20 december 2013

Skuldbeläggande av kvinnan

Jag deltog i en diskussion om att dela hushållsarbetet mellan båda parter i ett förhållande. Det var många kvinnor som var så kallade projektledare, det vill säga den som driver på hushållsarbetet i hemmet vare sig om man delar själva sysslorna eller om kvinnan var den som gjorde mest. Efter inte så länge så kom den klassiska kommentaren:

"Om bara kvinnor kunde släppa kontrollen och låta mannen sköta hushållet så skulle fler män ta mer del i arbetet i hemmet. Det är för att kvinnor har så höga krav som de aldrig kan få ett mer jämlikt förhållande."

Jag säger inte att påståendet är felaktigt, jag tror det självklart finns kvinnor som inte låter mannen göra saker i hemmet eller som har mycket höga krav som deras man av olika anledningar inte klarar av att uppfylla när det gäller hushållsarbete. Men lyssna en gång till. Det är kvinnans fel. När jag protesterade mot denna formulering så kom nästa formulering:

¨"Det är kommunikationen som är det viktiga. Om bara kvinnor kunde säga vad som skulle göras och verkligen kommunicera med mannen om vad som ska vara hans ansvar i hemmet så skulle alla ha mer jämlika förhållanden."

OK, kvinnor måste kommunicera vad mannen ska ha ansvar för för att slippa vara projektledare, men blir hon inte bara en sorts överprojektledare om hon ska berätta för mannen vad han ska ha ansvar för. Återigen så är skulden kvinnans.

Efter ett tag så började förslagen slå över till att kvinnan ska lära mannen och guida honom i hur man gör diverse saker och att kvinnor inte kunde förvänta sig att alla män kan göra allt i hemmet. Det är visserligen sant att alla inte kan allt men de flesta saker i ett hem kan man faktiskt räkna ut med arschlet hur man gör. Om du inte kan torka av ett bord, dammsuga ett golv eller skaka soffkuddar så är det riktigt illa oavsett om det är första gången du gör det eller ej. Visst finns det mer komplicerade saker som inte alla kan men 80% av allt hemarbete är inte svårt, bara trist.

Självklart ska man kunna släppa in sin partner och låta sin partner göra de sysslor som behöver göras i hemmet på sitt sätt, självklart måste man berätta hur man vill att hemarbetet ska göras och självklart måste man dela med sig om kunskap om ena parten är mer kunnig än den andra men DET ÄR INTE BARA KVINNAN SOM SKA GÖRA DET!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Män måste också ta egna initiativ, män måste försvara det hushållsarbete han gör och inte bara säga åt sin partner att hen ska göra det om personen framför klagomål. Män måste säga om de inte kan göra något i hemmet och då låta sin partner visa hur man gör. Alla kan inte allt och man ska inte skämmas för att vara okunnig. Om ens partner har åsikter om hur ett visst arbete ska göras så lyssna och diskutera med varandra hur ni kan finna en lösning.

Vi har inget perfekt förhållande när det gäller arbetsdelning men det är för tusan inte bara mitt fel. Vi har båda ansvar och vi är båda vuxna och delaktiga i samma förhållande. Det kan aldrig vara enbart kvinnans fel att jämställdheten inte är på topp och självklart kan det inte heller bara vara mannens men man pratar mest om kvinnans del i detta.

19 december 2013

Life skills

När jag tänker på vad jag vill ge Lilla Bus på vägen till vuxenlivet är nog "life skills" det jag tänker på först. I detta begrepp finns praktiska och psykologiska färdigheter men också att vara beredd att möta både medgång och motgång. Jag tror verkligen inte på curling samtidigt som man som föräldrar har en plikt att stödja och följa sitt barn ända upp i vuxenlivet och därefter.

I det praktiska så ligger allt från att sköta ett hem, ekonomi, prioritera, att sköta skolan i nivå med ens medfödda förmåga till att lära sig cykla och packa gympapåsen. Detta är inget som jag väntar med tills barnet är i tonåren, Lilla Bus hjälper redan till med tvätten genom att stänga tvättmedelsluckan, trycka på start och räcka mig kläder. När hon blir större så får hon även hjälpa mig hänga och sortera tvätt för att slutligen kunna göra alla momenten. Vi tränar på att äta själv och klä på sig själv. Det kommer ta många år innan hon kan ta på sig allt men redan kan hon kämpa på sig en sko, en vante och en mössa och hon vet vilka kroppsdelar de flesta kläder sitter på. Träningen anpassas efter personen och dess färdigheter men den finns där redan från första början.

När det gäller det psykologiska så är det väldigt mycket som är involverat. Mamman och pappans beteende mot barnen och mot deras partner är en viktig del. Det betyder dock inte att man som förälder kommer förstöra barnet bara man gör lite fel, faktum är att jag tror att föräldrar idag är väldigt rädda för att göra fel och de fel de gör ger dem mer ångest än de borde. Sätt upp för dig själv att du får göra fel men att du tar om, ber om förlåtelse och bättrar dig när saker gått helt åt fanders. Det är är detta som är din uppgift som förälder, inte att framstå som den som alltid gör rätt. Helt ärligt tror jag att en kärleksfull men halvdålig förälder som ger sitt barn hela sig själv med alla fel och brister gör mer rätt än en som alltid försöker göra rätt och ständigt lever i förtvivlan och ångest över sina fel.  Ditt barn behöver dig, som DU är och inte en föräldraroll. Samma med föräldrarnas relation. Det är aldrig bra för ett barn att sitta och höra på sina föräldrar som verkligen gör ned och förnedrar varandra genom att bråka eller än värre slåss men enstaka bråk eller diskussioner som inte går över styr är inte samma sak.

Även andra människor lär barnet om relationer, kompisar, kompisar föräldrar, föräldrarnas vänner, lärare, förskollärare och alla andra ditt barn interagerar med men du som förälder är och ska vara den viktigaste influensen. Ja, ditt barn lär sig om livet i förskolan/skolan men om den etik och moral som presenteras där inte är i din smak bör du faktiskt se till att ditt barn vet om det. Om det är de starkas rätt på rasterna i skolan är det din uppgift att se till att ditt barn förstår att du inte accepterar att hen utnyttjar de som är svagare, om man får skrika så högt man vill i förskolan och du inte gillar detta är det din uppgift att se till att barnet åtminstone klarar att låta bli att skrika på alla andra platser än förskolan.

Det viktigaste är kanske att jobba med att låta barnet förstå att livet är hårt och svårt och att alla kommer uppleva perioder då allt känns som skit utan att göra barnet helt deprimerat av hur jävligt det kan vara ibland. Jag anser att man måste berätta om att andra har det värre än en själv, och det gäller även de familjer som lever på socialbidrag för rent ärligt så har även de det bra globalt sett. Man måste låta barn vara ledsna över svårigheter men samtidigt uppmuntra dem om att saker kommer bli bättre och hjälpa dem att känna hopp. Ibland måste man vara den person som orsakar dem obehag. Man måste kanske ge medicin barnet inte vill ha, säga nej till en ny cykel eller avstå från en familjeresa till Mallorca trots att man gör sitt barn ledset och besviket. Man får förklara och trösta och visa på vad annat bra det finns men likväl måste man vara den personen. Att avstå är att skada barnet.

När Lilla Bus har blivit en stor buse och går ut i världen så hoppas jag att hon kan se tillbaka och säga att mamma och pappa gjorde verkligen allt för att jag skulle kunna fungera som en vuxen i det samhälle vi lever i. De visade mig vad som var rätt och fel, de lät mig göra saker och både lyckas och misslyckas men jag kunde ändå känna att de älskade mig oavsett. De såg till att jag visste vad som förväntades av mig som vuxen och hjälpte mig komma på vem jag är och vad som är viktig för mig. De ställde upp och hjälpte mig men de såg också när jag var bäst hjälpt av att lösa mina egna problem. De fanns där men jag fick upptäcka världen själv och jag blev inte hindrad i onödan från att leva mitt liv i samklang med dem och det faktum att jag fanns där hindrade inte deras liv utan jag var en lika viktig del av deras liv som de var i mitt.

9 december 2013

Här händer det grejer

Idag var R på sin första dag på praktik och kom hem med diverse arbetskläder och i morgon ska han dit igen. Jag hoppas verkligen han ska trivas och lära sig många nya saker och kunna visa det han kan där. Jag älskar honom så mycket och jag unnar honom så mycket gott. Det blir trist för mig och Lilla Bus förstås som vant oss att ständigt ha sällskap. Det dåliga är väl att vi nog inte kommer kunna ta oss till Boden före jul men det kan jag ta för min fina mans skull.

Jobbstarten kryper sig närmare och ingen plats på förskolan har vi än men någon lösning på problemet kommer säkert. Helt ärligt har vi inte råd att vara hemma så mycket längre och jag känner mig redo att jobba. Jag både längtar och inte längtar. Jag känner att jag är redo att jobba och göra något annat nu men jag har förstås ångest över att lämna bort Lilla Bus så många timmar till okända människor och helt ärligt tror jag det vore konstigt om jag inte hade det. Hon är min ögonsten och vi har tillbringat nästan hela hennes liv tillsammans, varje minut så det kommer bli en förändring för oss båda. Jag vågar dock lita på att mitt barn också kommer att bli bra omskött på förskolan och säkert hitta saker hon trivs med där. Jag hade gärna varit hemma tills Lilla Bus var 2 år men det går inte ihop med den ledighet vi har kvar så vi får göra det bästa av situationen. Jag hoppas dock att om vi får fler barn så ska vi ha chansen att vara hemma lite längre. Man kan inte göra allt man vill helt enkelt.

1 december 2013

Advent i kyrkan med en busfink

Förmiddagen tillbringades i kyrkan för adventsgudstjänst. Jag och Bus var där själva och lite rädd var jag eftersom helgen innan så slutade kyrkbesöket med att Bus fick tokbryt och jag fick gå i förväg. Denna gång gick det bättre, delvis för att ett annat barn hon kände var där tror jag och för att jag valde att sätta mig längre fram så hon kunde se mer av vad som hände. Lilla Bus levde upp till sitt namn och tultade runt och kastade pennor och papper, sprang runt predikstolen, försökte klättra upp i predikstolen och provsmakade ett litet ljus. Med andra ord så var det en hejdundrande succé för att vara ett kyrkbesök med ett barn på 1,5 år. Det var underbart att se henne dansa och spontanapplådera till blåsorkestern dock, hon njöt verkligen av musiken med hela kroppen.

Det går dåligt med julpyntandet för mig. Jag har stuckit ned lite små tomtar i några blomkrukor och jag har skaffat en ny adventsstake som jag förstås tänt första ljuset i. Sedan har jag skaffat en krubba och laddat den med får och hedar. När vi närmar oss jul får Josef och Maria och åsnan komma fram och börja gå. Vi är inte hemma på julhelgen så jag kommer vara tvungen att fuska med att ställa in dem i krubban i förväg och även plocka fram Jesus innan vi åker så de är där när vi kommer hem. På trettondagen kommer hedarna fram. I år så är förstås Iris lite för liten för att hänga med i storyn men jag ska förstås berätta ändå. Jag längtar att bygga detta som en jultradition i vår familj. I veckan ska jag hänga upp mina retrojulgardiner jag fyndat i sovrummet och fixa fram lite juldukar och vår lilla gran. Jag har bestämt att jag även i år ska skippa stor gran då vi är borta för att vi måste köpa en ny plastgran och det vill jag inte. Jag vill gärna ha riktig gran men eftersom vi troligen kommer vara borta de flesta jular så blir det svårt. Barr är heller inte kul och bor man i lägenhet måste man dessutom få in barren i bilen.

Om ämnet bil förresten. Vi är numera ägare till en pippigul Passat. Vi köpte den officiellt i onsdags men Robert upptäckte när han skulle låsa bilen att den inte låste en av dörrarna så den fick gå tillbaka direkt och nu ska vi hämta den på måndag. Jag har inte ens åkt i den än för vi hade inte stolen med när vi skulle hämta den så jag och Iris skulle ta bussen hem men i morgon hoppas jag och håller tummarna att jag äntligen får åka den. Dyrt är det med bil men det känns rimligt att ha en sådan nu när vi har familj och inte ska svärmor behöva låna ut en bil till oss heller som hon gjort så länge. Det känns skönt att hon nu har möjlighet att sälja en eller båda av sina bilar och kanske köpa en ny om hon vill. Senare ska jag försöka komma ihåg att fota bilen så ni får se.

20 november 2013

Vad det har lättat...

Från att ha haft en lång och väldigt tung period i livet där jag funderat hit och dit på mitt liv så har jag nu hittat en jämvikt som jag inte haft på flera år. Jag säger inte att de djupa grubblerier jag drabbats av kommer att sluta eller att jag inte kommer ha låga perioder igen men just nu så känns det bättre. Jag känner mig inte låst på samma sätt eller ledsen och orolig över hur livet ska te sig utan jag är mer tillbaka i mitt vanliga väntande.

Jag mår bäst när jag lever i väntan på Gud. Jag misstänker att det kan vara svårt att förstå vad jag menar här för en del människor men det är en sorts närhet med gud där jag vågar lämna över. När hjärnan är full kan jag inte lämna över och jag förlorar en stor del av mitt andliga liv tyvärr. Jag kan inte nöja mig med bara gå på gudstjänst, mitt tro funkar inte så, utan jag behöver leva ett liv som är gudsinriktat hela tiden. Nu inser jag igen hur tråkigt och nunneliknande detta låter men jag menar inte bara be och arbeta utan även att leva och verkligen uppskatta det gud har gett mig, mina förmågor och svagheter och tjäna och tacka gud i allt jag gör. När jag kan leva så lägger sig ett lugn över mig och jag kan odla min relation med gud till fullo. Livet är en bön, jag behöver inte aktivt be utan jag har en ständig inre konversation med den ursprungliga.

Livet här hemma går åt rätt håll och jag lever i vardagen. Iris har hemska besvär med sina hörntänder som håller på att växa ut. Jag har börjat så smått att julpynta och äta pepparkakor och glögg. Vi ska fira en jul till med svärmor och jag har denna gång bestämt mig för att inte låta det förstöra min jul som förra året. Här hemma ska jag pynta en liten gran och försöka buda hem en krubba på tradera så jag kan börja berätta för Iris om julens mirakel. Jag kan se framåt och se framåt positivt. Julen kommer bli bra, det ska lösa sig för Iris gällande förskola och det ska bli kul att jobba igen. Jag har ett bra liv och jag tänker njuta av det, varje stund.

15 november 2013

Udda intresse

Jag har ett litet udda intresse, nämligen för försvunna personer och oidentifierad kroppar. När jag skriver det så där så låter det så seriemördaraktigt, men mitt intresse sträcker sig till att försöka fundera över deras öde och se om jag kan komma på något som kan hjälpa polisen identifiera dem. Jag är tex. med i ett amerikanskt forum för detta och läser om olika oidentifierade och människor som är försvunna. Kanske kan man någon gång kunna ge ett förslag till en polis om en matchning eller åtminstone kunna hjälpa på något annat sätt.

Det finns kändisar både bland försvunna personer och oidentifierade. En väldigt välkänd försvunnen är ju tex Madeleine McCann som försvann i Portugal och bland oidentifierade så finns ju The Boy in the Box, Buckskin Girl eller Greatful Dead-fan. Buckskin Girl är nog den som intresserar mig mest. Hon hittades död vid en väg och bar en jacka i indianstil och flätor i håret. Teorier är att hon liftade eller att hon var prostituerad men ingen vet vem hon är eller var hon kom ifrån. Var beredd att om ni googlar på oidentifierade så kan det ibland komma upp retuscherade och icke-retuscherade bilder på den döde så är ni känsliga så ha lite urskiljning när ni klickar. Det finns en sida som heter Doe Network som nästan alltid använder rekonstruktioner eller mycket retuscherade bilder så det inte är uppenbart att personen är död som man kan börja på om man är känslig. I början fann jag bilderna mycket jobbiga men nu så känns det inte likadant längre. Jag frossar inte i bilder på döda men tex Buckskin Girl har jag sett bilder på liksom några andra. Jag undviker bilder på döda barn, sedan jag blev förälder så går det inte utan om jag vill läsa om ett sådant fall ser jag till att det är på en sida med rekonstruktioner enbart.

I Sverige är man rätt förtegen om oidentifierade så här är det svårt att få reda på så mycket om dem även om de finns men det finns kända svenska försvinnanden som Dalsjö-gänget eller Viola Videgren. Är man intresserade av försvunna i Sverige så är det Avgrunden som gäller, Flashback alltså. Det går inte att undvika den sidan i så fall hur mycket jag än skulle vilja säga att det går. Tack och lov är de största galningarna inte så aktiva i den delarna av forumet.

På senaste tiden så har det varit en del identifikationer, Baby Hope, och alldeles färskt, The McStay family och jag blir glad. Inte för att dessa människor är döda utan för att det finns en mindre som inte är namngiven och försvunnen. En del handlar väl om att jag bryr mig om de svaga och vem är mer svag än en människa som hittats död och utan namn och vem kan vara mer förtvivlad än en familjemedlem som inte vet vad som hände med en älskad?

13 november 2013

Du vill inte ha lydiga barn, men det vill jag!

"Jag vill inte ha lydiga barn" är lite av en modern klyscha som uttalas av vissa som jag i många fall har mycket gemensamt med i när det gäller hur jag ser på barnuppfostran. Ännu har jag inte vågat säga det jag skrev i rubriken till dem, men en dag kommer jag göra det.

Men vad menar jag då med att vilja ha lydiga barn, att lyda blint är väl inget bra, det är ju den typen av auktoritetstro som leder till att människor som Hitler kunde komma till makten, eller hur var det? Jag har aldrig sagt något om blind lydnad, det är jag lika emot som som de som vill ha olydiga barn. Att lyda utan att tänka och väga är inget jag förespråkar men lydnad som är grundad på respekt för en annan människas omdöme och inlevelseförmåga är något jag förespråkar. I modern kristendom så ersätts ibland lydnad mot gud med hörsamhet mot gud och delar av det jag menar ryms i begreppet hörsamhet. Dock tycker jag att hörsamhet inte helt kan ersätta lydnad eftersom det finns en dimension i detta ord som antyder att det handlar mer om att lyssna än att agera. Att enbart höra vad någon säger men inte göra något av det är inte lydnad och det är heller inte OK att bara lyssna och sedan göra som man själv vill.

Den lydnad jag vill åt grundas i att barnet inser att det finns människor som har andra insikter än dem själva och som fatta vettiga beslut å deras vägnar. Dessa människor är deras föräldrar och i en mindre utsträckning lärare och förskollärare samt andra vuxna som t.ex. deras vänners föräldrar. När någon behandlar en med respekt och omsorg är man ofta betydligt mer villig att ta emot deras ledning och det anser jag är en väldigt viktig orsak till att tillämpa positiva uppfostrans redskap. Jag vill att mitt barn ska se att jag har respekt för henne och hennes önskemål samtidigt som det finns situationer där min kunskap som vuxen måste få vara den som gäller. Jag säger inte att barn aldrig får protestera eller argumentera emot vad en vuxen säger, jag säger snarare det motsatta, att det är sunt och bra. Det jag är ute efter är att en viss mängd lydighet och en följsamhet mot någon man bedömer som inkännande mot ens person är att sträva efter. Jag tror inte det är sunt att ha ett barn som aldrig protesterar mot en förälders beslut men jag tror heller inte att att det är sunt med ett barn som alltid protesterar.

Hur ska man då nå dit? I dagsläget är detta mestadels teoretiskt men jag drar ändå från erfarenhet som jag har från min egen uppväxt som jag upplever präglades en hel del av detta synsätt. Här är några punkter jag tror är viktiga för att nå en hälsosam lydnad.

1. Bygg en relation till ditt barn och älska och bry dig om dess välfärd. Försök lyssna så mycket du kan redan från bäbisstadiet och lär känna ditt barn. Grunden för att barnet ska respektera dina åsikter om barnets eget liv är att du faktiskt har insyn och att barnet upplever att du har deras bästa för ögonen.
2. När du kräver lydnad så gör det när det faktiskt är i barnets bästa intresse att göra som du säger. Att kräva lydnad för skitsaker kommer inte uppmana till en vilja att följa om du inte verkligen är ute efter blind lydnad och att diktera ditt barns alla rörelser. När ett beslut är sådant att barnet antingen kan fatta det själv eller där det är många möjliga lösningar som kan leda till goda utkomster ska barnet inte tvingas lyda utan du ska snarare uppmana till egna lösningar och försöka att barnet istället ska använda dig till att bolla om beslutet är svårt.
3. Lydnad ska krävas så sällan det går, du ska inte utnyttja din makt i onödan. Tänk en chef för ett företag. En bra chef diskuterar och förankrar beslut men i vissa fall måste beslutet tas emot personalens vilja. En god chef tar då beslutet rakryggat och står för detta beslut. Man ska kunna motivera sitt beslut men argument från andra sidan hur bra de än är kan inte ändra det faktum att detta beslut är det som gäller. Man kan sätta begränsningar för hur många och hur ingående förklaringar man är villig att ge men en förklaring som efter barnets ålder är rimlig ska kunna ges. Beslut kommer inte alltid att ifrågasättas, när ett barn har lärt sig att du inte kräver hörsamhet för vad som helst så kommer det utgå från att du har en bra orsak att bestämma.

I slutändan tror jag att fostran i gott ledarskap och krav på en viss grad av hörsamhet är viktigt och grundläggande för att ditt barn ska kunna identifiera just despotiska människor. Om ett barn är vant med goda beslut av de som är deras "överordnade" som faktiskt barnens föräldrar är även om vi inte kanske gillar att tänka på oss själva som sådana så har de större chans att identifiera en t.ex. en dålig chef på en arbetsplats och hantera detta. Lydnad baserat på respekt kommer inte göra folk till hjärnlösa zombier utan snarare lära barnen att respekt och omtanke är grunden för att få leda andra och då har faktiskt inte despoter en chans.

Jag tror också att man blir bättre förberedd på vuxenvärlden om man är van att till en grad lyda. Om man alltid är van att få som man vill eller att åtminstone alla beslut ska diskuteras och tjafsas om så får man svårare att anpassa sig till arbetsliv och andra vuxenaktiviteter som föreningsliv osv. Vi får inte alltid som vi vill fast vi är vuxna, snarare så får vi ganska sällan som vi vill. Det är orättvist att skapa en barntillvaro som i första hand handlar om att få som man vill när det faktiskt inte förbereder en för livet.

12 november 2013

Sömn

På en dålig dag vill jag ibland klå mina medmänniskor som också är föräldrar när de drar upp den kanske största barnfrågan av alla nämligen sömnen. Alltså, varför denna fixering? I synnerhet, varför denna fixering vid perfektion och sömn? Varför är det inte OK med ett barn som sover hyfsat eller till och med utmärkt om det inte sover i egen säng i eget rum i minst 12 timmar och utan att vakna? Varför måste en mamma få panik för att barnet sover 10 timmar och inte 12? Varför ska föräldrar kämpa och kämpa med att få barnen att somna själv när barnen inte vill? Ja, nu kommer säkert någon säga att man måste göra det för annars lär sig barnet aaaaaaaaaaaaaaaldrig göra det.

Jag ska erkänna något till er: Jag samsov i samma säng som mina föräldrar ovanligt länge, till jag var kring 8-9 år faktiskt och trots detta kan jag sova själv. Trots att jag fortsatte att sova i samma rum som dem tills jag var 11 år så är jag en vanlig människa utan speciellt stora sociala problem och faktum är att jag är djupt tacksam över att mina föräldrar kunde förstå att det var något jag behövde. Dessutom är jag tvärtemot fördomen en väldigt egensinnig och självständig människa och kanske den av syskonen som gjort de mest avvikande valen i livet. Sug på den, sovfascister!

De flesta barn behöver inte sova i samma rum som sina föräldrar som jag och ytterst få behöver sova själv från före de är ett år gamla. I synnerhet behöver barn inte bli utkörda ur föräldrarnas sovrum när de under separationsfasen behöver dem som mest och sover som sämst. Sovmetoder under separationsfasen är det som får mig att se som allra mest rött faktiskt. Om någon jag tycker om läser detta och har gjort så, snälla berätta det inte, jag kommer ha svårt att se er i ögonen och respektera er då.

Betyder detta att jag inte gjort någonting för att påverka mitt barns sömn eller att jag aldrig någonsin oroats över hur hon sover? Nej, jag har både jobbat med modifiering av sömn och funderat om jag aldrig någonsin ska få sova som en normal människa men min lösning har aldrig varit CIO, 5MM, Babywise eller Sova-hela-natten-kuren. Min första åtgärd har varit att dra ett djupt andetag och försöka diagnostisera och välja en lösning som jag tror passar min dotters personlighet, min och min mans personligheter och våra åsikter om föräldraskap. I och med att vi tror att vår dotter är en riktig fullvärdig människa så går de mer manipulativa teknikerna bort för oss och vi tröskar på med mer långsamma och långsiktiga lösningar. Vi har gjort en del som jag säkert tror en del av sovfascister skulle tycker är bra. Vi har:

- Markerat natt från första början och hållit lägenheten så mörk som möjligt och ägnat oss åt lugnare aktiviteter när det är natt. Vi har inte accepterat att barnet vill vara vaket och vara uppe och leka mitt i natten utan ammat eller vyssjat tills barnet somnat om. Just den natten kan bli förstörd, ja, men ofta lönar det sig i längden. Däremot har vi om Lilla Bus inte velat sova för natten när vi lagt henne på kvällen ibland låtit henne stiga upp igen och börja om senare. Jag ser detta som naturligt eftersom det är så vi vuxna gör om vi felbedömt vår trötthet medan de flesta av oss däremot inte går upp om vi inte kan sova på natten annat än i nödfall.

- Vi har haft en kvällsrutin sedan ungefär 4 månader.

Den är väldigt enkel och består av att jag tar på pyjamas på henne och byter blöja. Därefter borstas tänderna och jag passar på att kissa när Lilla Bus avslutar tandborstningen med att borsta själv. Sedan kramar hon pappa och säger godnatt och sedan lägger jag mig ned med henne och ammar henne till sömns. Vi startar rutinen när hon är trött, inte vid en specifik tid men tröttheten kommer ungefär samma tid varje dag ändå, ungefär mellan sju och åtta på kvällen. Oftast går insomnandet rätt snabbt 20-30 minuter men på en dag då det varit många händelser och Lilla Bus är övertrött eller när hon har tänder som växer (som nu) kan det ta längre och det får det göra, hon är bara människa som alla andra och kan inte väntas somna som en robot. Det vore underbart om hon gjorde det, självklart men då jag själv inte kan somna direkt varje kväll så kan jag knappast kräva det av ett litet barn. Somna själv gör hon inte och det är heller inget vi kräver. Jag grundar detta på att jag har bekanta med äldre barn som berättat om hur mycket de uppskattar läggningsrutiner med äldre barn jämfört med ett barn som går och lägger sig själv med en stängd dörr och det är något jag tagit med starkt i beräkningarna när vi valde att inte jobba för en somna själv lösning.

- Vi har låtit Lilla Bus visa den huvudsakliga vägen med sömnen men styrt då det behövts.

Som spädbarn så ville hon inte sova alls på dagarna, kanske en halvtimme som bäst. Trots detta lät jag henne inte sova mer än 2,5 timme dagtid om hon ändå valde att somna. Detta tycker en del är grymt men det grundar sig på att ett spädbarns natt är så kort, bara kring 5 timmar. Ett barn som sover 5 timmar nattetid sover alltså hela natten, det är inte 8, 10 eller 12 timmar som är att sova hela natten, det är 5 timmar. En sömnperiod på 2,5 timme är alltså en halv natt och ungefär som att en vuxen skulle sova middag i ca 4 timmar så att låta ett barn sova så mycket längre är i mina ögon nästan mer grymt och det gör att man stjälper sina möjligheter till nattsömn än mer.

I somras så blev hela hennes dagsömn förstörd av förändringen av temperatur, ljus och framförallt tänder och hon började vägra att sova. Hon var trots allt väldigt trött och till sist fick vi ta beslutet att gå in och söva mer aktivt än tidigare. Förr sövde vi helst genom att jag ammade henne till sömns även dagtid men i denna oroliga period fungerade det inte alls. Vi valde då att använda vagnen och ta henne på promenad när hon var trött och inte ge oss förrän hon sov. Hon protesterade en del faktiskt och skrek och försökte sätta sig upp i vagnen. Vi gick med vagnen, sjöng, lugnade och lade ner henne igen tills hon somnade. Det var inte vad hon ville dock övergav vi inte henne och gick iväg från henne utan vi var med henne och jobbade aktivt för att hjälpa henne att somna. Några gånger så var hon så trött att hon låg med stängda ögon och smågrät men till sist somnade hon. En gång gick gråten över i ett mer panikartat skrik och då fick hon komma upp i mitt knä, vyssjades, ammades och och släppte sedan fram sömnen och jag kunde lägga ned henne i vagnen och hon sov bra. Denna period i vårt föräldraskap är den när det gäller sömn som jag känt mest tveksamhet och skam inför. Jag känner även nu att det gränsade till den typ av hårt föräldraskap som tvingar fram sömn även om vi aldrig övergav Lilla Bus. Dock var just detta tillfälle när hon blev så ledsen och jag kunde få henne att lugna sig genom att bryta rutinen snarare än att hålla på den hårdare gjorde att jag återfick mitt förtroende för min föräldrakompass och mitt förtroende för att vi gjorde rätt i just denna situationen. Efter den dagen så funkade det faktiskt väldigt mycket bättre att söva henne dagtid. Jag tror det faktum att jag inte försökte knäcka henne med MITT sätt och det faktum att jag lyssnade på henne gjorde att hon kunde slappna av och acceptera att hon faktiskt mådde bättre när hon sov på dagen.

Som synes är jag inte emot de tips och knep som kan läsas om i sömnböcker eller att man använder sätt som funkat för andra för att få barnet att somna och jag är heller inte emot att föräldrar går in och styr upp när det behövs, det är det som jag ser det extremt oreflekterade användandet av metoder och grymma metoder utan att man försökt mildare metoder eller ens försökt överväga att leva med en icke-perfekt sömn. Jag kommer skriva mer om sömn vid senare tillfällen men nu avbryter jag för andra aktiviteter.

10 november 2013

Om "hemma"

Idag vet jag inte riktigt var "hemma" ligger. När folk frågar mig om/när jag ska flytta "hem" menar de en av de möjliga platserna men kanske inte den jag själv ser som det främsta "hemma". Umeå är mitt primära "hemma" numera, sedan mamma dog så tippade hemmastapeln över till 80% hemma här och ynka 20% i Boden. Sedan Lilla Bus föddes undrar jag inte om hemmastapeln i Boden är ens mer än några procent. Min primära familj är R och Lilla Bus och inte längre min födelsefamilj. De är fortfarande otroligt viktiga för mig men att få barn har ändrat detta drastiskt såsom för många andra.

Lady Dahmer skriver om att de som bor kvar i sin hemstad och inte flyttar till Stockholm inte gör det för att de nöjer sig med att bo där de bor utan att de kanske ser andra värden. Jag håller med henne, jag tror inte att alla som bor kvar i min hemstad enbart gör det för att de nöjer sig utan att de flesta gör det för att de trivs. Däremot så vet jag att det finns de som bor kvar för att de nöjer sig eller för att de inte vågar ta ett annat beslut än det säkra men de är inte majoriteten.

För mig hade det dock varit att nöja sig med det säkra att stanna kvar. Sannolikt hade jag hittat någon sorts mening med livet men jag hade sannolikt för resten av livet ångrat att jag inte vågade. Trots att jag uttryckligen vantrivdes något vansinnigt i min hemstad så var det inte ett lätt val. Känslan av att jag svikit mitt arv och den plats jag vuxit upp på var stor. Jag visste när jag flyttade att chansen att jag skulle komma tillbaka inte var stor men det tog mig över 5 år att öppet säga det till min släkt. Det var en liten komma ut process faktiskt. I Norrbotten finns många idéer om lojalitet till den plats man är född på och om att inte föda andra delar av Sverige med folk och lämna hembygden att dö. Jag vill inte att Boden ska dö ut eller försvinna, långt ifrån, men för att inte mitt inre skulle dö så var jag tvungen att flytta. I likhet med Lady Dahmer finns det saker jag saknar, faktum är att det är ungefär samma saker, det otvungna umgänget och och att man bryr sig om varandra, men de saker jag saknar uppväger inte de negativa sidorna. Samtidigt som jag också håller med henne om att bo kvar inte alls måste handla om att nöja sig så tror jag dock att man måste vara ärlig: Ibland handlar det om det också. Är det fel att nöja sig? Inte alltid, människor blir sällan lyckliga om de inte någon gång kompromissar och för vissa är platsen de bor på kompromissen.



Hem ljuva hem


Hem ljuva hem?

4 november 2013

Barnböcker

Jag kan inte påstå att vi varit speciellt innovativa eller eller annorlunda när det gäller de böcker som Iris läser. Vi har läst Max, Bäbis, Hej Dino och lite annat smått och gott som vi köpt eller lånat på biblo. En lite oväntad favorit var den jag köpte på rean, Vad ska vi äta idag? av Kathleen Amant, som handlar om barn och vad de äter.

Av det jag lånat från biblo så har jag mest valt lite på måfå. När hon var yngre så var det en del rena pekböcker utan text men nuförtiden så är de lite för trista. Böcker med max 1-2 meningar per sida är bäst just nu men snart funkar nog de med lite mer text. Hon älskar att titta på bilderna i Alfonsböckerna men texten är alldeles för lång. Jag har sett Alfons-böcker i mer hennes ålderskategori men när jag provläst dem på biblo har de helt saknats entusiasm för dem så de har fått åka tillbaka.

En författare jag snubblat över är Stina Wirsén. Den första boken vi lånade var Gul! och även om jag gillar det där med att lära barn om färger så blev jag illa berörd av en av figurerna, ja, ni som hängt mer i debatten än jag fattar nog vilken men jag hade inte hört ett ord av kritiken, jag kom bara till samma slutsats. Det var först när en förälder på Öppis skämtade om rasistbok som jag förstod att det inte var bara jag som var "överkänslig" utan att fler än jag såg en liten flicka som var avbildad som en stereotyp och som dessutom verkade kampera med andra figurer som framstår som mer djur än människor, men hon är unikt mänsklig men i sällskap med djur... Ja, obehag var ordet. Därmed inte sagt att jag helt avfärdar hennes böcker som möjliga men nu så provläser jag dem noga innan de tas hem. Jag tycker inte att man ska skydda barn från rasism men att ta den debatten med en ettåring klarar jag inte så den får vänta tills det eventuellt dyker upp negerkungar i Pippi eller tills då hon ger sig på Huckleberry Finn eller Onkel Toms stuga.

Ettårsdopdagen

Idag (eller igår då, eftersom jag skriver detta några minuter över 12) var det Lilla Bus ettårsdopdag. Vi hade besök av några vänner och det var väldigt trevligt, så trevligt att jag faktiskt känt mig lite deppad här på kvällen för det kändes som en för stor kontrast med alla skratt och kära vänner att bara vara med de mina. Självklart är det också bra men det blev helt enkelt lite mycket.

Vi har valt att uppmärksamma Lilla Bus dopdag och jag kommer nog att ge henne någon present på den dagen när hon blir lite större, idag fick äran att få smaka på kakorna istället för att få frukt vara present nog. Än har vi inte riktigt utarbetat några traditioner även om vi valde att tända hennes dopljus vid bordet. Ni som firar era barns dopdag, hur lägger ni upp det och vilka traditioner har ni?


Iklädd en klänning hon fick på sin dopdag. Den passar än om än knappt.


Senare på kvällen.

2 november 2013

Barnkläder

Många saker som presenteras som nödvändiga när man får barn är helt onödiga, tar upp mycket plats och väldigt dyra. En sak man dock faktiskt behöver är kläder och det är också något av de få saker ingen kan komma runt. Men, kläder måste inte vara något som knäcker plånboken, något som är kul och något som får din lilla gullunge att bli ändå sötare. Detta inlägg fokuserar mest på plånboken och det praktiska när det gäller kläder framför allt för bäbisar.

Innan födseln: Man måste köpa lite kläder innan barnet är fött eftersom de flesta inte vill gå ut och handla som nyförlösta, om barnet föds på vintern bör man dessutom undvika butiker i möjligaste mån på grund av smittrisken och även om man skulle föda och må prima och det inte är RS-tid så behöver man åtminstone något att ha på när man lämnar sjukhuset. Köp dock inga mängder, de flesta barn växer fort ur en eller flera storlekar. Om du vill köpa nya kläder så passa på att köpa kläder från flera olika ställen så du kan se hur olika modeller passar ditt barn så du kan få en bild för vad du ska leta efter senare när du faktiskt behöver många fler plagg. Mitt råd är att för den första tiden skaffa ett antal pyjamasar, ett antal bodys och något färre par byxor. Köp bara några få par strumpor för deras fötter växer väldigt fort eller köp för stora sockar eftersom de inte måste passa bra i början och de kommer åka av oavsett. De flesta kvinnor som inte kommer från släkter där barnen brukar vara ovanligt små vid födseln eller där det är vanligt att föda för tidigt behöver inte köpa 50 utan man kan starta på 56 och låta dem vara stora i början, de har snabbt vuxit i dem ändå. Kan man få eller köpa väldigt billigt i 50 så kan det vara värt att skaffa kläder i den storleken men inte annars. Jag hade enbart en byxa i storlek 50 som jag köpt begagnat och eftersom mitt barn var typen som växte mycket i benen så användes den kanske två gånger. Det leder mig till en annan punkt.

Använd de första storlekarna till att observera barnets växtmönster. Är ditt barn den tjocka typen som växer ur saker på bredden, på längden i bålen eller i benen? Detta påverkar dina val av kläder mycket. För små knubbisar så bör man köpa kläder från de rymligare märkena eller köpa varannan storlek av de andra för att få längre användningstid på dem. P.o.P och Kappahl är välkända märken som är stora i modellen. Växer barnet mycket i bålen men är ganska smal eller normal i kroppen så är bodyförlängare en superinvestering. Då kan bodysarna funka mycket längre och man slipper att de går upp för att det inte finns nog plats. Har man istället ett barn som mitt som växer främst i ben och armar så är det svårare att göra något åt långärmade bodys men kortärmade kan man köpa en storlek för stor och ofta använda en hel storlek efter att de långärmade är urväxta. Är barnet smalt och har långa ben så får man leta efter byxor som är ställbara i midjan eller som är väldigt töjbara. Lilla Bus har 80 i hårda byxor, 74 i lite mer töjbara byxor och hennes allra mest töjbara par kan hon fortfarande ha fast de är i storlek 68!!!

När du vet ditt barns växtmönster samt vilka märken som passar er bäst så kan man verkligen komma lös och köpa kläder begagnat. Man upptäcker också att många kläder går bra att använda fast de är en eller flera storlekar för stora. Lilla Bus har många t-shirts och college-tröjor i 86 och 92 eftersom det är väldigt liten skillnad i vissa fall mellan storlekarna i ärmlängd och i första hand handlar skillnaden i rymlighet i kroppen och längden. Då hon har långa armar så kan hon ofta ha dessa kläder i större storlekar och de sitter ändå bra på henne. Collegetröjorna tycker jag till och med är finare när de är lite stora. I nuläget har vi alltså kläder i hennes garderob från 68 till 92 med ett genomsnitt på ungefär storlek 80. Ju större barnet blir, desto mer kommer också bytet av storlek att dra ut sig i tid. Enstaka plagg passar längre och en del plagg kan man introducera tidigare så var vaksam när du köper kläderna. Om det bara skiljer någon centimeter hit och dit mellan olika storlekar så kan man gott spara pengar genom att köpa den större och använda den längre.

Jag avslutar med en lista på vad jag tycker man bör ha köpt när det gäller kläder innan barnet är fött:

5 långärmade bodys
3 par byxor
2 par strumpor
3 pyjamasar
2 tunna mössor

För en bäbis född på sommaren kan man ha en kofta/jacka eller en one-piece som ytterkläder. Om man vill kan den vara i tunn ull men oftast räcker det med vanlig bomull eftersom vagnen/sjalen/selen skyddar barnet delvis från elementen. Bärs barnet mycket behövs det verkligen inte mer kläder.

För ett barn fött på hösten eller våren behöver man en tunnare overall, antingen en tunn stoppad eller en i fleece eller ull. Man bör ha en tjockare mössa, 1-2 par vantar, 1-2 par yllesockar och/eller tossor. Ett ullställ är inte dumt men köp gärna detta i en större storlek så räcker det längre.

Ett vinterbarn behöver en overall, antingen en tjockare i fleece eller en av vanlig vinteroverallstyp om du vill kunna ha barnet utanför vagnen, annars kan du istället köpa en åkpåse och använda en overall av typen som beskrivs för vår och höst. Åkpåsar värmer ofta väldigt bra (om man har vagn) och man behöver inte ha så mycket mer kläder på vintern än på hösten. Dock kan det vara bra att investera i en varm mössa för vintern oavsett om barnet ska ligga i vagn, bäras eller vara ute på annat sätt. Varma tossor och/eller varma yllesockar är bra för att hålla de små fötterna varma även i en bra åkpåse liksom varma vantar om barnet gillar att flaxa runt eller ha händerna utanför åkpåsen. Om man får ett barn som gärna vill ha händerna utanför åkpåsen kan man investera i en vinterjacka eller extra tröja så barnet inte blir för kall på överkroppen. Många barn som bärs innanför sina föräldrars jacka kan klara sig utan att ha vinterkläder alls men jag skulle inte räkna med det då tex Lilla Bus frös om underkroppen utan tossor, yllesockar och yllebyxor men var varm på överkroppen när hon bars.


29 oktober 2013

Retromamma och retrobarn





Ja, jag syns inte så bra på kortet men jag har mitt senaste fynd, en riktig retrojacka i väldigt bra skick, bara ett minihål på ena armen som knappt syns. Jag trodde ärligt att jag aldrig skulle hitta en retrojacka i min storlek med tanke på att kvinnorna på 70-talet verkar ha haft midjor som är tio gånger mindre än min och dessutom väldigt smala axlar och det har jag inte heller. Men denna från Helly Hansen passar mig och jag ska ta en bättre bild snart. Iris bär pappas gamla overall och pappas mössa som det står Småfolk på. Vi var sååå retro, det var bara den coola retrovagnen som saknades men man kan inte få allt. En i grön eller brun manchester hade dock varit pricken över i. Nu fick Zappen duga.

Iris var även retro under overallen. Jag bjuder på hela bildserien jag fick ta för att kunna fånga hennes kläder:






Morsans lilla busunge... Ingen falsk marknadsföring!


28 oktober 2013

Öppen förskola och blockering igen

Idag var jag och busfinken på Öppis på Carlshemskyrkan. Lilla Bus var nöjd med leken och att få vara med barn även om jag själv inte riktigt kände mig så bekväm som jag hoppats. Ingen var otrevlig eller så men det var lite för snuttigt med andakt med igelkottar och kristna leenden. Ja, jag är själv kristen men jag är inte den där evigt leende kristna som alltid visar en glad mask och jag är väldigt rädda för de där maskerna och the kristet utseende som finns hos vissa. Det jag gillade var just att det ändå var en kristen prägel på förskolan, annars tenderar SvK ibland att vara så utslätade att man kan tro att man är på vanlig kommunal Öppis. Apropå varför vi var där ens så är det för att vårt vanliga Öppis nere på Klossen är stängt för höstlov. Jag är klart mer en kommunal Öppis-människa. Men, alla var snälla och trevliga och jag kommer nog gå dit igen, en fördel är att det blir en skön promenad som inte är för lång så en dag man är sugen på att vara ute lite så är det perfekt och dessutom så var det en ganska bra blandning av åldrar vilket jag gillade. 

Jag vill så gärna blogga om allt jag tänker på just nu men nu sitter det stora hinder i vägen. Jag vill skriva mer om kristen uppfostran, allmänt om barnuppfostran och mer vanliga tips och råd som jag har gällande barn. Men, inte kommer ur... Jag går också runt och tänker på mina idéer jag har för böcker jag vill skriva men inte kan jag skriva på de heller för allt bara sitter inom mig och hittar sig inte ut. Jag vill kasta ur mig lite av det som finns där men just nu går det inte.

19 oktober 2013

Dödsbud

En person som spelat en viktig roll i min familj är numera inte längre med oss på den här sidan. Han föll ihop i skogen när han var på jakt. För er som inte är förtrogna med norrbottnisk kultur kan jag säga att detta är jämförbart med när en viking dog i strid och valkyriorna kom och hämtade honom direkt. Man får utgå från att han dog lycklig även om det är sorgligt att han inte längre finns. Vila i frid.

9 oktober 2013

Platt-TV och en ytterligare sängplats


Till alldeles nyligen var vi familjen med bara tjock-TV men nu är vi fullt normala i detta avseende och har nu endast platta televisionsapparater. I och med att vi inte länge behöver ha en TV-bänk i storlek som det isberg som Titanic träffade kan vi nu också ha en ytterligare sängplats som är tänkt till den minsta medlemmen i familjen. Vår plan är nämligen att börja överföra barnet från sängdelande samsovare till endast rumsdelande samsovare och detta är nu därför Iris madrass. Eftersom vi inte har så mycket plats känns en madrass mer praktiskt än en säng och vi vill ha en säng som en vuxen kan ligga ned i bredvid henne så spjälsängar och växasängar går bort även om de förstås tar ännu mindre plats. Vi har ingen brådska att få henne att sova på madrassen och funkar det inte så är hon välkommen tillbaka till vår säng men vi kommer att jobba med att få henne att åtminstone somna där varje kväll. Det åstadkom jag med framgång redan i kväll så vi har nu åtminstone lyckats en gång. Det var inte en enkel sövning utan en med mycket bök och gnäll men jag lyckades ändå genomföra den utan att varken jag eller Iris blev galen så jag har visst hopp om att lyckas igen. Iris är en mycket envis liten flicka men tack och lov är hennes mamma också mycket envis och denna gång så blev det som mamma ville. Det ska tilläggas att vi inte tänker använda några metoder utan fortsätta att söva henne med närhet som vi alltid gjort så övergången inte blir så stor. 

Det känns spännande och stort att ha startat ett nytt kapitel i vår resa med Iris!

8 oktober 2013

Den senaste tiden med lilla Bus

Kort ser ofta ut såhär numera:



Stå still i onödan? Nääääää!


Ser gärna på Iggle Piggle och de andra kompisarna i In the Night Garden (I drömmarnas trädgård)



Skulle bara hjälpa dig lite med matlagningen, inte pilla som du säger! Mulf!


Jag och min kompis Bäbi. 




5 oktober 2013

Barnloppis!

Idag blev det barnloppis och vi gjorde faktiskt en hel del fynd med fina fräscha kläder till Iris. Det mesta kan hon inte använda än utan är i nästa storlek men jag är väldigt nöjd. Jag handlade en hel ICA-kasse hos en säljare eftersom hon hade så många bra kläder i färger och modeller som jag gillar. Det var smart från prissynvinkel men samtidigt lite tråkigt att inte kunna köpa lite här och där och verkligen utforska varje stånd som jag brukar. Jag är i alla fall väldigt nöjd med de kläder jag hittat. Iris fick en klosslåda, en docka, en helikopter, en elefant och en bil. Hon var mest nöjd med dockan och näst mest med klosslådan. De andra sakerna var säkert helt OK men hon har inte riktigt helt fattat att leka med saker med hjul än men det kommer nog. Dockan har hon gått och burit på och kramat så jag fick ta och leta fram mina gamla sängkläder till docksängen och lite kläder till dockan men dockan var så liten att det inte fanns så många så jag får nog sticka eller sy några. "Bäbi" är i alla fall en ny kär familjemedlem och lite hoppas jag att jag kan pedagogiskt få henne att förstå att "Bäbi" sover i sin egen säng och att hon kan sova i egen säng den dag det blir dags. Jag känner ingen stress att låta Iris sova i egen säng men idag blir det ju dags och då tror jag knappast det skadar. 


2 oktober 2013

Lekpark och sjalträff

Idag var jag och Lilla Bus på en lekpark i stan och hade sjalträff. Vi som var där är mammor som använder sjal och sele för att bära våra barn i och jag lyckades lära mig en ny knytning. Om jag kommer ihåg ska jag fota när jag bär Lilla Bus i den så ni får se. Det är härligt att bära även om Lilla Bus förstås väger en del. Med bra redskap så är det dock inte värre än att bära samma mängd i en bra ryggsäck och inte som att bära i en BabyBjörn eller andra redskap som inte lämpar sig för större barn. Lilla Bus hade så roligt på lekparken och sprang omkring som en iller och inte ens favoritsysselsättningen, att skyffla sand, var bra nog när hon fick "smita" från mig och skratta när jag jagade henne. Hon är dock ingen riktig smitare, går hon utom synhåll från mig väntar hon på mig för springa iväg på riktigt vill hon inte utan att upptäcka världen med mamma på lite avstånd men ändå så nära att hon kan rädda henne om hon ramlar eller något farligt händer. 

Det var dock ansträngande att vara en liten iller, hon somnade fem över sju efter ca 15 minuters läggning. Det händer inte så ofta utan vanligen somnar hon 19.30-20.00 efter kanske en halvtimmes läggning. Snark! sa barnet.


Inte kvällens men lika fridfullt, dock ej lika snett. Nu är det ganska mycket kallare inne så hon sover heller inte i blöja utan i pyjamas, kvällens var en gul med bin på från IdaT.

26 september 2013

Mötta!

Iris senaste passion: Mössor, eller mötta som hon säger. Ibland kommer hon med en mössa i handen räcker den strängt till mig och säger uuuuuh eller mötta. Då ska den på.


Dubbelmötta


Pingvinmötta


Pappa med mötta


Mötta med sjömanskostym


Coneheadmötta


Stäng med mötta


Ramonesbusalv, självklart i mötta.

25 september 2013

Allt har ett slut...

Nu är det klart. En dag ska jag börja jobba igen. Det har förstås funnits som en sak i bakgrunden hela tiden och vi har vetat att de ska ske men nu är det verkligen fast och bestämt. Jag börjar som allra senast 3 februari igen, kanske något innan. Iris kommer gå i förskola och jag gå tillbaka till det gamla vanliga jobbet och vardagen. Nåja, helt vanligt blir det inte, nytt datasystem, ny chef och nya lokaler inte så långt efter jag kommer tillbaka. Nya lokaler känns allra bäst, de vi har nu är inte bra på många olika sätt så det mesta är nog en förbättring, i synnerhet som de planeras vara närmare stan än de vi har nu. DET känner jag viss längtan till faktiskt men kanske inte så mycket att jobba. Jag gillar att vara lärare men jag är ingen karriärmänniska och jag har alltid velat vara hemma åtminstone ett tag så någon stark längtan till jobbet kan jag inte uppbåda även om jag ibland i jämställdhetens namn hade önskat att jag kunde. Visst kanske jag skulle kunna känna mer längtan om jag hade drömjobbens drömjobb men jag tror inte att ens då hade jag kunnat känna att jag hellre var på jobbet än hemma med Iris.

Samtidigt kan jag känna en lättnad att vara där jag är, att jag ska få förändras i någon mån, gå vidare i livet och finna en ny verklighet. Det är skrämmande att göra förändringar men ack så livgivande de är för det mesta.






10 september 2013

Gånggång

Idag var temat hos finken att gå och gå och sedan gå lite mer. Skönt att se att allt verkar har ramlat ned hos henne nu och hon blir bättre och bättre på att gå. Tänderna växer men det verkar *peppar peppar* som hon har mindre ont nu. Jag hoppas vi får lite lugn och ro och mindre gnäll nu en period. Jag är också otroligt glad att vi inte skolar in på förskola just nu med all frustration hon har inom sig med att lära sig gå och få tänder. Visst är det alltid något som händer i ett barns liv när de är så här unga men det är så skönt att kunna dra till svampskogen, gå på prommis och gå på Öppis istället för att passa tider och börja jobba. Än är vår frihet inte över. Dock har jag äntligen kommit mig för att börja söka förskolor och vi får se hur det går, med tanke på att Lilla Bus ska börja på annan tid än hösten så kan vi nog få lite var som helst om vi har otur men då får vi lösa det till hösten istället.

Dagen gav även trattisar och taggsvamp. Jag ska ge mig på och behandla dem i morgon så vi kan äta, frysa och/eller torka dem. Hurra för hösten!

8 september 2013

Idag på stan eller storyn om när jag och R nästan gav en polis på käften

Först och främst, vi tillhörde inte nazistpacket ifall någon trodde det. Nazistpack, kanske någon säger, och jag förklarar detta med denna länk: http://www.vk.se/968904/tva-gripna-efter-nazidemonstration.

Ja, det gick nazister på torget och delade ut flygblad och heilade som de stjärnor de är. Svenska motståndsrörelsen kallar de sig visst. Gosse... Nåja, säger ni, kom till saken, dvs polishistorien.

Jo, så här var det: Jag och R var på stan och vi gick en sväng på bondemarknaden och R skulle köpa en ny datamus så vi delade upp oss och han gick till Kjell & Co och jag tog ut pengar och gjorde våra inköp på bondemarknaden. När jag var nästan klar dök han upp och sa att det var nazister på stan som demonstrerade och jag fattade inte ens att han faktiskt menade riktiga nazister utan trodde att det var Sverigedemokrater eller annat åt det hållet. Vi gick vidare ned mot stan och då hörde jag både dem och motdemonstranterna, men mest motdemonstranterna som vrålade om inga nazister på våra gator. Plötsligt kom en man och sedan en till och gormade om att vi skulle flytta oss. Han började ta i vår vagn och i R och jag blev förstås fly förbannad som jag blir när någon ger sig på min familj. Efter att ha pratat lite osammanhängande får han ur sig att han är polis vilket jag inte tror på för att mannen beter sig så irrationellt att det är helt otroligt så får jag kontakt med en kollega till honom som faktiskt har en polislegitimation som kan verifiera att vi bör lämna platsen och då gör vi det. Men det var nära att denna man både fick sig en smäll från både mig och mannen. Vad tusan ska man tänka när en helt civilklädd man som beter sig irrationellt griper tag i ens vagn och som inte har polislegitimation, inte att det är en polis i alla fall. För mig är det också en principsak att inte lyda någon som om de är en polis om de inte kan klargöra det för mig när man lever i en rättsstat.

Vi tog oss snabbt från platsen och sannolikt utbröt tumultet man kan läsa om rätt snabbt efter detta så det var tur vi inte var där men jag är faktiskt chockad att en så uppenbart uppjagad och illa rustad polis får gå lös bland medborgare i en sådan situation, han bidrog inte till att lugna utan snarare öka pressen i situationen. Situationen var obehaglig för oss men vi blev inte indragna på något sätt. Och jag kan säkert söka ett nytt jobb om jag vill som lärare för det står inte något om våld mot tjänsteman i mitt polisutdrag...

Måndag klockan 18 blir det en demonstration mot nazismen på torget i Umeå, jag hoppas att många sluter upp. Vi funderar på att gå men det kan bli svårt med Lilla Bus sovtider.

2 september 2013

Livet i allmänhet

Idag hade vi besök av asbestsanerarna och äntligen har de sanerat vår dörr så vi slipper vänta på det. Vårt hus går igenom renovering av tak, avlopp och ventilation och samtidigt ska de byta fönster och dörrar. Tyvärr upptäckte de asbest i vårt hus i fogen runt dörrarna så de måste ta bort den på ett krångligt sätt med skyddsutrustning och avspärrningar och förstås till större kostnad för bostadsbolaget men självklart är det bra att folk inte blir sjuka av att hantera asbest. Det dåliga för oss var att vi var tvungen att vara ute ur lägenheten från från 8 till 16... Det var ännu mer dåligt för att varken R, jag eller Lilla Bus sovit så bra. Bus har en tand på gång och skrek i flera omgångar under natten och vaknade och somnade hit och dit och jag med henne. R sov rätt bra i början av natten, sedan vaknade han av Bus panikskrik och sedan så fick han problem att somna också och var vaken från tidig morgon men då fick jag äntligen sova tack vare att Lilla Bus fått Alvedon som gjorde att hon kunde somna lite djupare.

Förmiddagen spenderade vi på Öppis och det tyckte Bus var kul även om hon nästan somnade under sångstunden. Hon sov sedan bra i vagnen. Vi var resten av dagen nere vid Strömpilen. Jag och Iris drog omkring och kollade på saker medan R gick till tippen med lite grejer och senare var på ett möte. Vi hann handla och fika lite också.

Lilla Bus växer och frodas och stegen blir fler och fler. En förändring är att vi har valt att ge henne lite flaska ibland. Det kan tyckas sent vid 14 månader och onödigt men då jag inte vill sluta amma och hon har svårt att somna utan mat så kommer vi köra på det så vi har lite större möjlighet till variation och frihet för föräldrarna. Det kommer troligen bli en mindre regelbunden grej snarare än en delvis avvänjning men vi tror att det är det bästa för hela familjen. Vad Bus tycker vet vi inte ännu och hon kommer säga till, det är säkert...

28 augusti 2013

Jag är fast i bruset

Jag har velat skriva så många saker de senaste veckorna men jag är fast i bruset. Jag hör min man och mitt barn och vad de säger. Jag jagar ett aktivt barn, försöker städa, lagar mat, handlar, går på öppis men jag når inte mitt inre. Det finns där men jag når det inte. Jag vet att får jag bara några hår att landa rätt så går det bättre men just nu så är vi där. Jag längtar efter lite mer kyrka, mer möjligheter att tänka och att få lite själslig ro. Jag längtar inte efter att jobba eller tider att passa, tanken på den framtiden ger mig bara ångest. Det verkliga livet är annorlunda numera och jag har svårt med att anpassa mig till tanken att gå tillbaka till mitt gamla liv. Jag är annorlunda och jag funderar på mitt annorlunda jag och hur det kan anpassa sig till allt som inte förändrats.




Mamma ryck upp dig och busa med mig!

6 augusti 2013

"När de kan be om bröstet är de för stora att få det"

Nähä! Är du för stor för att äta äpple för att du kan be om det? Det är fint och normalt att amma bortom första året och WHO rekommenderar 2 år eller mer av amning i hela världen inte bara i utvecklingsländer som en del tror. Bröstmjölk är nyttigt och viktigt även för större barn och inte bara sockervatten som en mamma fick höra av en tandsköterska (vilket rapporterades i Amningshjälpens öppna facebookgrupp). Den innehåller mycket nyttigt och kan täcka stora delar av ett barns näringsbehov även om det nu även börjar vara viktigt att även ge mat. Fram till ett år kan man mestadels leka med maten och enbart göra den till en upplevelse av smak och textur men efter ett år börjar den verkligen fylla ett verkligt behov. Med det sagt så börjar en del barn intressera sig för mat före ett år, min dotter var intresserad redan vid 5 månader men amning är fortfarande en stor grej för henne. Så i henne ära presenterar jag:


En fullt normal ammande 13-månaders Busfink! Nallen tandemammar förstås och barnet pekar på kameran. Innan så bad hon om namnam och slet i min tröja.

Det är normalt att amma ett barn som kan be om mat, det är även normalt att amma ett barn som kan:


 krypa fort


smula bröd


knäppa kort på en toarulle


leka med en hund


sträcka sig efter kameran


hjälpa pappa med cykeln

... och mycket mycket mer!

Våga visa att ni ammar även om ert barn inte är ett spädbarn!




2 augusti 2013

World Breastfeeding Week!

Den 1-7 augusti i år är det World Breastfeeding Week, världsamningsveckan är kanske den korrekta svenska översättningen. Målen för denna vecka kan du läsa här. Bl.a. handlar det om att uppmärksamma betydelsen av stöd för kvinnor som vill amma och hur man kan få sådant när man behöver det. I Sverige är den främsta stödgruppen amningshjälpen. Amningshjälpen har en egen hemsida och två facebookgrupper där man kan få hjälp av hjälpmammor som är utbildade i amningsstöd och av vanliga mammor som är intresserade av att amma eller har haft samma problem som du. Jag rekommenderar verkligen facebooksidorna för även om man självklart även kan ringa eller mejla en hjälpmamma (mer info om detta finns på amningshjälpens hemsida) så kan facebook kännas som ett lättare steg att ta.

Det finns massor av information om amning på nätet men var uppmärksam och förstå att all sådan information inte är bra. I vissa hemska fall kan det till och med vara information som är sponsrad av företag som säljer ersättning eller annan barnmat som är riktad så att kvinnor ska bli oroliga för att de inte kan ge sina barn nog med mjölk och därmed bli mer benägen att köpa företagets produkter. Den typen av marknadsföring är så nattsvart vidrig att det knappt går att finna ord för det men den finns så var mycket noga med källkritik. Bra källor är amningshjälpen, Sagogrynet, Kellymom (på engelska) för att nämna några och personligen tycker jag Sagogrynets blogg är mycket bra och detta var den plats jag fann mest relevant information.

Själv fick jag mitt mesta amningsstöd från nätet och från BVC fick jag väldigt lite hjälp eller stöd. Där verkade regeln gälla att man uppmuntrade amning men gav inte så mycket praktisk hjälp och så fort barnet gjorde minsta avvikelsen på kurvan så gav man råd att ge ersättning vilket än idag gör mig förbannad. Självklart får man ge sitt barn ersättning och självklart ska BVC ge tips om hur man ger det på bästa sätt men att inte börja med att fråga kvinnan hur hon känner kring amning och ge råd utifrån det hon säger är för mig oförlåtligt. En kvinna som vill helamma och som inte har ett barn som inte svälter måste stödjas att helamma och få korrekt relevant information om hur man ökar upp barnets konsumtion av bröstmjölk. Bortsett från att jag fick höra att jag hade för lite mjölk och MÅSTE ge ersättning så spottade de ur sig idioti som att mjölken är tunnare på kvällen. Det är den inte och det var här jag förstod att jag inte kunde lyssna på dem eller ta emot hjälp från dem. Hjälp från BVC är en lottdragning av stora mått och tack och lov finns det jättebra amningsrådgivare där och rena stolpskott och de som till och med är emot amning. Var även här mycket vaksam på vilka råd du får och fråga varför de ger de råd de gör och vad den vetenskapliga basen är. Det är tyvärr inte okänt att de som jobbar på BVC ger råd utifrån sitt eget tyckande och inte enligt riktlinjer och med vetenskaplig backning.

När det gäller släkt och vänner så ska man lyssna väldigt selektivt även här. I många år gav man fruktansvärda amningsråd till kvinnor som förstörde deras amning. Fortfarande in på sjuttiotalet och kanske på vissa platser åttiotalet gavs det riktlinjer till kvinnor att endast amma var tredje eller fjärde timme och det är för stora delar av befolkningen alldeles för sällan för att kunna helamma ett barn. Jag fick i början amma med 1-2 timmars mellanrum och varje kväll blockammade min dotter, dvs hon ammade i timmar i sträck. Många äldre kvinnor fick höra att om barnet ammade så hade man inte nog med mjölk och skulle ge tillägg när det faktiskt är ett normalt intervall för barn och barn kan amma ännu oftare. Arvet från denna tid finns kvar. De oroliga frågor de flesta kvinnor får om de har tillräckligt med mjölk är rotade i denna tid eftersom de allra flesta kvinnor har nog med mjölk om de ammar fritt. Därmed inte sagt att det inte är jobbigt att amma väldigt ofta, det är skitjobbigt! För en del kvinnor är det för mycket och de börjar ge ersättning helt istället eller så väljer de att delamma. Jag har stor förståelse för detta, jag kan helt ärligt säga att jag sällan har gjort något så jobbigt som att helamma min dotter men det var värt det! För mig blev inte amning kul förrän jag också börjat ge mat och amningarna glesnades ut men jag är glad jag orkade och vågade helamma trots att det var jobbigt och trots att jag ifrågasattes av vården och en del i min omgivning.

Idag 13 månader senare ammar vi ännu vidare och även om jag har perioder när det inte är lika kul som annars så är jag idag väldigt glad att jag kan amma min dotter nu och då när hon var bäbis. Nu känner jag själv att jag inte skulle sörja en avslutad amning men att jag också tycker det är helt OK att vi fortsätter ett tag till. Vi får se hur länge.

27 juli 2013

Loppisfynd!

Gårdagen spenderades på diverse cykelrelaterade äventyr men även på Myrorna som hade rea på damkläder och förvånande nog fanns det många plagg som passade mig. Egentligen hade jag tänkt visa upp alla kläderna i en kavalkad men det var så varmt igår och varmare ändå idag att jag väljer att bara visa upp dagens kläder.




Det är kanske inte världens mest smickrande klänning men oj så bekväm och praktisk den är. Den är perfekt nu i värmen då den inte sitter åt och värmen lägger sig på ytterlagret ioch större delen av kroppen förblir sval. Jag tror den blir lika bra i vinter med en tröja under eller över. Hur mycket jag än gillar denna klänning är den nog det minsta fyndet av de jag gjorde igår men eventuellt återkommer jag till dessa kläder senare även om detta långt ifrån är någon modeblogg (glääää!).


Jag gjorde även tre fynd till Bus. Detta är inte ett av dem utan ett tidigare från Kupan. En sjömansdräkt! Jag hatar egentligen marint tema på både hus och kläder men på en liten kan jag leva med en sjömanskostym. Jag gillar hinten av gammaldags barnkläder och att det är fina men praktiska kläder som kan lekas i och som passar både flickor och pojkar. Mer könsneutrala finkläder är nästan omöjligt att hitta annars där det inte känns som barnet är utklätt eller extremt ledigt klätt. Jag är inte anti klänningar men det är skönt att ha fler valmöjligheter. 

Notera förresten bakgrunden på alla bilder. Så här ser det ut i alla icke-stylade hem till småbarnsföräldrar, leksaker och skrot överallt...

4 juli 2013

En ettåring...











Åhh Lilla Bus! Vad vi älskar dig. Stort Grattis till dig och stort grattis till oss som får nöjet att leva med dig.