9 oktober 2012

Inte så j-vla tacksam faktiskt...

Jag är bara sååååå less på att vi kvinnor ska vara tacksamma över allt som gäller vår reproduktiva hälsa. Blir vi gravida ska vi vara så tacksamma för att vi åtminstone inte är infertila. Halleluja, men inte alla barn är önskade. Men då kan vi ju istället vara tacksamma för att det finns abort och att om vi vill behålla barnet att landet har ett skyddsnät som kan ge stöd åt en mamma. Ja, det är bra, inte tu tal om saken men en abort kan vara extremt jobbig och även att behålla ett kan vara ett stort beslut till och med när graviditeten är planerad. Att få ett barn är en stor grej och alla kan inte bara stå där och tacka och bocka för denna möjlighet hur fantastisk den än är.

När man är gravid ska man stå där och vara vacker och moderlig och leva sitt liv som vanligt. Inte ska vi klaga över foglossning, trötthet, illamående och över att väga som en mindre elefant. O nej, vi är ju de lyckliga gravida som ska bli föräldrar och få ett barn. Ja, Iris är helt underbar och jag älskade henne från samma sekund jag visste att hon fanns men graviditeten var en enda lång plåga och jag kände mig som jag var fången och att min kropp var kidnappad av en okänd varelse. Min graviditet var helt planerad och jag var väldigt förvånad att jag skulle känna så ihop med den kärlek jag kände för barnet men jag så klart bara vara tacksam att jag fått ett barn. O nej, man får inte klaga på att man är trött för då ska man tänka på att när barnet kommer så kommer man bli ännu tröttare. Foglossning ska man inte prata om för man har mer ont av förlossningen och mår man illa så kan man bara äta lite så går det över (inte för alla, ätande gjorde mig mer illamående). Man ska självklart jobba heltid, träna som vanligt, baka cupcakes och lära sig allt om graviditet och barnuppfostran och inte klaga det minsta för man är ju det största man kan vara, gravid. Jag hade lätt varit hemma från vecka 10 om jag fått och jag kunde knappt gå från ca vecka 20. Ja, jag kämpade mig till jobbet men det var i princip det enda jag orkade och knappt det.

Så var det förlossning och allt annat än den största tacksamhet för att man själv lever och barnet lever så är man en ragata som ställer för höga krav och som tror hon vet bättre än doktorer och barnmorskor. Vad då du vill inte spricka, du vill ha/inte ha epidural, du vill välja vilken ställning du ska stå i? Tig och ligg i en obekväm ställning för att personalen tycker att den är bäst och gråt inte om du måste opereras när du fött barn för du har ju blivit mamma och ditt barn är friskt. Vad då du ville/ville inte göra kejsarsnitt? Du ska vara glad att ni överlevde och nu kan ni fara hem och leva ert liv. Gråt inte om amningen inte funkar, kvinnor idag har så höga krav och är inte tillräckligt tacksamma för att det finns ersättning osv osv.

Men vet ni vad? Vi får ha åsikter, vi får ställa krav och vi får vara ledsna om allt inte blir som man vill. Det är OK att inte bara säga att allt med graviditet, förlossning och föräldraskap är underbart för Gud vet, det är det inte! Jag får känna att graviditeten var tortyr och att min hyfsat komplicerade igångsättning med efterföljande stygn på operation var rätt OK och jag får tycka att amning är viktigt och jag får bli arg när andra inte tycker att den är det. Jag får tycka att min förlossning faktiskt inte var så smärtsam, faktiskt betydligt mindre smärtsam än jag någonsin kunnat tro och jag får ändå känna att jag är lite ledsen att en av barnmorskorna tjatade på mig att göra än det ena än det andra jag inte ville och jag får känna lika mycket att jag älskade den sista barnmorskan som fick mig att återfå min tilltro till min kropp och mitt eget födande trots att jag mestadels lyckades föda ut Iris pga medicinens under och en j-vla massa envishet. Ja, jag kan faktiskt vara glad över att de sydde ihop mig så bra fast det var smärtsamt att vara ifrån Iris när hon var alldeles nyfödd. Jag visste att Iris var säker hos R och när jag hade haft henne hos mig ett halvt dygn så var smärtan över separationen över. Jag är jättestolt att jag ammat Iris helt så här länge och jag vill fortsätta med det länge till. Jag vet att jag hade överlevt att ge henne ersättning och jag vet att jag hade kunnat känna samma stolthet över att se henne växa på detta sätt men jag hade varit gruvligt besviken om jag inte fått amningen att funka. Jag hade kunnat vila i ett beslut att ge upp den om jag känt att jag gjort mitt bästa men jag ville verkligen amma och jag hade haft en sorgeperiod om så var fallet. Vi får ha tankar, önskemål och krav.

Kvinnor ska inte skämmas över att de inte går omkring i ett ständigt tacksamhetsrus bara för att vi kan föröka oss och har förmånen och förbannelsen att vara de som bär barnen inom oss. Vi får förbanna vår fertilitet om vi tvingas fatta ett jobbigt beslut om vi ska fortsätta eller avsluta en graviditet. Vi får sörja missfall och aborter likaväl som vi får glädjas över dem. Vi får känna att barn är jobbiga och vi får vara ledsna och sörja om något hemskt skulle hända med dem. Vi får känna att vi inte gillar att vara gravida lika väl som vi får hoppa runt och skrika av lycka för att vi bär en liten inom oss. Vi måste inte vara tacksamma för att vi överlevt en förlossning och vi får faktiskt också vara stolta och glada för att vår förlossning var en underbar upplevelse lika väl som den som drabbats av förlossningsskräck har rätt till sina känslor. Våra känslor är inte fel och vi ska inte behöva dölja dem i en tacksamhetsskuld. Tacksamhet är bra men den ska inte vara ett tvång.

Iris är en gåva som jag ändå känner genuin tacksamhet för men det betyder inte att varje händelse på vägen till hennes tillkomst är något jag är eller någonsin kommer vara tacksam för. Att bli förälder är underbart men inte allt omkring det...



3 kommentarer:

  1. Tack för ett himla bra inlägg! Jag själv ska föda när som helst nu och det är väl lite så här mina tankar också går, men det är så skönt att se att någon annan också ger uttryck för samma tankar. Tack igen!

    SvaraRadera
  2. Jag skriver under på det, mycket bra skrivet om tacksamhetsskuld, har gnagt en del i mitt huvud också.

    SvaraRadera
  3. Välskrivet och tänkvärt! Precis så! Och ambivalensen finns nog hos alla, även om de flesta inte pratar om det. Tack!

    SvaraRadera