20 september 2010

Man får väl vara glad åt det lilla...

... som att man bor i den del av Sverige där allra lägst antal röstade på sverigedemokraterna. Men drygt 2% är för många. Man får vara glad att så många ändå samlades på Rådhustorget idag för att protestera över att vi tvingas se sverigedemokrater i vår riksdag. Kom igen Stockholm, Göteborg, Malmö och andra städer, hur många ställer upp hos er?

14 september 2010

Glöm inte...

att ställa frågor till mig. Skräms inte av att Cherin fick en mindre uppsats, jag kommer inte ha tid att svara så ingående på alla frågor, jag har ett liv.

13 september 2010

Svar på Cherins fråga

Fråga: hur kommer dig sig att du blivit praktiserande kristen? Rätt så ovanligt i Sverige?

Vilken fråga! Det kan jag ju skriva en bok om, men jag antar att du snarare ville ha ett mer kortfattat svar än så. Jag tror inte jag kan svara kortfattat eller få med alla detaljer på frågan hur jag blev kristen men jag ska försöka mig på en någorlunda uttömmande sammanfattning.

Jag är född i en familj med en pappa som var ateist och en mamma som trodde på gud och jag har alltid tillhört svenska kyrkan och är döpt men inte konfirmerad. På mammas sida finns det liksom hon folk som ser sig som troende och som kristna men ingen jag kan komma på går regelbundet i kyrkan eller har något djupare engagemang i någon församling. Min farfar var ateist men min farmor var med i pingstkyrkan liksom min faster och hennes familj.

Min mamma var den som undervisade mig om gud, Jesus och bibeln som liten och min barnatro var liksom något naturligt för mig men någon gång kanske mellan 8-10 år så slutade jag tro på gud. Jag kan inte minnas någon händelse eller så, bara att jag inte längre trodde på gud och så förblev det tills jag var i gymnasieåldern. Vid denna tid inträffade några saker i mitt liv som riskerade att fullkomligt kasta omkull allt. Vid en kristisk tidpunkt valde jag att be till gud även om jag inte trodde på gud och det jag bad om blev faktiskt uppfyllt. Min 'deal' med gud då jag bad denna gång var att om det jag bad om blev uppfyllt skulle jag aldrig mer räkna bort möjligheten till att gud fanns och jag höll detta löfte. När jag började bli några och tjugo så fick jag en större och större längtan efter att ha en tro men jag hade svårt att förstå var jag skulle finna den. Jag bestämde mig för att anta någon typ av förnuftsresonemang och mer eller mindre hitta min religion genom att leta upp bra och dåliga saker med olika alternativ. Buddhism och hinduism åkte iväg rätt snabbt eftersom jag upplevde att jag trodde på en gud och inte flera eller ingen. Jag förstod snabbt att monoteism var där jag skulle leta. Eftersom Jesus, även som ateist, alltid hade varit en inspiration för mig så försvann därigenom judendomen (sionism är också väldigt läskigt men alla judar är inte sionister men bara tanken att folk kunde tro att jag var sionist gillade jag heller inte). Eftersom jag tyckte att jag redan lämnat kristendomen bakom mig som barn så inriktade jag mig på att studera islam. Jag har läst massor om islam och det faktum att jag alltid gillat slöjor och huvudbonader gjorde att jag såg även den rent praktiska aspekten att kunna bära sådana utan att vara suspekt som ett plus. Islam tycktes under en längre period som det enda alternativet och jag var nästan i stånd att konvertera men jag sköt upp det eftersom jag ändå hade något som fick mig att tveka. Den största tvekan låg nog i att jag såg Jesus som mer viktig än Mohammed för min förståelse av gud och religion. En dag under min grubblande period så gick jag utanför biblioteket i min hemstad och då hörde jag en röst som sa: -Släpp det! -Släpp, vaddå, sa jag fast det inte fanns någon i närheten. - Alla dina grubblerier. Något med den rösten fick mig att försöka släppa det och bara se vad som skulle hända och då började åter möta kristendomen på lite olika sätt.

Genom en kurs i mystik på universitetet och genom att läsa om kväkarnas roll i kampen för slaveriets avskaffande så började jag hitta det jag sökt som jag inte funnit i islam men också det jag tidigare inte funnit i kristendomen. Kväkarna var föregångare när det gäller demokrati och alla människors lika värde, i en tid när detta knappast var politiskt korrekt. De hade kvinnor som talade på deras möten innan någon tänkt tanken på en kvinnlig präst och man förordade utbildning för båda könen. Man var helt emot slaveriet för man betonar ett inre ljus och en personlig kontakt med gud som alla människor har vare sig de erkänner det eller inte och vare sig om de väljer att lyssna på det som gud guidar en till eller ej. Eftersom alla människor har detta ljus så är också alla människor lika värda. Kväkarna stöttade därför också arbetarprotester och sociala reformer och överlät inte allt till gud i nästa liv utan man värderade även social utveckling i denna värld och tid. Kväkarna på slaveriets tid bar speciella kläder som utmärkte sig från tidens kläder, de bar inte moderna kläder och männen bar speciella hattar och vägrade ta av sig dem inför folk som ansåg sig stå över dem. Kväkarna erkände inga andra herrar än gud så de vägrade ta av sig hatten, svära eder, använda 'hedniska' namn för veckodagar och månader och i engelskspråkiga länder så höll de kvar 'thee' och 'thou' längre än någon annan grupp eftersom 'you' är ursprungligen ett ord du använder till en överordnad, och som du gissat, den enda överordnade de erkände var gud. Vad vill hon säga med lektionen om kväkarna då? Jo, här fann jag en 'tillåtelse' till att vara kritisk mot det jag ser som dåligt i samhället och en aktiv kristen roll som jag sökte samtidigt som jag själv upplevt denna nära kontakt med gud som kväkarna förespråkar och söker. Jag hittade helt enkelt tillbaka till gud på detta sätt och återfann min tro och min väg. Dock finns inga kväkare i min stad (i alla fall officiellt) så jag väljer att vara med i svenska kyrkan och finna min kristna gemenskap där om än för mig är vissa av mina kväkarpraktiker som tyst meditation och aktivt lyssnande till anden betydligt mer viktiga än gudstjänster osv. Jag har har en ro och säkerhet jag inte hade tidigare och jag lär och finner mer och mer i tron som jag aldrig trott jag skulle finna.

Jag vet att jag mer eller mindre bombarderar sönder din fråga med information men jag har inte den där lätta snabba vägen till tro som vissa som växt upp med den och aldrig någonsin tappat tråden.

Sedan för att ta upp detta med praktiserande kristna och om hur vanligt det är. I kristna kretsar som vet jag inte om just praktiserande är en term som använts men jag antar att du menar något i stil med att man ber, går i kyrkan och öppet visar och erkänner att man är kristen. Om man tror på att gud och att Jesus dog för våra synder så är man enligt mig kristen och man är det oavsett om man praktiserar eller inte. Man omfattas då av det offer som hans död var. Observera att det är tron, inte någon muntlig eller skriftlig förklaring som behövs, gud vet vad man tror och säger man en sak och tror en annan så är det tron som är viktigast. Denna syn betyder inte att en kristens handlingar inte spelar roll, eftersom man anser att genom denna tro sker en förvandling av människan som gör att man strävar mot att göra gott och undvika synd även om vi inte kan undvika det helt. Man måste inte sträva efter att vara perfekt eftersom gud förlåter oss genom detta offer. Nu har jag gått in i att förklara kristen tro vilket jag inte är säker på var meningen egentligen men i bemärkelsen att man tror på gud och att Jesus dog för våra synder så är vi ganska många som är praktiserande kristna. Min mamma var övertygad om detta men gick nästan aldrig i kyrkan, jag ser henne som praktiserande. Det finns folk som går i kyrkan varje vecka utan att tro eller känna något, de ser jag inte som praktiserande även om de uppfyller yttre tecken på tro. Jag har valt ett yttre tecken i att bära huvudbonad men det är frivilligt och kommer sig av den ledning jag fått av anden. Jag är inte en bättre kristen för det, men jag har valt att visa min tro på utsidan. Det är inte nödvändigt alla gånger och det finns en risk att man blir någon som praktiserar det som syns men inte det som känns. Kristna ska alltid vara försiktiga så att man inte gör något bara för syns skull, gör man något som syns ska det också kännas rätt. Jag känner att i huvudbonadsfrågan så når jag denna balans ganska bra men man ska alltid ifrågasätta bärandet av yttre tecken eller idkande av praktiker som syns.

Stackars Cherin, jag lyckades kombinera mitt liv, historia, teologi och mitt egna hemsnickrade predikande i ett och samma mycket långa inlägg. Om du läser dig ned hit så grattis, du kan ha fått ett svar eller tusen nya frågor men jag gjorde ett försök i alla fall...

[To English readers, I am afraid my answer is too long to translate, please use Google translate or just skip this one]

12 september 2010

Questions/frågor

Hi there readers, let's have a little event. I would really enjoy if everyone who visits this blog would ask me a question about anything. I will accept any questions but if I cannot or will not answer them I will leave them unanswered. (Note that I will not accept spam in this like in all entries)

Hej alla läsare, låt oss ha lite kul. Jag skulle tycka det var kul om alla som besöker bloggen kunde ställa en fråga till mig om något. Jag accepterar alla frågor men jag blir er svar skyldig om jag inte kan eller vill svara på den. (observera att jag inte accepterar spam i detta inlägg liksom i alla andra)