20 november 2013

Vad det har lättat...

Från att ha haft en lång och väldigt tung period i livet där jag funderat hit och dit på mitt liv så har jag nu hittat en jämvikt som jag inte haft på flera år. Jag säger inte att de djupa grubblerier jag drabbats av kommer att sluta eller att jag inte kommer ha låga perioder igen men just nu så känns det bättre. Jag känner mig inte låst på samma sätt eller ledsen och orolig över hur livet ska te sig utan jag är mer tillbaka i mitt vanliga väntande.

Jag mår bäst när jag lever i väntan på Gud. Jag misstänker att det kan vara svårt att förstå vad jag menar här för en del människor men det är en sorts närhet med gud där jag vågar lämna över. När hjärnan är full kan jag inte lämna över och jag förlorar en stor del av mitt andliga liv tyvärr. Jag kan inte nöja mig med bara gå på gudstjänst, mitt tro funkar inte så, utan jag behöver leva ett liv som är gudsinriktat hela tiden. Nu inser jag igen hur tråkigt och nunneliknande detta låter men jag menar inte bara be och arbeta utan även att leva och verkligen uppskatta det gud har gett mig, mina förmågor och svagheter och tjäna och tacka gud i allt jag gör. När jag kan leva så lägger sig ett lugn över mig och jag kan odla min relation med gud till fullo. Livet är en bön, jag behöver inte aktivt be utan jag har en ständig inre konversation med den ursprungliga.

Livet här hemma går åt rätt håll och jag lever i vardagen. Iris har hemska besvär med sina hörntänder som håller på att växa ut. Jag har börjat så smått att julpynta och äta pepparkakor och glögg. Vi ska fira en jul till med svärmor och jag har denna gång bestämt mig för att inte låta det förstöra min jul som förra året. Här hemma ska jag pynta en liten gran och försöka buda hem en krubba på tradera så jag kan börja berätta för Iris om julens mirakel. Jag kan se framåt och se framåt positivt. Julen kommer bli bra, det ska lösa sig för Iris gällande förskola och det ska bli kul att jobba igen. Jag har ett bra liv och jag tänker njuta av det, varje stund.

15 november 2013

Udda intresse

Jag har ett litet udda intresse, nämligen för försvunna personer och oidentifierad kroppar. När jag skriver det så där så låter det så seriemördaraktigt, men mitt intresse sträcker sig till att försöka fundera över deras öde och se om jag kan komma på något som kan hjälpa polisen identifiera dem. Jag är tex. med i ett amerikanskt forum för detta och läser om olika oidentifierade och människor som är försvunna. Kanske kan man någon gång kunna ge ett förslag till en polis om en matchning eller åtminstone kunna hjälpa på något annat sätt.

Det finns kändisar både bland försvunna personer och oidentifierade. En väldigt välkänd försvunnen är ju tex Madeleine McCann som försvann i Portugal och bland oidentifierade så finns ju The Boy in the Box, Buckskin Girl eller Greatful Dead-fan. Buckskin Girl är nog den som intresserar mig mest. Hon hittades död vid en väg och bar en jacka i indianstil och flätor i håret. Teorier är att hon liftade eller att hon var prostituerad men ingen vet vem hon är eller var hon kom ifrån. Var beredd att om ni googlar på oidentifierade så kan det ibland komma upp retuscherade och icke-retuscherade bilder på den döde så är ni känsliga så ha lite urskiljning när ni klickar. Det finns en sida som heter Doe Network som nästan alltid använder rekonstruktioner eller mycket retuscherade bilder så det inte är uppenbart att personen är död som man kan börja på om man är känslig. I början fann jag bilderna mycket jobbiga men nu så känns det inte likadant längre. Jag frossar inte i bilder på döda men tex Buckskin Girl har jag sett bilder på liksom några andra. Jag undviker bilder på döda barn, sedan jag blev förälder så går det inte utan om jag vill läsa om ett sådant fall ser jag till att det är på en sida med rekonstruktioner enbart.

I Sverige är man rätt förtegen om oidentifierade så här är det svårt att få reda på så mycket om dem även om de finns men det finns kända svenska försvinnanden som Dalsjö-gänget eller Viola Videgren. Är man intresserade av försvunna i Sverige så är det Avgrunden som gäller, Flashback alltså. Det går inte att undvika den sidan i så fall hur mycket jag än skulle vilja säga att det går. Tack och lov är de största galningarna inte så aktiva i den delarna av forumet.

På senaste tiden så har det varit en del identifikationer, Baby Hope, och alldeles färskt, The McStay family och jag blir glad. Inte för att dessa människor är döda utan för att det finns en mindre som inte är namngiven och försvunnen. En del handlar väl om att jag bryr mig om de svaga och vem är mer svag än en människa som hittats död och utan namn och vem kan vara mer förtvivlad än en familjemedlem som inte vet vad som hände med en älskad?

13 november 2013

Du vill inte ha lydiga barn, men det vill jag!

"Jag vill inte ha lydiga barn" är lite av en modern klyscha som uttalas av vissa som jag i många fall har mycket gemensamt med i när det gäller hur jag ser på barnuppfostran. Ännu har jag inte vågat säga det jag skrev i rubriken till dem, men en dag kommer jag göra det.

Men vad menar jag då med att vilja ha lydiga barn, att lyda blint är väl inget bra, det är ju den typen av auktoritetstro som leder till att människor som Hitler kunde komma till makten, eller hur var det? Jag har aldrig sagt något om blind lydnad, det är jag lika emot som som de som vill ha olydiga barn. Att lyda utan att tänka och väga är inget jag förespråkar men lydnad som är grundad på respekt för en annan människas omdöme och inlevelseförmåga är något jag förespråkar. I modern kristendom så ersätts ibland lydnad mot gud med hörsamhet mot gud och delar av det jag menar ryms i begreppet hörsamhet. Dock tycker jag att hörsamhet inte helt kan ersätta lydnad eftersom det finns en dimension i detta ord som antyder att det handlar mer om att lyssna än att agera. Att enbart höra vad någon säger men inte göra något av det är inte lydnad och det är heller inte OK att bara lyssna och sedan göra som man själv vill.

Den lydnad jag vill åt grundas i att barnet inser att det finns människor som har andra insikter än dem själva och som fatta vettiga beslut å deras vägnar. Dessa människor är deras föräldrar och i en mindre utsträckning lärare och förskollärare samt andra vuxna som t.ex. deras vänners föräldrar. När någon behandlar en med respekt och omsorg är man ofta betydligt mer villig att ta emot deras ledning och det anser jag är en väldigt viktig orsak till att tillämpa positiva uppfostrans redskap. Jag vill att mitt barn ska se att jag har respekt för henne och hennes önskemål samtidigt som det finns situationer där min kunskap som vuxen måste få vara den som gäller. Jag säger inte att barn aldrig får protestera eller argumentera emot vad en vuxen säger, jag säger snarare det motsatta, att det är sunt och bra. Det jag är ute efter är att en viss mängd lydighet och en följsamhet mot någon man bedömer som inkännande mot ens person är att sträva efter. Jag tror inte det är sunt att ha ett barn som aldrig protesterar mot en förälders beslut men jag tror heller inte att att det är sunt med ett barn som alltid protesterar.

Hur ska man då nå dit? I dagsläget är detta mestadels teoretiskt men jag drar ändå från erfarenhet som jag har från min egen uppväxt som jag upplever präglades en hel del av detta synsätt. Här är några punkter jag tror är viktiga för att nå en hälsosam lydnad.

1. Bygg en relation till ditt barn och älska och bry dig om dess välfärd. Försök lyssna så mycket du kan redan från bäbisstadiet och lär känna ditt barn. Grunden för att barnet ska respektera dina åsikter om barnets eget liv är att du faktiskt har insyn och att barnet upplever att du har deras bästa för ögonen.
2. När du kräver lydnad så gör det när det faktiskt är i barnets bästa intresse att göra som du säger. Att kräva lydnad för skitsaker kommer inte uppmana till en vilja att följa om du inte verkligen är ute efter blind lydnad och att diktera ditt barns alla rörelser. När ett beslut är sådant att barnet antingen kan fatta det själv eller där det är många möjliga lösningar som kan leda till goda utkomster ska barnet inte tvingas lyda utan du ska snarare uppmana till egna lösningar och försöka att barnet istället ska använda dig till att bolla om beslutet är svårt.
3. Lydnad ska krävas så sällan det går, du ska inte utnyttja din makt i onödan. Tänk en chef för ett företag. En bra chef diskuterar och förankrar beslut men i vissa fall måste beslutet tas emot personalens vilja. En god chef tar då beslutet rakryggat och står för detta beslut. Man ska kunna motivera sitt beslut men argument från andra sidan hur bra de än är kan inte ändra det faktum att detta beslut är det som gäller. Man kan sätta begränsningar för hur många och hur ingående förklaringar man är villig att ge men en förklaring som efter barnets ålder är rimlig ska kunna ges. Beslut kommer inte alltid att ifrågasättas, när ett barn har lärt sig att du inte kräver hörsamhet för vad som helst så kommer det utgå från att du har en bra orsak att bestämma.

I slutändan tror jag att fostran i gott ledarskap och krav på en viss grad av hörsamhet är viktigt och grundläggande för att ditt barn ska kunna identifiera just despotiska människor. Om ett barn är vant med goda beslut av de som är deras "överordnade" som faktiskt barnens föräldrar är även om vi inte kanske gillar att tänka på oss själva som sådana så har de större chans att identifiera en t.ex. en dålig chef på en arbetsplats och hantera detta. Lydnad baserat på respekt kommer inte göra folk till hjärnlösa zombier utan snarare lära barnen att respekt och omtanke är grunden för att få leda andra och då har faktiskt inte despoter en chans.

Jag tror också att man blir bättre förberedd på vuxenvärlden om man är van att till en grad lyda. Om man alltid är van att få som man vill eller att åtminstone alla beslut ska diskuteras och tjafsas om så får man svårare att anpassa sig till arbetsliv och andra vuxenaktiviteter som föreningsliv osv. Vi får inte alltid som vi vill fast vi är vuxna, snarare så får vi ganska sällan som vi vill. Det är orättvist att skapa en barntillvaro som i första hand handlar om att få som man vill när det faktiskt inte förbereder en för livet.

12 november 2013

Sömn

På en dålig dag vill jag ibland klå mina medmänniskor som också är föräldrar när de drar upp den kanske största barnfrågan av alla nämligen sömnen. Alltså, varför denna fixering? I synnerhet, varför denna fixering vid perfektion och sömn? Varför är det inte OK med ett barn som sover hyfsat eller till och med utmärkt om det inte sover i egen säng i eget rum i minst 12 timmar och utan att vakna? Varför måste en mamma få panik för att barnet sover 10 timmar och inte 12? Varför ska föräldrar kämpa och kämpa med att få barnen att somna själv när barnen inte vill? Ja, nu kommer säkert någon säga att man måste göra det för annars lär sig barnet aaaaaaaaaaaaaaaldrig göra det.

Jag ska erkänna något till er: Jag samsov i samma säng som mina föräldrar ovanligt länge, till jag var kring 8-9 år faktiskt och trots detta kan jag sova själv. Trots att jag fortsatte att sova i samma rum som dem tills jag var 11 år så är jag en vanlig människa utan speciellt stora sociala problem och faktum är att jag är djupt tacksam över att mina föräldrar kunde förstå att det var något jag behövde. Dessutom är jag tvärtemot fördomen en väldigt egensinnig och självständig människa och kanske den av syskonen som gjort de mest avvikande valen i livet. Sug på den, sovfascister!

De flesta barn behöver inte sova i samma rum som sina föräldrar som jag och ytterst få behöver sova själv från före de är ett år gamla. I synnerhet behöver barn inte bli utkörda ur föräldrarnas sovrum när de under separationsfasen behöver dem som mest och sover som sämst. Sovmetoder under separationsfasen är det som får mig att se som allra mest rött faktiskt. Om någon jag tycker om läser detta och har gjort så, snälla berätta det inte, jag kommer ha svårt att se er i ögonen och respektera er då.

Betyder detta att jag inte gjort någonting för att påverka mitt barns sömn eller att jag aldrig någonsin oroats över hur hon sover? Nej, jag har både jobbat med modifiering av sömn och funderat om jag aldrig någonsin ska få sova som en normal människa men min lösning har aldrig varit CIO, 5MM, Babywise eller Sova-hela-natten-kuren. Min första åtgärd har varit att dra ett djupt andetag och försöka diagnostisera och välja en lösning som jag tror passar min dotters personlighet, min och min mans personligheter och våra åsikter om föräldraskap. I och med att vi tror att vår dotter är en riktig fullvärdig människa så går de mer manipulativa teknikerna bort för oss och vi tröskar på med mer långsamma och långsiktiga lösningar. Vi har gjort en del som jag säkert tror en del av sovfascister skulle tycker är bra. Vi har:

- Markerat natt från första början och hållit lägenheten så mörk som möjligt och ägnat oss åt lugnare aktiviteter när det är natt. Vi har inte accepterat att barnet vill vara vaket och vara uppe och leka mitt i natten utan ammat eller vyssjat tills barnet somnat om. Just den natten kan bli förstörd, ja, men ofta lönar det sig i längden. Däremot har vi om Lilla Bus inte velat sova för natten när vi lagt henne på kvällen ibland låtit henne stiga upp igen och börja om senare. Jag ser detta som naturligt eftersom det är så vi vuxna gör om vi felbedömt vår trötthet medan de flesta av oss däremot inte går upp om vi inte kan sova på natten annat än i nödfall.

- Vi har haft en kvällsrutin sedan ungefär 4 månader.

Den är väldigt enkel och består av att jag tar på pyjamas på henne och byter blöja. Därefter borstas tänderna och jag passar på att kissa när Lilla Bus avslutar tandborstningen med att borsta själv. Sedan kramar hon pappa och säger godnatt och sedan lägger jag mig ned med henne och ammar henne till sömns. Vi startar rutinen när hon är trött, inte vid en specifik tid men tröttheten kommer ungefär samma tid varje dag ändå, ungefär mellan sju och åtta på kvällen. Oftast går insomnandet rätt snabbt 20-30 minuter men på en dag då det varit många händelser och Lilla Bus är övertrött eller när hon har tänder som växer (som nu) kan det ta längre och det får det göra, hon är bara människa som alla andra och kan inte väntas somna som en robot. Det vore underbart om hon gjorde det, självklart men då jag själv inte kan somna direkt varje kväll så kan jag knappast kräva det av ett litet barn. Somna själv gör hon inte och det är heller inget vi kräver. Jag grundar detta på att jag har bekanta med äldre barn som berättat om hur mycket de uppskattar läggningsrutiner med äldre barn jämfört med ett barn som går och lägger sig själv med en stängd dörr och det är något jag tagit med starkt i beräkningarna när vi valde att inte jobba för en somna själv lösning.

- Vi har låtit Lilla Bus visa den huvudsakliga vägen med sömnen men styrt då det behövts.

Som spädbarn så ville hon inte sova alls på dagarna, kanske en halvtimme som bäst. Trots detta lät jag henne inte sova mer än 2,5 timme dagtid om hon ändå valde att somna. Detta tycker en del är grymt men det grundar sig på att ett spädbarns natt är så kort, bara kring 5 timmar. Ett barn som sover 5 timmar nattetid sover alltså hela natten, det är inte 8, 10 eller 12 timmar som är att sova hela natten, det är 5 timmar. En sömnperiod på 2,5 timme är alltså en halv natt och ungefär som att en vuxen skulle sova middag i ca 4 timmar så att låta ett barn sova så mycket längre är i mina ögon nästan mer grymt och det gör att man stjälper sina möjligheter till nattsömn än mer.

I somras så blev hela hennes dagsömn förstörd av förändringen av temperatur, ljus och framförallt tänder och hon började vägra att sova. Hon var trots allt väldigt trött och till sist fick vi ta beslutet att gå in och söva mer aktivt än tidigare. Förr sövde vi helst genom att jag ammade henne till sömns även dagtid men i denna oroliga period fungerade det inte alls. Vi valde då att använda vagnen och ta henne på promenad när hon var trött och inte ge oss förrän hon sov. Hon protesterade en del faktiskt och skrek och försökte sätta sig upp i vagnen. Vi gick med vagnen, sjöng, lugnade och lade ner henne igen tills hon somnade. Det var inte vad hon ville dock övergav vi inte henne och gick iväg från henne utan vi var med henne och jobbade aktivt för att hjälpa henne att somna. Några gånger så var hon så trött att hon låg med stängda ögon och smågrät men till sist somnade hon. En gång gick gråten över i ett mer panikartat skrik och då fick hon komma upp i mitt knä, vyssjades, ammades och och släppte sedan fram sömnen och jag kunde lägga ned henne i vagnen och hon sov bra. Denna period i vårt föräldraskap är den när det gäller sömn som jag känt mest tveksamhet och skam inför. Jag känner även nu att det gränsade till den typ av hårt föräldraskap som tvingar fram sömn även om vi aldrig övergav Lilla Bus. Dock var just detta tillfälle när hon blev så ledsen och jag kunde få henne att lugna sig genom att bryta rutinen snarare än att hålla på den hårdare gjorde att jag återfick mitt förtroende för min föräldrakompass och mitt förtroende för att vi gjorde rätt i just denna situationen. Efter den dagen så funkade det faktiskt väldigt mycket bättre att söva henne dagtid. Jag tror det faktum att jag inte försökte knäcka henne med MITT sätt och det faktum att jag lyssnade på henne gjorde att hon kunde slappna av och acceptera att hon faktiskt mådde bättre när hon sov på dagen.

Som synes är jag inte emot de tips och knep som kan läsas om i sömnböcker eller att man använder sätt som funkat för andra för att få barnet att somna och jag är heller inte emot att föräldrar går in och styr upp när det behövs, det är det som jag ser det extremt oreflekterade användandet av metoder och grymma metoder utan att man försökt mildare metoder eller ens försökt överväga att leva med en icke-perfekt sömn. Jag kommer skriva mer om sömn vid senare tillfällen men nu avbryter jag för andra aktiviteter.

10 november 2013

Om "hemma"

Idag vet jag inte riktigt var "hemma" ligger. När folk frågar mig om/när jag ska flytta "hem" menar de en av de möjliga platserna men kanske inte den jag själv ser som det främsta "hemma". Umeå är mitt primära "hemma" numera, sedan mamma dog så tippade hemmastapeln över till 80% hemma här och ynka 20% i Boden. Sedan Lilla Bus föddes undrar jag inte om hemmastapeln i Boden är ens mer än några procent. Min primära familj är R och Lilla Bus och inte längre min födelsefamilj. De är fortfarande otroligt viktiga för mig men att få barn har ändrat detta drastiskt såsom för många andra.

Lady Dahmer skriver om att de som bor kvar i sin hemstad och inte flyttar till Stockholm inte gör det för att de nöjer sig med att bo där de bor utan att de kanske ser andra värden. Jag håller med henne, jag tror inte att alla som bor kvar i min hemstad enbart gör det för att de nöjer sig utan att de flesta gör det för att de trivs. Däremot så vet jag att det finns de som bor kvar för att de nöjer sig eller för att de inte vågar ta ett annat beslut än det säkra men de är inte majoriteten.

För mig hade det dock varit att nöja sig med det säkra att stanna kvar. Sannolikt hade jag hittat någon sorts mening med livet men jag hade sannolikt för resten av livet ångrat att jag inte vågade. Trots att jag uttryckligen vantrivdes något vansinnigt i min hemstad så var det inte ett lätt val. Känslan av att jag svikit mitt arv och den plats jag vuxit upp på var stor. Jag visste när jag flyttade att chansen att jag skulle komma tillbaka inte var stor men det tog mig över 5 år att öppet säga det till min släkt. Det var en liten komma ut process faktiskt. I Norrbotten finns många idéer om lojalitet till den plats man är född på och om att inte föda andra delar av Sverige med folk och lämna hembygden att dö. Jag vill inte att Boden ska dö ut eller försvinna, långt ifrån, men för att inte mitt inre skulle dö så var jag tvungen att flytta. I likhet med Lady Dahmer finns det saker jag saknar, faktum är att det är ungefär samma saker, det otvungna umgänget och och att man bryr sig om varandra, men de saker jag saknar uppväger inte de negativa sidorna. Samtidigt som jag också håller med henne om att bo kvar inte alls måste handla om att nöja sig så tror jag dock att man måste vara ärlig: Ibland handlar det om det också. Är det fel att nöja sig? Inte alltid, människor blir sällan lyckliga om de inte någon gång kompromissar och för vissa är platsen de bor på kompromissen.



Hem ljuva hem


Hem ljuva hem?

4 november 2013

Barnböcker

Jag kan inte påstå att vi varit speciellt innovativa eller eller annorlunda när det gäller de böcker som Iris läser. Vi har läst Max, Bäbis, Hej Dino och lite annat smått och gott som vi köpt eller lånat på biblo. En lite oväntad favorit var den jag köpte på rean, Vad ska vi äta idag? av Kathleen Amant, som handlar om barn och vad de äter.

Av det jag lånat från biblo så har jag mest valt lite på måfå. När hon var yngre så var det en del rena pekböcker utan text men nuförtiden så är de lite för trista. Böcker med max 1-2 meningar per sida är bäst just nu men snart funkar nog de med lite mer text. Hon älskar att titta på bilderna i Alfonsböckerna men texten är alldeles för lång. Jag har sett Alfons-böcker i mer hennes ålderskategori men när jag provläst dem på biblo har de helt saknats entusiasm för dem så de har fått åka tillbaka.

En författare jag snubblat över är Stina Wirsén. Den första boken vi lånade var Gul! och även om jag gillar det där med att lära barn om färger så blev jag illa berörd av en av figurerna, ja, ni som hängt mer i debatten än jag fattar nog vilken men jag hade inte hört ett ord av kritiken, jag kom bara till samma slutsats. Det var först när en förälder på Öppis skämtade om rasistbok som jag förstod att det inte var bara jag som var "överkänslig" utan att fler än jag såg en liten flicka som var avbildad som en stereotyp och som dessutom verkade kampera med andra figurer som framstår som mer djur än människor, men hon är unikt mänsklig men i sällskap med djur... Ja, obehag var ordet. Därmed inte sagt att jag helt avfärdar hennes böcker som möjliga men nu så provläser jag dem noga innan de tas hem. Jag tycker inte att man ska skydda barn från rasism men att ta den debatten med en ettåring klarar jag inte så den får vänta tills det eventuellt dyker upp negerkungar i Pippi eller tills då hon ger sig på Huckleberry Finn eller Onkel Toms stuga.

Ettårsdopdagen

Idag (eller igår då, eftersom jag skriver detta några minuter över 12) var det Lilla Bus ettårsdopdag. Vi hade besök av några vänner och det var väldigt trevligt, så trevligt att jag faktiskt känt mig lite deppad här på kvällen för det kändes som en för stor kontrast med alla skratt och kära vänner att bara vara med de mina. Självklart är det också bra men det blev helt enkelt lite mycket.

Vi har valt att uppmärksamma Lilla Bus dopdag och jag kommer nog att ge henne någon present på den dagen när hon blir lite större, idag fick äran att få smaka på kakorna istället för att få frukt vara present nog. Än har vi inte riktigt utarbetat några traditioner även om vi valde att tända hennes dopljus vid bordet. Ni som firar era barns dopdag, hur lägger ni upp det och vilka traditioner har ni?


Iklädd en klänning hon fick på sin dopdag. Den passar än om än knappt.


Senare på kvällen.

2 november 2013

Barnkläder

Många saker som presenteras som nödvändiga när man får barn är helt onödiga, tar upp mycket plats och väldigt dyra. En sak man dock faktiskt behöver är kläder och det är också något av de få saker ingen kan komma runt. Men, kläder måste inte vara något som knäcker plånboken, något som är kul och något som får din lilla gullunge att bli ändå sötare. Detta inlägg fokuserar mest på plånboken och det praktiska när det gäller kläder framför allt för bäbisar.

Innan födseln: Man måste köpa lite kläder innan barnet är fött eftersom de flesta inte vill gå ut och handla som nyförlösta, om barnet föds på vintern bör man dessutom undvika butiker i möjligaste mån på grund av smittrisken och även om man skulle föda och må prima och det inte är RS-tid så behöver man åtminstone något att ha på när man lämnar sjukhuset. Köp dock inga mängder, de flesta barn växer fort ur en eller flera storlekar. Om du vill köpa nya kläder så passa på att köpa kläder från flera olika ställen så du kan se hur olika modeller passar ditt barn så du kan få en bild för vad du ska leta efter senare när du faktiskt behöver många fler plagg. Mitt råd är att för den första tiden skaffa ett antal pyjamasar, ett antal bodys och något färre par byxor. Köp bara några få par strumpor för deras fötter växer väldigt fort eller köp för stora sockar eftersom de inte måste passa bra i början och de kommer åka av oavsett. De flesta kvinnor som inte kommer från släkter där barnen brukar vara ovanligt små vid födseln eller där det är vanligt att föda för tidigt behöver inte köpa 50 utan man kan starta på 56 och låta dem vara stora i början, de har snabbt vuxit i dem ändå. Kan man få eller köpa väldigt billigt i 50 så kan det vara värt att skaffa kläder i den storleken men inte annars. Jag hade enbart en byxa i storlek 50 som jag köpt begagnat och eftersom mitt barn var typen som växte mycket i benen så användes den kanske två gånger. Det leder mig till en annan punkt.

Använd de första storlekarna till att observera barnets växtmönster. Är ditt barn den tjocka typen som växer ur saker på bredden, på längden i bålen eller i benen? Detta påverkar dina val av kläder mycket. För små knubbisar så bör man köpa kläder från de rymligare märkena eller köpa varannan storlek av de andra för att få längre användningstid på dem. P.o.P och Kappahl är välkända märken som är stora i modellen. Växer barnet mycket i bålen men är ganska smal eller normal i kroppen så är bodyförlängare en superinvestering. Då kan bodysarna funka mycket längre och man slipper att de går upp för att det inte finns nog plats. Har man istället ett barn som mitt som växer främst i ben och armar så är det svårare att göra något åt långärmade bodys men kortärmade kan man köpa en storlek för stor och ofta använda en hel storlek efter att de långärmade är urväxta. Är barnet smalt och har långa ben så får man leta efter byxor som är ställbara i midjan eller som är väldigt töjbara. Lilla Bus har 80 i hårda byxor, 74 i lite mer töjbara byxor och hennes allra mest töjbara par kan hon fortfarande ha fast de är i storlek 68!!!

När du vet ditt barns växtmönster samt vilka märken som passar er bäst så kan man verkligen komma lös och köpa kläder begagnat. Man upptäcker också att många kläder går bra att använda fast de är en eller flera storlekar för stora. Lilla Bus har många t-shirts och college-tröjor i 86 och 92 eftersom det är väldigt liten skillnad i vissa fall mellan storlekarna i ärmlängd och i första hand handlar skillnaden i rymlighet i kroppen och längden. Då hon har långa armar så kan hon ofta ha dessa kläder i större storlekar och de sitter ändå bra på henne. Collegetröjorna tycker jag till och med är finare när de är lite stora. I nuläget har vi alltså kläder i hennes garderob från 68 till 92 med ett genomsnitt på ungefär storlek 80. Ju större barnet blir, desto mer kommer också bytet av storlek att dra ut sig i tid. Enstaka plagg passar längre och en del plagg kan man introducera tidigare så var vaksam när du köper kläderna. Om det bara skiljer någon centimeter hit och dit mellan olika storlekar så kan man gott spara pengar genom att köpa den större och använda den längre.

Jag avslutar med en lista på vad jag tycker man bör ha köpt när det gäller kläder innan barnet är fött:

5 långärmade bodys
3 par byxor
2 par strumpor
3 pyjamasar
2 tunna mössor

För en bäbis född på sommaren kan man ha en kofta/jacka eller en one-piece som ytterkläder. Om man vill kan den vara i tunn ull men oftast räcker det med vanlig bomull eftersom vagnen/sjalen/selen skyddar barnet delvis från elementen. Bärs barnet mycket behövs det verkligen inte mer kläder.

För ett barn fött på hösten eller våren behöver man en tunnare overall, antingen en tunn stoppad eller en i fleece eller ull. Man bör ha en tjockare mössa, 1-2 par vantar, 1-2 par yllesockar och/eller tossor. Ett ullställ är inte dumt men köp gärna detta i en större storlek så räcker det längre.

Ett vinterbarn behöver en overall, antingen en tjockare i fleece eller en av vanlig vinteroverallstyp om du vill kunna ha barnet utanför vagnen, annars kan du istället köpa en åkpåse och använda en overall av typen som beskrivs för vår och höst. Åkpåsar värmer ofta väldigt bra (om man har vagn) och man behöver inte ha så mycket mer kläder på vintern än på hösten. Dock kan det vara bra att investera i en varm mössa för vintern oavsett om barnet ska ligga i vagn, bäras eller vara ute på annat sätt. Varma tossor och/eller varma yllesockar är bra för att hålla de små fötterna varma även i en bra åkpåse liksom varma vantar om barnet gillar att flaxa runt eller ha händerna utanför åkpåsen. Om man får ett barn som gärna vill ha händerna utanför åkpåsen kan man investera i en vinterjacka eller extra tröja så barnet inte blir för kall på överkroppen. Många barn som bärs innanför sina föräldrars jacka kan klara sig utan att ha vinterkläder alls men jag skulle inte räkna med det då tex Lilla Bus frös om underkroppen utan tossor, yllesockar och yllebyxor men var varm på överkroppen när hon bars.