27 oktober 2012

Nytt och tradionellt

Dopet är nu planerat och jag är själv så nöjd med vad vi fått till vi och Susanne (vår söta präst). Det blir en mycket välkänd psalm och några andra som är mindre kända men ändå lättsamma och lätta att sjunga. En är en gammal traditionell favorit hos mig som får mig att tänka på mamma (kanske ett framtida inlägg om denna), en är en nyare psalm som är en stor favorit hos mig som också Susanne gillar, en är en modern psalm som nog inte så många hört men som jag föll för när jag lyssnade på den på Dopguiden.se och vi avslutar med en psalm från mitt och R:s bröllop som är väldigt fin och som passar nästan vid vilken gudstjänst som helst. Den är också rätt modern men melodin låter rätt gammeldags och den är tidlös i sin känsla. Kanske blir det ett litet solo på den och kanske sjunger vi den tillsammans, vi får se vad kantorn säger (jag vet att han sjunger mycket vackert men kanske har han ont i halsen eller så).

Dopklänningen provades idag och den passade fint. Där kan man se traditionens vingeslag flyga förbi för klänningen har använts av alla syskon och av de flesta syskonbarnen och en massa andra. Om jag minns rätt syddes den av "mormortant", mormors syster. Mina syskon döpte henne till det för att hon liknade mormor men var en annan tant. Jag har få minnen av min mormor som var redan djupt inne i Alzheimers dimma när jag föddes och jag har ännu färre av "mormortant". Jag har träffat henne ett par gånger men främst när jag var barn och jag minns inte alls hur hon såg ut. Eller jo, jag minns henne från midjan och nedåt från när jag mötte henne med mamma på Domus en gång och då kan jag max varit 6 år. Hennes ansikte minns jag inte alls. Faktum är att jag inte kommer på hennes riktiga namn ens, någon släkting som kan hjälpa mig? Mormor minns jag om än inte så väl. Jag minns att vi åkte till henne på långvården och vi köpte glass och hallonbåtar. Påsen med godis hade lakritsbåtar och också men de spottade hon och fräste åt. Jag tyckte det var så konstigt att hon inte kunde äta glassen själv även om hon tyckte om det, hon var ju vuxen men mer som en bäbis som fick hjälp med allt. Ibland tänker jag på hur synd det är att jag inte kunnat lära känna mormor, alla verkar ha så fina minnen av henne och jag får ofta höra att jag påminner om henne både till utseendet och sättet och det känns så konstigt när jag själv inte har någon uppfattning om hur hon var.

Nåja, åter till klänningen. Ni kommer se traditionens vingeslag, jag lovar, men jag har faktiskt också planerat en liten ny grej med den inför just detta dop. Ni får se vad när det blir dags (ja, ni som inte närvarar fysiskt ska få se det i ett inlägg med foto)... Jag tror inte ni kommer finna det upprörande men kanske lite annorlunda.

Det bidde... hallonkola?

Idag kokade jag sylt på hallon och röda vinbär jag plockat. Det brukar bli en fantastisk sylt som är utmärkt i tårtor. Tidigare i kväll så kollade R sylten och den var ganska rinnig så vi lät den fortsätta koka på låg värme för att få bort vatten men när jag kollade till den igen så var den mörk och alldeles tjock som kola eller knäck... Hmm... vattnet måste ha kokat bort och kvar blev en konstig massa. Nu ligger den i köket och stelnar och vi får se om det blev hallonkola, hallonknäck eller kanske till och med hårda hallonkarameller. Det enda vi kan vara säker på är att det inte blev sylt...

Tips på tårtfyllningar, någon?

24 oktober 2012

Hemma igen!

Nu är vi hemma och ingen är gladare än jag... Lilla Bus tycker inte om mörker kan vi konstatera, så fort mörkret började lägga sig under bilfärden så började hon skrika men när vi stannade i Övik så köpte vi en ficklampa och sedan gick det bättre. I morgon kommer prästen för att prata om dopet och det blir kul tror jag. Jag har så många tankar och idéer, jag hoppas hon inte tycker jag lägger mig i för mycket. Till bröllopet var det mer att vi inte hade några idéer alls och hon fick bestämma mycket åt oss men nu så har jag en del egna tankar. Tex vill vi gärna ha en ljusceremoni och kanske också att man kan bekräfta dopet och jag har flera fina psalmer och sånger jag gärna vill ha med, så många att jag faktiskt måste välja. Vi vill ha med en psalm från bröllopet, någon gammal klassiker och gärna någon av de vackra nya psalmerna. Vi får se vilka det blir, jag rapporterar mer sen.


Liten grymling...

18 oktober 2012

I morgon svärmor

Vi åker söderut i morgon för att hälsa på R:s mamma och Lilla Bus farmor. Hon har tiggt och bett om besök och om att få se Lilla Bus. Nog för att jag erkänner att jag gärna hade sluppit men man kan ju inte neka henne hur mycket som helst och Lilla Bus ska självklart få ha en relation till sin farmor. Vi ska inte stanna så länge men ett par dagar i alla fall. Det blir i alla fall intressant att åka dit på hösten, det har jag faktiskt inte gjort än utan bara på sommar, vinter och vår.Vi planerar också på färder längre norrut men det får bli efter dopet.

Vi har börjat vår planering av dopet och jag känner att det blir en hel del att göra. Laga mat, köpa mat och baka tårtor. Om jag hade haft en 'normal' man som tålt ägg så hade vi definitivt köpt tårtor men nu så blir det enklast att baka dem. Jag vet fortfarande inte om jag ska köra på en eller flera tårtor heller, det får vi se när alla har anmält sig och de har till på söndag att göra detta så det kan ju bli någon konstig allergi också som gör att det blir svårt att få ihop det hela ändå och då blir det lika bra att göra flera tårtor så folk kan välja. Jag är jättesugen på att göra en ganska söt fyllning som är baserad på banana cream pie men då måste jag göra en till tårta eftersom en av mina söta syskonbarn verkligen hatar banan och jag skulle aldrig göra en tårta som jag vet en person inte skulle röra med tång även om det inte handlar om allergi. Om jag gör en till alla personer blir det nog en mer standardfyllning. Jag plockade en del vildhallon tidigare i höst och jag har ännu inte kokat sylt på dem och det kunde bli en fin fyllning till en eller flera tårtor. I fjol så åt min förbannade jävla skitman älskade man upp all sylt och jag har nog inte kommit över det än. Jag plockade och slet och fick ihop massor av bär till massor av god sylt som mannen slukade på några veckor och jag fick en sked utöver det jag provsmakade under kokningen så säg 2-3 skedar allt som allt... Utöver maten måste jag också köpa en gästbok där folk kan skriva något litet råd eller meddelande till Iris och lite pennor till detta så de kan variera sig med lite färg och kanske dekorera det de skrivit lite grann om de vill. Iris dop blir nog en storföreställning, än har bara en familj tackat nej även om alla inte svarat.


Konsten att klä på en ål...

10 oktober 2012

Vardagens små händelser



Middag för några dagar sedan: Korvstroganoff med alienspya. All ära till den som kan identifiera vad den första bilden verkligen föreställer...


Från den där dagen då R öppnade chokladpaketet med kofot... (Helt OK choklad med lite mesig)


Iris misshandlar skrattande sin ömma moder...


Och äntligen har jag en riktig vigselring: Silver med tre diamanter 0.03 karat. Ett axplock ur vårt liv.

9 oktober 2012

Inte så j-vla tacksam faktiskt...

Jag är bara sååååå less på att vi kvinnor ska vara tacksamma över allt som gäller vår reproduktiva hälsa. Blir vi gravida ska vi vara så tacksamma för att vi åtminstone inte är infertila. Halleluja, men inte alla barn är önskade. Men då kan vi ju istället vara tacksamma för att det finns abort och att om vi vill behålla barnet att landet har ett skyddsnät som kan ge stöd åt en mamma. Ja, det är bra, inte tu tal om saken men en abort kan vara extremt jobbig och även att behålla ett kan vara ett stort beslut till och med när graviditeten är planerad. Att få ett barn är en stor grej och alla kan inte bara stå där och tacka och bocka för denna möjlighet hur fantastisk den än är.

När man är gravid ska man stå där och vara vacker och moderlig och leva sitt liv som vanligt. Inte ska vi klaga över foglossning, trötthet, illamående och över att väga som en mindre elefant. O nej, vi är ju de lyckliga gravida som ska bli föräldrar och få ett barn. Ja, Iris är helt underbar och jag älskade henne från samma sekund jag visste att hon fanns men graviditeten var en enda lång plåga och jag kände mig som jag var fången och att min kropp var kidnappad av en okänd varelse. Min graviditet var helt planerad och jag var väldigt förvånad att jag skulle känna så ihop med den kärlek jag kände för barnet men jag så klart bara vara tacksam att jag fått ett barn. O nej, man får inte klaga på att man är trött för då ska man tänka på att när barnet kommer så kommer man bli ännu tröttare. Foglossning ska man inte prata om för man har mer ont av förlossningen och mår man illa så kan man bara äta lite så går det över (inte för alla, ätande gjorde mig mer illamående). Man ska självklart jobba heltid, träna som vanligt, baka cupcakes och lära sig allt om graviditet och barnuppfostran och inte klaga det minsta för man är ju det största man kan vara, gravid. Jag hade lätt varit hemma från vecka 10 om jag fått och jag kunde knappt gå från ca vecka 20. Ja, jag kämpade mig till jobbet men det var i princip det enda jag orkade och knappt det.

Så var det förlossning och allt annat än den största tacksamhet för att man själv lever och barnet lever så är man en ragata som ställer för höga krav och som tror hon vet bättre än doktorer och barnmorskor. Vad då du vill inte spricka, du vill ha/inte ha epidural, du vill välja vilken ställning du ska stå i? Tig och ligg i en obekväm ställning för att personalen tycker att den är bäst och gråt inte om du måste opereras när du fött barn för du har ju blivit mamma och ditt barn är friskt. Vad då du ville/ville inte göra kejsarsnitt? Du ska vara glad att ni överlevde och nu kan ni fara hem och leva ert liv. Gråt inte om amningen inte funkar, kvinnor idag har så höga krav och är inte tillräckligt tacksamma för att det finns ersättning osv osv.

Men vet ni vad? Vi får ha åsikter, vi får ställa krav och vi får vara ledsna om allt inte blir som man vill. Det är OK att inte bara säga att allt med graviditet, förlossning och föräldraskap är underbart för Gud vet, det är det inte! Jag får känna att graviditeten var tortyr och att min hyfsat komplicerade igångsättning med efterföljande stygn på operation var rätt OK och jag får tycka att amning är viktigt och jag får bli arg när andra inte tycker att den är det. Jag får tycka att min förlossning faktiskt inte var så smärtsam, faktiskt betydligt mindre smärtsam än jag någonsin kunnat tro och jag får ändå känna att jag är lite ledsen att en av barnmorskorna tjatade på mig att göra än det ena än det andra jag inte ville och jag får känna lika mycket att jag älskade den sista barnmorskan som fick mig att återfå min tilltro till min kropp och mitt eget födande trots att jag mestadels lyckades föda ut Iris pga medicinens under och en j-vla massa envishet. Ja, jag kan faktiskt vara glad över att de sydde ihop mig så bra fast det var smärtsamt att vara ifrån Iris när hon var alldeles nyfödd. Jag visste att Iris var säker hos R och när jag hade haft henne hos mig ett halvt dygn så var smärtan över separationen över. Jag är jättestolt att jag ammat Iris helt så här länge och jag vill fortsätta med det länge till. Jag vet att jag hade överlevt att ge henne ersättning och jag vet att jag hade kunnat känna samma stolthet över att se henne växa på detta sätt men jag hade varit gruvligt besviken om jag inte fått amningen att funka. Jag hade kunnat vila i ett beslut att ge upp den om jag känt att jag gjort mitt bästa men jag ville verkligen amma och jag hade haft en sorgeperiod om så var fallet. Vi får ha tankar, önskemål och krav.

Kvinnor ska inte skämmas över att de inte går omkring i ett ständigt tacksamhetsrus bara för att vi kan föröka oss och har förmånen och förbannelsen att vara de som bär barnen inom oss. Vi får förbanna vår fertilitet om vi tvingas fatta ett jobbigt beslut om vi ska fortsätta eller avsluta en graviditet. Vi får sörja missfall och aborter likaväl som vi får glädjas över dem. Vi får känna att barn är jobbiga och vi får vara ledsna och sörja om något hemskt skulle hända med dem. Vi får känna att vi inte gillar att vara gravida lika väl som vi får hoppa runt och skrika av lycka för att vi bär en liten inom oss. Vi måste inte vara tacksamma för att vi överlevt en förlossning och vi får faktiskt också vara stolta och glada för att vår förlossning var en underbar upplevelse lika väl som den som drabbats av förlossningsskräck har rätt till sina känslor. Våra känslor är inte fel och vi ska inte behöva dölja dem i en tacksamhetsskuld. Tacksamhet är bra men den ska inte vara ett tvång.

Iris är en gåva som jag ändå känner genuin tacksamhet för men det betyder inte att varje händelse på vägen till hennes tillkomst är något jag är eller någonsin kommer vara tacksam för. Att bli förälder är underbart men inte allt omkring det...