29 november 2009

Sökandet efter det genuina...

I predikan idag pratade prästen om just detta, sökandet efter det genuina. Jag har med tiden börjat tro att det det som verkligen är trons kärna. Hitta den genuina rösten inom dig som är gud. Hitta det genuina jaget som finns där inom dig under alla masker och vårt förställande av oss själva, både till det bättre och sämre. "Var dig själv" är en uppmaning som i sin enkelhet är mycket svår att följa. Min största strävan i livet är denna, att försöka vara sig själv.

Advent är en tid med många ovana kyrkbesökare som egentligen bara dyker upp under denna månad. Jag kan känna att det är på gott och ont. På ett plan känns detta julkyrkgående som falskt, var är gud i ditt liv resten av året? På ett annat plan är jag tacksam att de kommer dit, någonstans tror jag att det finns en längtan efter gud inom dem som de försöker kanalisera på något sätt. Till dig som var i kyrkan idag och inte brukar gå dit annars, prova gå dit en vanlig söndag och kanske vill du sedan gå dit igen och igen. Prova, det är bara ungefär en och en halv timme av ditt liv och jag vet att du ägnat 1,5 timmar till mer banala saker så även om du inte kan få tillbaka dessa 1,5 timmar om du inte gillar det så vet jag att det inte är de mest bortslösade timmar du upplevt.

Min första gång i kyrkan utanför advent, dop, bröllop och begravning, var tredje söndagen i påsktiden, men det hade jag förstås ingen aning om när jag gick dit. Inte visste jag att det var den söndag som har temat "Den gode herden" och man läser ganska ofta psaltarpsalmen 23, Herren är min herde. Prästen pratade om fåren på altartavlan och hur de har olika personlighet, vissa tittar rakt ut mot oss, andra är bara en rygg i flocken och andra visar rumpan. Sedan gick hon vidare till förlorade får, och då var det som ett knytnävsslag i bröstet, jag var där. Ett förlorat får som kom på just denna dag. Jag blev övertygad att det fanns en mening med detta, och jag fortsatte att gå dit. Jag tror att jag är hittad nu.

28 november 2009

Advent

I morgon har vi första advent, något som även de som inte går i kyrkan brukar uppmärksamma. I de flesta hus i Sverige finns adventsljusstakar, elektriska ljusstakar och adventsstjärnor. I mina fönster står ett elektriskt ljus och en ljusstake formad som ett luciatåg. En adventsljusstake står på bordet tillsammans med några små söta tomtar. Min amaryllis från förra året blommade här redan i november så den kommer nog inte ge några blommor till jul så en ny kommer införskaffas snarast. Jag jobbar med diverse julklappar, men jag har lekt lite för mycket med datorn för att ha tid med det. Kanske blir det lite handarbete efter kyrkan i morgon. I morgon kommer jag lyssna till vacker sång och sjunga med full kraft i Bered en väg för Herran. Snart är julen här!

21 november 2009

Forum för Frihet

En av bloggarna jag länkat till i vänsterspalten är Forum för Frihet, en intressant blogg skriven av en troende muslim som heter Ida. Jag brukar läsa bloggen regelbundet och hon skriver både om privata ämnen och frågor som engagerar henne som tex. Israel-Palestina-konflikten. Nu har något skett som inte får ske i ett demokratiskt samhälle, Ida har blivit mordhotad och hon känner sig tvungen att sluta blogga för att skydda sig själv och sin familj. Jag blir oerhört ledsen och när jag läste det först trodde jag det vara skulle vara några dagar, men hon verkar hålla i sitt stopp. Jag känner någon sorts panik, vi vet alla att det inte är de onda människors ondska som är det största problemet, utan de godas tystnad. Jag hoppas du finner styrka Ida att åter skriva i din blogg. Jag ber för dig och jag ber dig även direkt att åter börja skriva. Du behövs i vårt samhället och i mitt liv.

Läs gärna: Forum för Frihet

20 november 2009

Caster Semenya

Läste igår att hon får behålla sitt guld, vilket gjorde mig glad. Jag har tyckt synd om henne och allt snack om fusk. Jag tror inte alls att hon har medvetet fuskat utan faktiskt i vuxen ålder fått reda på att hon har någon sorts kromosomförändring. Jag blir verkligen beklämd att höra folk kalla henne man och 'han'. Även om hon har XY så är hon inte en man eftersom hon levt hela sitt liv som en kvinna och uppfattat sig själv som kvinna. De exakta detaljerna kommer inte avslöjas, och jag förstår att man väljer den lösningen av integritetsskäl men samtidigt kanske ett fullt avslöjande kunde vara något hon kunnat tjäna på, i synnerhet om de kan bevisa att hon inte har nytta av det testosteron som hon enligt jag förstått har förhöjda halter av. Det kan nämligen vara så att hon är okänslig för det och då är det inte någon fördel.

Det pratas om hur maskulin hon ser ut, och ja, hon är sannerligen inte en feminim kvinna, men å andra sidan tycker jag inte att hon är ser mer maskulin ut än Maria Mutola, bevisligen är en biologisk kvinna eftersom hon till och med har barn. Nej, Semenyahärvan uttrycker ett förakt för en kvinna som inte hade någon aning om att hon var drabbad av en genetisk avvikelse och ett förlöjligande av en duktig idrottskvinna och vad jag kan döma, en fin människa. Jag tänker på stackars Caster Semenya som först blivit hånad och som dessutom genom detta könstest troligen fått reda på att hon aldrig kommer att bli mamma. Det är ett nog hårt slag för stora delar av världens kvinnliga befolkning utan att människor över hela världen kallar henne för 'han'. Min innerliga önskan är att hon väljer att fortsätta springa och ge mig och alla andra friidrottsälskare många fler underbara upplevelser.

17 november 2009

Palestina- vad kan vi göra?

Idag lyssnade jag på en kristen medvandrare som varit i Israel-Palestina. Han talade väldigt balanserat och försökte ge bägge sidors perspektiv men det är svårt, Israels skuldbörda är så pass mycket tyngre i min mening. Muren, rivningarna, gränskontrollerna och bara att en Palestinier ibland måste fara flera mil för att åka till en plats som skulle kunna nås på 20 min i ett normalt land. Jag vill resa dit men hur och när vet jag inte. Kanske kan man göra något litet i alla fall, enligt principen "det är bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret" och just håller jag mer på med att förbanna mörkret.

Jag vill skriva så mycket om detta, men just nu vet jag inte om orden räcker till.

Måste också kommentera att jag var på meditation i kyrkan. Vilken besvikelse, jag hade hoppats att det skulle vara en kristen meditation baserad på ljuset, men det var någon urvattnad kopia av österländsk meditation, komplett med att klinga på en klocka. Urk, var tvungen be gud om ursäkt i bön efteråt, och jag ska fortsätta att söka tystnaden i gemenskap med gud på egen hand.

En tyst bön för människorna i Israel och Palestina och för fred för alla folk.

14 november 2009

Amish

Jag har suttit i timmar nu och läst på en sida som handlar om Amish. Fascinerande, finns inget annat ord som passar. Sidan handlar om allt som du kan tänka dig om Amish, allt från intervjuer till information om de olika typerna av Amish och om klädsel och åsikter. Mycket spännande, rekommenderas varmt.

Jag kan verkligen längta efter ett enklare liv, bort från dagligt lönearbete, platt-tv och till ett kanske i vissa fall slitigare men mindre stressigt liv på landet. Att kunna sitta en stund på trappen en morgon och dricka kaffe och höra fåglarna, mata höns, kunna umgås i lugn och ro med mina eventuella barn utan att behöva stressa i väg dem till dagis och stressa dit efter jobbet. Jag vill nog inte ha ett helt jobbfritt liv, så lite dagis blir det nog, men kanske bara jobba deltid.

Ibland känner jag också en längtan mot en mer blygsam, sedesam klädsel, kanske inte just som Amish, men täckt och med huvudduk. Det låter kanske konstigt i dagens samhälle där huvudduken främst sammankopplas med muslimer och inte ens konservativa kristna täcker sitt hår. Ibland tänker jag att jag ska täcka mitt hår i kyrkan, men jag vågar inte riktigt, utan fegar ur med att ha en stor sjal över bysten. En dag ska jag våga mig dithän, men ännu är jag inte där. Jag vet inte riktigt vad jag finner så lockande med att täcka mig, men kanske är det för att det skulle kunna vara ett sätt att spegla en inre verklighet till omgivningen. Jag brukar fundera hur jag ska göra när jag gifter mig, då känns det där med huvudduk än mer aktuellt, men hur skulle en liberalt kristen eller icke-troende kille reagera om jag som inte i de flestas ögon verkar vara något "Jesus Freak" började klä mig så? Huvudduk är stendött i det kristna Sverige, det återstår bara fundamentalisternas fundamentalister och jag. En dag hoppas jag att fler frisinnade kristna kan känna oss fria i huvudduk både i kyrkan och utanför.

9 november 2009

Rätt bön på rätt dag

Jag har varit låg i tron nu en tid och jag har inte varit i kyrkan heller. Ibland är tron stark oavsett, men andra gånger behöver jag kyrkan. I söndags försov jag mig så jag hoppas jag kommer iväg på onsdag, jag tror jag behöver det och kanske kan jag få förbön också, det tror jag är behövligt i dagsläget.

Idag så förstod jag att jag behövde komma igång att hitta tillbaka till tron så jag tog upp min bönbok "I guds närvaro" och den bön jag fick upp var den som jag behövde bäst:

Endast gud själv kan låta oss se h****
som h*n verkligen är.
Ändå så fortsätter vi leta efter h****
i filosofin och naturvetenskapen.
Det verkar som om vi föredrar
en dålig kopia
framför det original
som gud själv målar
i djupet av vår själ.
Men där undviker vi h****,
och försmår att samtala med kungen
som alltid finns inom oss.
Vi föredrar att hämta vår kunskap
från böcker om h**** -
det blir lite trösterik fromhet
eller en övergående hänförelse

Fantastiskt, det var vad jag behövde höra. Självklart finns gud där i våra hjärtan och det enda sätt vi kan verkligen lära känna honom är genom att känna inåt, till det som finns där. Som ett svagt tickande, som en viskning så finns h*n där. Lyssna, det spelar ingen roll hur länge det var sedan sist, h*n väntar på dig. Böcker ger vissa svar, men om gud har de svårare att tala.

Bibeln säger ni kanske, talar inte den om gud? Jo, visst gör den det, men vi måste läsa bibeln från hjärtat likväl som från huvudet, annars kan den inte ge oss svar. Bokstavstroende tror att de möter gud genom att följa bibeln till bokstaven, men hjärtat är kallt och ibland undrar jag om de tror på gud alls. Hur kan gud sända dem sin kärleksfulla kraft och de sedan lyckas pervertera den till hat och intolerans? Jag har träffat många ateister som lever mer i samklang med gud än en stor del av de bokstavstroende.

Det finns i min mening två sorters ateister, de som lämnat gud och de som har en så naturlig tro att gud alltid är del av deras liv utan att de själva ens upplever det. Jag kallar det naturlig tro, en tro enbart från hjärtat. Dessa är ofta djupt moraliska människor med många av de egenskaper vi kristna strävar efter, tolerans, barmhärtighet, hjälpsamhet, enkelhet och kärlek, men de hävdar att de har funnit allt detta själv och inte behöver någon gud men jag tror kanske att gud behöver dem har gett dem denna gåva. Sedan finns den andra typen av ateister som lämnat gud, kanske som i mitt fall i barndomen för att tron inte längre fanns där, utan att jag riktigt vet hur det gick till eller som vissa som lämnat gud av besvikelse. Jag kan förstå att man blir besviken både på gud och i synnerhet på religionsutövare. Vem börjar inte misströsta när man hör om katolska präster som utnyttjar barn, predikanter som lovar alla sorters lycka om hans/hennes ofta fattiga följare bara ger mer och mer av sina surt förvärvade slantar och sedan visar det sig att predikanten har dyra lyxbilar och drömvillor köpta för kollekten. Vem blir inte förtvivlad när människor krigar och har mage att säga att gud vill det?

Jag vet att gud är med mig, h*n finns i mitt hjärta, låt mig avsluta med att citera bönbokens citat för begrundan under dagen: "H*n är som han är inom oss"

(Gällande citaten, jag har stavat gud med liten bokstav, för det är så gud stavas för mig, och han som h*n och honom som h****, detta är för att gud inte har ett kön för mig och jag vill därför inte rikta min begrundan till ett manligt väsen. I normala fall skriver jag ut han/honom i texter som inte är mina, men då denna text är tänkt för kontemplation och begrundan av gud så vill jag inte styra den.)

2 november 2009

Se världen

En vy över Grosmont i England.

Vad kan man säga om Mohamed Omar?

Jag kommer ihåg att jag läste några väldigt intressanta krönikor av honom i olika tidningar för ett par år sedan och jag minns att jag tänkte att det där är en intelligent man. Idag vet jag inte vad jag ska säga om honom. Både Jinge och Ida D (forum för frihet) har skrivit om honom och båda gör det så mycket bättre än jag. Jag lyssnade till Mohamed Omars prat i radion i P1 i går (kaliber, glöm inte att ni kan lyssna på programmet på sr.se om ni missade det). Han kan inte göra annat än att chockera mig när han pratar om att samarbeta med nazister mot sionismen. Alltså, i min mening finns det aldrig någon som helst anledning att samarbeta med nazister och varje gång man upptäcker att man tycker lika som nazister ska man i min mening ta sig en funderare varför man gör det. Omar är även positiv till regimen i Iran, vilket väl relativt få människor i värld är oavsett politisk inriktning.

Jag har tidigare berättat om hur viktig förintelsen var för att forma min syn på mänskliga rättigheter och hur detta är en skamfläck för Europa som aldrig får upprepas. Med de starka känslor jag har i samband med förintelsen så är det för mig nästan lika oförståerligt att Israel kan ägna sig åt den fula politik de för mot Palestina. Sionismen leder till otroliga umbäranden för det palestinska folket, där måste jag hålla med Omar, men hat mot judar är inte lösningen. Omar gör sig själv till nyttig idiot när han står där och protesterar mot Israel tillsammans med nazister som antagligen hatar honom lika mycket som de hatar judarna. Jag antar att Omar tänker att min fiendes fiende är min vän, men han kommer aldrig få någon vän i nazister. Det palestinska folket tjänar inte ett dyft på att få stöd av nazister och andra extremister, de kommer bara vara de som förlorar på det i slutändan. De som försvarar Israel gör det gärna med fula knep och kallar sina kritiker judehatare och antisemiter, även sådana som tagit tydligt ställning mot sådana läror, hur fantastiskt för dessa hyllare att höra stolpskottet Omar uttala sig i radio och annan media och säga att han inte utestänger nazister från det parti han vill starta bara de är emot sionismen.

Jag blir arg, vi som är emot Israels politik mot palestinerna, förtrycket och förnedringen, som vill att palestinier ses som de människor de är och som över nästan allt annat i världen önskar fred i denna region, ska vi behöva sammankopplas med nazister, Ahmed Rami och Mohamed Omar? Israellobbyn kommer att försöka göra oss till samma skrot och korn, det är av största vikt att vi visar att det är de som inte är representativa för oss. Vi hatar inte judar, vi vill bara att två folk som faktiskt kunnat leva i fred under lång tid ska kunna göra det igen och Jerusalem får vara en stad där folk kan mötas, man får inte glömma att judar, muslimer och kristna ser det som en helig stad.

Jag har länge haft en dröm om att resa till Palestina för att få se denna plats och kanske kunna göra något för att hjälpa till, hur lite det nu än är jag kan göra. Jag har hört berättelser från folk som rest dit och verkligen blivit fascinerade av platsen och människorna och oftast än mer förfärade av den inhumana behandling palestinierna får utstå. En dag vill jag dit, jag vet inte hur eller när, men jag hoppas innerligen att jag kommer mig dit. Skulle ett mirakel hända och jag i min livstid fick uppleva fred i Israel-Palestina så kommer jag att fira mer än de flesta, men jag hyser inte något större hopp att detta kommer inträffa. Detta innebär inte att jag kommer sluta kämpa, för en dag, ja en dag så kommer det bli sanning. Så långt sträcker sig mitt hopp.

1 november 2009

Allhelgonahelgen

Denna helg borde kanske ha varit en tid för att bygga upp sin tro i samhörighet med helgon och älskade avlidna, men jag tillbringade den inte på detta sätt. Jag tillbringade den i synd och bortvändhet istället. Vi är alla syndare, även jag men vi kan leva i förvissningen att gud älskar oss. Om vi har en önskan att vara nära gud så kommer gud att närma sig oss, det är jag övertygad om hände mig en gång och att detta fortsätter att hända för mig och alla andra som vill det ska ske. Om vi medvetet vänder oss bort från gud så lämnar gud oss i fred men vänder vi oss tillbaka är h*n där igen. Friheten från gud är en viktig möjlighet för mig, men jag vill inte ha den längre, inte på riktigt, men visst lämnar jag den väg jag vet är rätt ibland för den väg jag vet är fel. Det gör vi hela tiden, det goda vi vill göra gör vi inte och det onda vi inte vill göra gör vi. Det är detta jag tänker är arvssynden, att vi ständigt lockas till saker vi vet inte är bra och håller oss från gud. Vi kan stå emot men på någon sätt så lockas vi ständigt ständigt till det icke-uppbyggerliga. "Älska gud och gör vad du vill", men glöm inte 1 Kor 10:23 "Allt är tillåtet- men allt är inte nyttigt. Allt är tillåtet- men allt bygger inte upp."