge Lilla Bus på vägen till vuxenlivet är nog "life skills" det jag tänker på först. I detta begrepp finns praktiska och psykologiska färdigheter men också att vara beredd att möta både medgång och motgång. Jag tror verkligen inte på curling samtidigt som man som föräldrar har en plikt att stödja och följa sitt barn ända upp i vuxenlivet och därefter.

I det praktiska så ligger allt från att sköta ett hem, ekonomi, prioritera, att sköta skolan i nivå med ens medfödda förmåga till att lära sig cykla och packa gympapåsen. Detta är inget som jag väntar med tills barnet är i tonåren, Lilla Bus hjälper redan till med tvätten genom att stänga tvättmedelsluckan, trycka på start och räcka mig kläder. När hon blir större så får hon även hjälpa mig hänga och sortera tvätt för att slutligen kunna göra alla momenten. Vi tränar på att äta själv och klä på sig själv. Det kommer ta många år innan hon kan ta på sig allt men redan kan hon kämpa på sig en sko, en vante och en mössa och hon vet vilka kroppsdelar de flesta kläder sitter på. Träningen anpassas efter personen och dess färdigheter men den finns där redan från första början.

När det gäller det psykologiska så är det väldigt mycket som är involverat. Mamman och pappans beteende mot barnen och mot deras partner är en viktig del. Det betyder dock inte att man som förälder kommer förstöra barnet bara man gör lite fel, faktum är att jag tror att föräldrar idag är väldigt rädda för att göra fel och de fel de gör ger dem mer ångest än de borde. Sätt upp för dig själv att du får göra fel men att du tar om, ber om förlåtelse och bättrar dig när saker gått helt åt fanders. Det är är detta som är din uppgift som förälder, inte att framstå som den som alltid gör rätt. Helt ärligt tror jag att en kärleksfull men halvdålig förälder som ger sitt barn hela sig själv med alla fel och brister gör mer rätt än en som alltid försöker göra rätt och ständigt lever i förtvivlan och ångest över sina fel.  Ditt barn behöver dig, som DU är och inte en föräldraroll. Samma med föräldrarnas relation. Det är aldrig bra för ett barn att sitta och höra på sina föräldrar som verkligen gör ned och förnedrar varandra genom att bråka eller än värre slåss men enstaka bråk eller diskussioner som inte går över styr är inte samma sak.

Även andra människor lär barnet om relationer, kompisar, kompisar föräldrar, föräldrarnas vänner, lärare, förskollärare och alla andra ditt barn interagerar med men du som förälder är och ska vara den viktigaste influensen. Ja, ditt barn lär sig om livet i förskolan/skolan men om den etik och moral som presenteras där inte är i din smak bör du faktiskt se till att ditt barn vet om det. Om det är de starkas rätt på rasterna i skolan är det din uppgift att se till att ditt barn förstår att du inte accepterar att hen utnyttjar de som är svagare, om man får skrika så högt man vill i förskolan och du inte gillar detta är det din uppgift att se till att barnet åtminstone klarar att låta bli att skrika på alla andra platser än förskolan.

Det viktigaste är kanske att jobba med att låta barnet förstå att livet är hårt och svårt och att alla kommer uppleva perioder då allt känns som skit utan att göra barnet helt deprimerat av hur jävligt det kan vara ibland. Jag anser att man måste berätta om att andra har det värre än en själv, och det gäller även de familjer som lever på socialbidrag för rent ärligt så har även de det bra globalt sett. Man måste låta barn vara ledsna över svårigheter men samtidigt uppmuntra dem om att saker kommer bli bättre och hjälpa dem att känna hopp. Ibland måste man vara den person som orsakar dem obehag. Man måste kanske ge medicin barnet inte vill ha, säga nej till en ny cykel eller avstå från en familjeresa till Mallorca trots att man gör sitt barn ledset och besviket. Man får förklara och trösta och visa på vad annat bra det finns men likväl måste man vara den personen. Att avstå är att skada barnet.

När Lilla Bus har blivit en stor buse och går ut i världen så hoppas jag att hon kan se tillbaka och säga att mamma och pappa gjorde verkligen allt för att jag skulle kunna fungera som en vuxen i det samhälle vi lever i. De visade mig vad som var rätt och fel, de lät mig göra saker och både lyckas och misslyckas men jag kunde ändå känna att de älskade mig oavsett. De såg till att jag visste vad som förväntades av mig som vuxen och hjälpte mig komma på vem jag är och vad som är viktig för mig. De ställde upp och hjälpte mig men de såg också när jag var bäst hjälpt av att lösa mina egna problem. De fanns där men jag fick upptäcka världen själv och jag blev inte hindrad i onödan från att leva mitt liv i samklang med dem och det faktum att jag fanns där hindrade inte deras liv utan jag var en lika viktig del av deras liv som de var i mitt.

9 december 2013

Här händer det grejer

Idag var R på sin första dag på praktik och kom hem med diverse arbetskläder och i morgon ska han dit igen. Jag hoppas verkligen han ska trivas och lära sig många nya saker och kunna visa det han kan där. Jag älskar honom så mycket och jag unnar honom så mycket gott. Det blir trist för mig och Lilla Bus förstås som vant oss att ständigt ha sällskap. Det dåliga är väl att vi nog inte kommer kunna ta oss till Boden före jul men det kan jag ta för min fina mans skull.

Jobbstarten kryper sig närmare och ingen plats på förskolan har vi än men någon lösning på problemet kommer säkert. Helt ärligt har vi inte råd att vara hemma så mycket längre och jag känner mig redo att jobba. Jag både längtar och inte längtar. Jag känner att jag är redo att jobba och göra något annat nu men jag har förstås ångest över att lämna bort Lilla Bus så många timmar till okända människor och helt ärligt tror jag det vore konstigt om jag inte hade det. Hon är min ögonsten och vi har tillbringat nästan hela hennes liv tillsammans, varje minut så det kommer bli en förändring för oss båda. Jag vågar dock lita på att mitt barn också kommer att bli bra omskött på förskolan och säkert hitta saker hon trivs med där. Jag hade gärna varit hemma tills Lilla Bus var 2 år men det går inte ihop med den ledighet vi har kvar så vi får göra det bästa av situationen. Jag hoppas dock att om vi får fler barn så ska vi ha chansen att vara hemma lite längre. Man kan inte göra allt man vill helt enkelt.

1 december 2013

Advent i kyrkan med en busfink

Förmiddagen tillbringades i kyrkan för adventsgudstjänst. Jag och Bus var där själva och lite rädd var jag eftersom helgen innan så slutade kyrkbesöket med att Bus fick tokbryt och jag fick gå i förväg. Denna gång gick det bättre, delvis för att ett annat barn hon kände var där tror jag och för att jag valde att sätta mig längre fram så hon kunde se mer av vad som hände. Lilla Bus levde upp till sitt namn och tultade runt och kastade pennor och papper, sprang runt predikstolen, försökte klättra upp i predikstolen och provsmakade ett litet ljus. Med andra ord så var det en hejdundrande succé för att vara ett kyrkbesök med ett barn på 1,5 år. Det var underbart att se henne dansa och spontanapplådera till blåsorkestern dock, hon njöt verkligen av musiken med hela kroppen.

Det går dåligt med julpyntandet för mig. Jag har stuckit ned lite små tomtar i några blomkrukor och jag har skaffat en ny adventsstake som jag förstås tänt första ljuset i. Sedan har jag skaffat en krubba och laddat den med får och hedar. När vi närmar oss jul får Josef och Maria och åsnan komma fram och börja gå. Vi är inte hemma på julhelgen så jag kommer vara tvungen att fuska med att ställa in dem i krubban i förväg och även plocka fram Jesus innan vi åker så de är där när vi kommer hem. På trettondagen kommer hedarna fram. I år så är förstås Iris lite för liten för att hänga med i storyn men jag ska förstås berätta ändå. Jag längtar att bygga detta som en jultradition i vår familj. I veckan ska jag hänga upp mina retrojulgardiner jag fyndat i sovrummet och fixa fram lite juldukar och vår lilla gran. Jag har bestämt att jag även i år ska skippa stor gran då vi är borta för att vi måste köpa en ny plastgran och det vill jag inte. Jag vill gärna ha riktig gran men eftersom vi troligen kommer vara borta de flesta jular så blir det svårt. Barr är heller inte kul och bor man i lägenhet måste man dessutom få in barren i bilen.

Om ämnet bil förresten. Vi är numera ägare till en pippigul Passat. Vi köpte den officiellt i onsdags men Robert upptäckte när han skulle låsa bilen att den inte låste en av dörrarna så den fick gå tillbaka direkt och nu ska vi hämta den på måndag. Jag har inte ens åkt i den än för vi hade inte stolen med när vi skulle hämta den så jag och Iris skulle ta bussen hem men i morgon hoppas jag och håller tummarna att jag äntligen får åka den. Dyrt är det med bil men det känns rimligt att ha en sådan nu när vi har familj och inte ska svärmor behöva låna ut en bil till oss heller som hon gjort så länge. Det känns skönt att hon nu har möjlighet att sälja en eller båda av sina bilar och kanske köpa en ny om hon vill. Senare ska jag försöka komma ihåg att fota bilen så ni får se.