29 augusti 2010

Längtan

Jag längtar efter det goda livet. Ett liv där jag kan odla min trädgård, jobba mycket för mig själv och lite för någon annan (familj och vänner oräknade). Jag längtar efter barn och min egen familj. Jag längtar efter ett liv där både jag och R lever för de vi älskar och varandra mer än för att tjäna pengar och världens nöjen och synvillor. Jag vet att jag gör goda saker som tjänar gud i mitt jobb men nu inser jag att det inte räcker för mig. Jag behöver göra något större. Familj, barn och att åtminstone producera en del av min egen mat känns långt större än att arbeta som lärare. Jag förstår att det i mångas ögon inte ses som en större utan en mindre gärning men jag litar på mitt hjärta. Jag ångrar inte på något sätt att jag utbildat mig och valt denna karriär, jag älskar mitt jobb, tro det eller ej. Jag vill faktiskt inte ge upp mitt jobb helt och definitivt inte för alltid, bara prioritera annat. Om gud kunde ge mig en av de saker jag längtar efter så skulle jag vara mer än nöjd. Ha mig i era böner om att jag ska finna rätt i mitt liv och mina önskemål och om jag har fel att gud ska leda mig rätt.

Livet kärleken och gud

Den djupaste insikten jag har fått genom min tro är att alla våra mänskliga hierarkier är falska. Gud skapade oss lika och när vi lever i vår tro försöker i alla fall leva på det sätt som gud vill att vi ska leva i våra relationer med människor. När vi känner kärlek känner vi gud och vi stärks i vår kärlek och i vårt kärleksfulla beteende mot människor. När vi inser att alla, verkligen alla är lika mycket värda i guds ögon växer vi i vår respekt för andra. Det faktum att vi är lika mycket värda gör dock inte att vi alla är likadana. Vissa har getts stora gåvor andra små och ytterligare andra tycks i våra skadade mänskliga ögon sakna talanger helt men om de inte är synliga för oss människor så är dessa människors fulla och rätta värde alltid synligt hos gud. Det är en styrka i att vi är olika och inget vi ska skrämmas eller uppröras över. Vi är unika skapelser som alla är skapade i guds avbild men vi speglar alla gud på olika sätt. Allt vi gör är förstås inte helt i linje med guds önskan för vi är sturska och olydiga och vi leker ofta en farlig lek med vår fria vilja. Dock kan detta aldrig förändra det faktum att vi alla är lika värda.

Jag har fortsatt att fundera på män och kvinnors roller i Kristus och våra roller i vårt liv. Jag tror till fullo att vi alla är kallade till att vara både undervisare och lärjeungar i vår tro. Gud skiljer inte på kvinnor och män i denna uppgift och jag anser inte att kvinnor måste hålla sig från att predika i församlingen förutsatt att hon är medveten om våra mänskliga hierarkier och hur dessa ställer till det för kvinnor som vill föra ut guds ord. Trots att män och kvinnor är skapade lika mycket värda så har vi människor skapat farliga graderingar av människor baserat på kön. Kvinnor som talar måste på grund av detta tänka mycket noga på hur hon framställer sig själv när hon väljer att tala. Hon får inte skada guds ord genom att välja ett sätt att tala eller klä sig som nedvärderar henne till det som världen säger att hon är, ett underlägset sexobjekt som existerar för att tillfredsställa mäns lust. Om hon inte klarar detta måste hon acceptera att tiga eller om hon ändå talar, inte bli hörd. Vi kvinnor som talar måste vara beredda på att vi alltid blir mer observerade och granskade än män som gör samma sak. Vi måste ha en klädsel som ligger inom vad som vårt samhälle definierar som anständigt och dölja våra behag. På ett sätt är vi orättvist behandlade i detta, men vi måste också komma ihåg att makt är minst lika tungt att bära som avsaknad av makt. Hur hanterar man att vara den starkare i en mänsklig hierarki? Jag vet inte hur man hanterar att vara man, men jag är högutbildad, västerlänning och lärare så jag har en aning.

Hur hanterar man då nära relationer mellan män och kvinnor tex i ett äktenskap. Jag anser att människor är olika och att en man och en kvinna i ett äktenskap är olika och att målet är att skapa ett komplementärt team. Kvinnan är mannens hjälpare och följeslagare, inte hans dörrmatta. Jag anser inte att män är så och kvinnor är så men att när gud leder oss till varandra så leder h*n oss till en person som vi kan skapa en enhet med. Att vara en mans hjälpare innebär en anpassning till honom, men det tillåter inte en man att vara en despot men det finns en modell som säger att kvinnan ska anpassa sig och mannen ska leda. För mig så är anpassning inte lätt, jag är envis och jag har många starka åsikter. Trots detta så är det få saker som ger mig så mycket glädje och nöje som när jag förmår att anpassa mig efter min man. Han å andra sidan är inte den ledande typen och jag tror att han har svårt att hitta en ledande roll på samma sätt som jag har svårt för anpassning. Jag hoppas dock att han får lika mycket glädje som jag när han utmanar sig själv att leda som jag får när jag utmanar mig att följa. Min lätthet att leda och framföra mina åsikter är en styrka i mig, det vet jag, men tänk vilken glädje jag har i att inte låta min personlighet stagnera utan utveckla mig och röra mig närmare gud.

Tjänande och underkastelse är viktigt i kristendomen. När vi finner vår tro tjänar vi gud när vi älskar honom och våra medmänniskor. Kärleken tjänar alltid gud. När vi tjänar kärleken tjänar vi gud och när vi tjänar gud så tjänar vi kärleken. Lever vi i närhet med gud känner vi kärlek och kärleken när vår tro. När vi förlorar i vår förmåga att känna kärlek riskerar vi vår tro. När vi låter hat, avund och girighet ta över så förlorar vi många möjligheter till kärlek och därmed tro. När vi tas över av stolthet, överflöd och pengar så tjänar vi inte gud och då förlorar vi i möjlighet till kärlek. När vi säger att gud hatar människor så ljuger vi. Gud hatar aldrig oss även om vi gör de mest horribla handlingar, däremot vänder vi oss då från gud. Alla synder tar oss iväg från gud, men det är inte gud som vänder sig från oss, det är vi som vänder oss från h****. Vänder vi oss tillbaka står gud där redo men h*n tvingar oss aldrig till tro. H*n kan vara väldigt övertygande och för mig var det en kamp att återvända. Jag ville inte vara kristen, det var det sista jag ville men till sist kunde jag inte motstå den kraft som var gud.

15 augusti 2010

Mellanlandar

Tills på onsdag så mellanlandar jag hos svärisarna med R. Det är rätt trevligt att få maten serverad och bli lite ompysslad men nog längtar jag hem till mitt och R hemma i Umeå och under andra omständigheter hade mycket hellre flygit Umeå-Arlanda, Arlanda-Heathrow om man säger så men nu blir det ett par dagar i södra Norrland i alla fall. De är snälla och trevliga S och S men jag har nog varit vuxen för länge för att uppskatta föräldravistelse i allt för stor dos. Även när min mor levde så blev jag lite less av att vara hemma även om jag idag skulle kunna ge hur mycket som helst för en enda extra dag hemma med henne.

Längtar att resa, är glad och förväntningsfull, jag hoppas och tror att jag och R kommer ha kul och få in en ny skön känsla för att resa tillsammans och sedan kunna dra på mer äventyr än bara en vecka i London. Jag har alltid gillat att resa och se nya saker så nästa resa jag gör blir nog inte till London som jag efter denna visit varit i tre somrar i rad. Prag kanske? Italien? Vem vet? Nog bara gud.