28 december 2009

Jesus guds son

Jag tror att Jesus är guds son och han är min eviga inspiration. Vad det betyder att Jesus är guds son är jag inte säker på men jag mediterar och visualiserar detta som en del av mitt närmande till gud. Jag är dock inte på långa vägar klar med att förstå detta. Det påstås att Jesus är gud, men jag är inte säker. Jag kan inte säga med benhård säkerhet att Jesus är gud, men jag är övertygad att han är guds son och att hans närhet till gud inte kan överträffas av oss. Han är den som vi ska sträva att efterlikna och han är med oss i denna strävan med sitt ord och i våra hjärtan. För mig är Jesus som människa dock mer intressant än Jesus som gud för Jesus som människa kan jag närma mig. Kanske är det detta som är Jesus hemligheten. Ska fundera vidare och återkomma många gånger.

Tillbaka

Tack gud för möjligheten att umgås med mina syskon och tack gud för att jag återvänt hem helskinnad. Jag älskar mina syskon men det är skönt att kunna leva sitt liv som jag vill. Tack gud för att du gett mig nära och kära och att julen kunde tillbringas med dem. Jag ska snart återkomma till att skriva om Jesus när jag har tid och när gud kan ge mig assistans.

26 december 2009

Vid liv...

Jag kan meddela att jag överlevt 24 timmar bland sex katter, OK, tillbringade visserligen natten i en iskall husvagn med yllebyxor, nattlinne, kofta, mössa och två täcken på mig men gick levande ur detta också. Sedan tillbringade jag ganska många timmar med alla syskon och en massa djur då med. Visserligen har jag lite astma men mår rätt OK. Kanske är jag något chockskadad men jag känner mig övertygad att jag ser en morgondag.

24 december 2009

Tankar i natten...

Så var det julafton. Sitter i soffan hos brorsan i ett mörkt och släckt hus med så många tankar i mitt huvud. Julen är så speciell på så många sätt, rent religiöst så är den kanske inte så speciell för mig, jag har inte riktigt "kommit ut" så mycket till mina syskon att jag kan önska skjuts till kyrkan för julotta eller andra begivenheter om än jag skulle vilja. Samma sak gäller påsken som jag också gärna spenderar med familjen, att kräva att få gå till kyrkan dessutom flera dagar i rad skulle nog väcka spekulationer om jag helt tappat förståndet.

Julen ger mig så myckt blandade känslor, jag älskar verkligen att få vara nära mina syskon, men samtidigt så får jag så dåligt samvete för att jag inte far hit mer. Det är många orsaker till det. Sedan mamma dog så har jag inte längre något eget hem här. Visserligen är jag mer än välkommen till alla mina syskon, men då uppkommer problem nummer 1: djur. Jag är allergisk för alla pälsdjur som finns och 3 av mina fyra syskon är typ alla typer av djur med päls. Alltså kan jag bara bo hos en av mina syskon, min mellanbror. Det gör att varje gång jag ska hit så måste han och hans familj ta hand om mig om jag inte åker med någon till stugan och det är kanske inte alltid man vill det. Det är problem nummer två, att jag måste lita till bara ett syskons gästfrihet. Det där med att vara gäst är problem 3, det kan verkligen vara jobbigt att komma till ett ställe som inte är hemma även om man känner människorna väl. Problem nummer fyra har med staden att göra, jag hatar min gamla hemstad. Jag tycker den är ful, trist och jag orkar inte med den kollektivistiska synen på människor och att man förväntas vara samma människa hela sitt liv från man gått ut högstadiet. Att åka hit till den stad jag lämnade utan sorg känns lite panikartat varje gång. "Jag vill inte hit, jag vill inte" Det var jobbigt att vara så långt från mamma och släkten när man var van att ha dem runt knuten, men att flytta är det bästa jag gjort, äntligen kunde jag helt bli människa. Jag flyttade för att plugga, men också för att slippa min gamla hemstad, både universitetet och min nya stad frigjorde mig. Jag saknar mina syskon som jag vet inte vad, men taggen att komma till "skithålet" stoppar mig från att se dem och det känns löjligt, därför får jag skuldkänslor för att jag inte ser dem så ofta. Jag har inte sluta älska er, men jag har aldrig älskat Boden.

I morgon blir det jul hos syrran och hennes arsenal av katter... Usch är väldigt allergisk för dem så det känns lite jobbigt men jag längtar att få vara med henne och med hennes familj. Snö finns det mycket gott om så i år är det en riktig vit jul här.

God Jul och välsignelse!

21 december 2009

Treenigheten

Ibland gillar jag att chocka folk med att säga att jag inte tror på treenigheten. Nu är säkert redan någon upprörd och tycker att jag inte är en riktig kristen, men min vän, lugna dig, jag ska förklara.

ett plan är påståendet sant eftersom jag anser att det är en bristfällig bild av gud och att jag i mycket högre grad vill betona guds enhet än någon form av splittring. Gud är bortom vår fattningsförmåga och att dela upp gud i tre delar och säga "Se, det förklarar allt!" kan jag inte tycka är OK. Gud är ***. Gud är fadern, sonen och den helige anden, men samtidigt som närmar vi oss inte sanningen där utan snarare en fraktion av sanningen. För mig är inte treenigheten en lyckad bild av gud och i den bemärkelsen tror jag inte på den. Den tillför inget till min förståelse av gud och den skapar en bild av gud som tex judar och muslimer inte känner igen sig i. Vi kristna har en annan syn på gud än dem i och med att vi tror att Jesus är guds son, men jag anser inte att vår bild är så drastiskt olik som man kan tro om man ständigt hör talas om treenigheten, om en gud som är tre i en.

Gud är gud, och alla de beskrivningar som finns i bibeln är en fraktion av gud, ett redskap för människan att förstå och närma sig gud, men samtidigt måste vi acceptera att vi bara har tillgång till denna lilla begränsade del. Om man då begränsar denna fraktion ännu mer och insisterar på en förståelse i första hand utifrån tre små gudsbilder så begränsar man och fördummar man människan i hennes sökande av gud. Jag höll på ledas till konvertering på grund av hävdandet av treenigheten, våga se att gud är större! Jag ska återkomma med tankar om Jesus-guds son.

Väljer att hora mig...

http://www.bloggtrafik.nu/index.php?sponsor=elliha

Om ni vill ha fler besökare... Inte säker det funkar men man vill ju ha lite uppmärksamhet...

19 december 2009

Modernitet

Jag funderar mycket på det samhälle vi lever i och kommer ofta på mig att kritisera det moderna och samtidens åsikter. Samtidigt, när det kommer till kritan, så skulle jag helt vilja ge upp detta samhälle? Svaret är nej, förstås, vill jag nästan lägga till. Inte vill jag leva i en tid utan modern medicin, tvättmaskiner, datorer och än mindre en värld utan mänskliga rättigheter och demokrati. Tvättmaskiner är en en sådan där modern apparat som i mitt tycke är genuint nyttig. Förr tillbringade kvinnor hela dagar åt tvätt, för hand, vintertid i en isvak men sönderfrusna händer och blöta långa kjolar. Absolut inget jag avundas dem när det finns så behändiga saker som en tvättmaskin. På en timma är ett rätt stort antal plagg rena och man behöver inte övervaka den utan är fri att göra annat.

Jag inser att jag aldrig skulle kunna eller vilja ge upp det moderna samhället utan jag vill ha det bästa från det och kunna avvisa det dåliga. Ingen lätt balansgång, det förstår jag, ta en nyttighet som datorer till exempel. Alla som någonsin har använt internet vet hur mycket skit som finns där, men samtidigt så mycket spännande och intressant för att inte säga nyttigt. Jag kan inte avvisa varken datorer eller internet trots att det är ett tveeggat svärd, utan tvekan.

Utmaningen i mitt liv som jag ser det är både att avgöra vad jag vill ha i vårt nuvarande samhälle och vad jag vill avstå från och sedan att verkligen göra de rätta valen. Jag drömmer om att odla en stor del av min egen mat och kanske även föda upp djur till slakt som man gjorde förr och vara mindre beroende av pengar. Jag vill finna mina nöjen i min familj och mina vänner och i att göra saker som känns meningsfulla och viktiga för mig och för andra. Jag vill inte föda min materialism om än den redan nu nog är mer begränsad än genomsnittet. Lycka kommer inte från saker eller från att ha det perfekta hemmet utan från en god andlig hälsa, vänskap och kärlek. Idag finns verkligen en stark vinkling mot det materiella som ett sätt att fylla behov, men det är falsk. Självklart behöver vi mat på bordet, tak över huvudet och kläder och ibland kan en sak ge begränsad lycka, men inte djup och verklig lycka. Våga stå emot det värsta av det moderna, ta till er det goda av det gamla och skapa ert liv som de människor ni är.

7 december 2009

Svårigheter

Tänk så svårt det är att skriva i sin blogg ibland, på bussen från jobbet så har jag alltid tonvis med smarta kommentarer och bloggposter som jag tänkt ut, men tror ni att jag kommer ihåg dem när jag väl sätter mig vid datorn? Oh, nej inte så. Andra advent såg vi nu i söndags, jag tillbringade helgen i gott sällskap och var i kyrkan vilket dock var ganska så mycket slöseri med tid då predikan lämnade mig helt ljum. Det mesta jag fick ut av kyrkan denna gång var att tala med nya och gamla vänner vid kyrkkaffet. Nåja, människomöten är inte det sämsta, men i kyrkan väntar mer.

1 december 2009

Minaretförbud i Schweiz

Ni har säkert läst det redan, i tidningar och otaliga bloggar, tex Jinge att Schweiz infört minaretförbud. Löjligt kan man tycka, det är ju bara ett torn. Cherinochmohammed skriver om det från ett muslimskt perspektiv. En minaret är inte nödvändig för en moske, precis som kristna inte behöver ha kyrktorn på en kyrka, men det är en del av igenkännandet av byggnaden och den speciella typ av arkitektur som hör till. Men jag tänker på denna låt när jag hör om detta förbud.

Vi måste veta vilka vi vill ska vinna.

29 november 2009

Sökandet efter det genuina...

I predikan idag pratade prästen om just detta, sökandet efter det genuina. Jag har med tiden börjat tro att det det som verkligen är trons kärna. Hitta den genuina rösten inom dig som är gud. Hitta det genuina jaget som finns där inom dig under alla masker och vårt förställande av oss själva, både till det bättre och sämre. "Var dig själv" är en uppmaning som i sin enkelhet är mycket svår att följa. Min största strävan i livet är denna, att försöka vara sig själv.

Advent är en tid med många ovana kyrkbesökare som egentligen bara dyker upp under denna månad. Jag kan känna att det är på gott och ont. På ett plan känns detta julkyrkgående som falskt, var är gud i ditt liv resten av året? På ett annat plan är jag tacksam att de kommer dit, någonstans tror jag att det finns en längtan efter gud inom dem som de försöker kanalisera på något sätt. Till dig som var i kyrkan idag och inte brukar gå dit annars, prova gå dit en vanlig söndag och kanske vill du sedan gå dit igen och igen. Prova, det är bara ungefär en och en halv timme av ditt liv och jag vet att du ägnat 1,5 timmar till mer banala saker så även om du inte kan få tillbaka dessa 1,5 timmar om du inte gillar det så vet jag att det inte är de mest bortslösade timmar du upplevt.

Min första gång i kyrkan utanför advent, dop, bröllop och begravning, var tredje söndagen i påsktiden, men det hade jag förstås ingen aning om när jag gick dit. Inte visste jag att det var den söndag som har temat "Den gode herden" och man läser ganska ofta psaltarpsalmen 23, Herren är min herde. Prästen pratade om fåren på altartavlan och hur de har olika personlighet, vissa tittar rakt ut mot oss, andra är bara en rygg i flocken och andra visar rumpan. Sedan gick hon vidare till förlorade får, och då var det som ett knytnävsslag i bröstet, jag var där. Ett förlorat får som kom på just denna dag. Jag blev övertygad att det fanns en mening med detta, och jag fortsatte att gå dit. Jag tror att jag är hittad nu.

28 november 2009

Advent

I morgon har vi första advent, något som även de som inte går i kyrkan brukar uppmärksamma. I de flesta hus i Sverige finns adventsljusstakar, elektriska ljusstakar och adventsstjärnor. I mina fönster står ett elektriskt ljus och en ljusstake formad som ett luciatåg. En adventsljusstake står på bordet tillsammans med några små söta tomtar. Min amaryllis från förra året blommade här redan i november så den kommer nog inte ge några blommor till jul så en ny kommer införskaffas snarast. Jag jobbar med diverse julklappar, men jag har lekt lite för mycket med datorn för att ha tid med det. Kanske blir det lite handarbete efter kyrkan i morgon. I morgon kommer jag lyssna till vacker sång och sjunga med full kraft i Bered en väg för Herran. Snart är julen här!

21 november 2009

Forum för Frihet

En av bloggarna jag länkat till i vänsterspalten är Forum för Frihet, en intressant blogg skriven av en troende muslim som heter Ida. Jag brukar läsa bloggen regelbundet och hon skriver både om privata ämnen och frågor som engagerar henne som tex. Israel-Palestina-konflikten. Nu har något skett som inte får ske i ett demokratiskt samhälle, Ida har blivit mordhotad och hon känner sig tvungen att sluta blogga för att skydda sig själv och sin familj. Jag blir oerhört ledsen och när jag läste det först trodde jag det vara skulle vara några dagar, men hon verkar hålla i sitt stopp. Jag känner någon sorts panik, vi vet alla att det inte är de onda människors ondska som är det största problemet, utan de godas tystnad. Jag hoppas du finner styrka Ida att åter skriva i din blogg. Jag ber för dig och jag ber dig även direkt att åter börja skriva. Du behövs i vårt samhället och i mitt liv.

Läs gärna: Forum för Frihet

20 november 2009

Caster Semenya

Läste igår att hon får behålla sitt guld, vilket gjorde mig glad. Jag har tyckt synd om henne och allt snack om fusk. Jag tror inte alls att hon har medvetet fuskat utan faktiskt i vuxen ålder fått reda på att hon har någon sorts kromosomförändring. Jag blir verkligen beklämd att höra folk kalla henne man och 'han'. Även om hon har XY så är hon inte en man eftersom hon levt hela sitt liv som en kvinna och uppfattat sig själv som kvinna. De exakta detaljerna kommer inte avslöjas, och jag förstår att man väljer den lösningen av integritetsskäl men samtidigt kanske ett fullt avslöjande kunde vara något hon kunnat tjäna på, i synnerhet om de kan bevisa att hon inte har nytta av det testosteron som hon enligt jag förstått har förhöjda halter av. Det kan nämligen vara så att hon är okänslig för det och då är det inte någon fördel.

Det pratas om hur maskulin hon ser ut, och ja, hon är sannerligen inte en feminim kvinna, men å andra sidan tycker jag inte att hon är ser mer maskulin ut än Maria Mutola, bevisligen är en biologisk kvinna eftersom hon till och med har barn. Nej, Semenyahärvan uttrycker ett förakt för en kvinna som inte hade någon aning om att hon var drabbad av en genetisk avvikelse och ett förlöjligande av en duktig idrottskvinna och vad jag kan döma, en fin människa. Jag tänker på stackars Caster Semenya som först blivit hånad och som dessutom genom detta könstest troligen fått reda på att hon aldrig kommer att bli mamma. Det är ett nog hårt slag för stora delar av världens kvinnliga befolkning utan att människor över hela världen kallar henne för 'han'. Min innerliga önskan är att hon väljer att fortsätta springa och ge mig och alla andra friidrottsälskare många fler underbara upplevelser.

17 november 2009

Palestina- vad kan vi göra?

Idag lyssnade jag på en kristen medvandrare som varit i Israel-Palestina. Han talade väldigt balanserat och försökte ge bägge sidors perspektiv men det är svårt, Israels skuldbörda är så pass mycket tyngre i min mening. Muren, rivningarna, gränskontrollerna och bara att en Palestinier ibland måste fara flera mil för att åka till en plats som skulle kunna nås på 20 min i ett normalt land. Jag vill resa dit men hur och när vet jag inte. Kanske kan man göra något litet i alla fall, enligt principen "det är bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret" och just håller jag mer på med att förbanna mörkret.

Jag vill skriva så mycket om detta, men just nu vet jag inte om orden räcker till.

Måste också kommentera att jag var på meditation i kyrkan. Vilken besvikelse, jag hade hoppats att det skulle vara en kristen meditation baserad på ljuset, men det var någon urvattnad kopia av österländsk meditation, komplett med att klinga på en klocka. Urk, var tvungen be gud om ursäkt i bön efteråt, och jag ska fortsätta att söka tystnaden i gemenskap med gud på egen hand.

En tyst bön för människorna i Israel och Palestina och för fred för alla folk.

14 november 2009

Amish

Jag har suttit i timmar nu och läst på en sida som handlar om Amish. Fascinerande, finns inget annat ord som passar. Sidan handlar om allt som du kan tänka dig om Amish, allt från intervjuer till information om de olika typerna av Amish och om klädsel och åsikter. Mycket spännande, rekommenderas varmt.

Jag kan verkligen längta efter ett enklare liv, bort från dagligt lönearbete, platt-tv och till ett kanske i vissa fall slitigare men mindre stressigt liv på landet. Att kunna sitta en stund på trappen en morgon och dricka kaffe och höra fåglarna, mata höns, kunna umgås i lugn och ro med mina eventuella barn utan att behöva stressa i väg dem till dagis och stressa dit efter jobbet. Jag vill nog inte ha ett helt jobbfritt liv, så lite dagis blir det nog, men kanske bara jobba deltid.

Ibland känner jag också en längtan mot en mer blygsam, sedesam klädsel, kanske inte just som Amish, men täckt och med huvudduk. Det låter kanske konstigt i dagens samhälle där huvudduken främst sammankopplas med muslimer och inte ens konservativa kristna täcker sitt hår. Ibland tänker jag att jag ska täcka mitt hår i kyrkan, men jag vågar inte riktigt, utan fegar ur med att ha en stor sjal över bysten. En dag ska jag våga mig dithän, men ännu är jag inte där. Jag vet inte riktigt vad jag finner så lockande med att täcka mig, men kanske är det för att det skulle kunna vara ett sätt att spegla en inre verklighet till omgivningen. Jag brukar fundera hur jag ska göra när jag gifter mig, då känns det där med huvudduk än mer aktuellt, men hur skulle en liberalt kristen eller icke-troende kille reagera om jag som inte i de flestas ögon verkar vara något "Jesus Freak" började klä mig så? Huvudduk är stendött i det kristna Sverige, det återstår bara fundamentalisternas fundamentalister och jag. En dag hoppas jag att fler frisinnade kristna kan känna oss fria i huvudduk både i kyrkan och utanför.

9 november 2009

Rätt bön på rätt dag

Jag har varit låg i tron nu en tid och jag har inte varit i kyrkan heller. Ibland är tron stark oavsett, men andra gånger behöver jag kyrkan. I söndags försov jag mig så jag hoppas jag kommer iväg på onsdag, jag tror jag behöver det och kanske kan jag få förbön också, det tror jag är behövligt i dagsläget.

Idag så förstod jag att jag behövde komma igång att hitta tillbaka till tron så jag tog upp min bönbok "I guds närvaro" och den bön jag fick upp var den som jag behövde bäst:

Endast gud själv kan låta oss se h****
som h*n verkligen är.
Ändå så fortsätter vi leta efter h****
i filosofin och naturvetenskapen.
Det verkar som om vi föredrar
en dålig kopia
framför det original
som gud själv målar
i djupet av vår själ.
Men där undviker vi h****,
och försmår att samtala med kungen
som alltid finns inom oss.
Vi föredrar att hämta vår kunskap
från böcker om h**** -
det blir lite trösterik fromhet
eller en övergående hänförelse

Fantastiskt, det var vad jag behövde höra. Självklart finns gud där i våra hjärtan och det enda sätt vi kan verkligen lära känna honom är genom att känna inåt, till det som finns där. Som ett svagt tickande, som en viskning så finns h*n där. Lyssna, det spelar ingen roll hur länge det var sedan sist, h*n väntar på dig. Böcker ger vissa svar, men om gud har de svårare att tala.

Bibeln säger ni kanske, talar inte den om gud? Jo, visst gör den det, men vi måste läsa bibeln från hjärtat likväl som från huvudet, annars kan den inte ge oss svar. Bokstavstroende tror att de möter gud genom att följa bibeln till bokstaven, men hjärtat är kallt och ibland undrar jag om de tror på gud alls. Hur kan gud sända dem sin kärleksfulla kraft och de sedan lyckas pervertera den till hat och intolerans? Jag har träffat många ateister som lever mer i samklang med gud än en stor del av de bokstavstroende.

Det finns i min mening två sorters ateister, de som lämnat gud och de som har en så naturlig tro att gud alltid är del av deras liv utan att de själva ens upplever det. Jag kallar det naturlig tro, en tro enbart från hjärtat. Dessa är ofta djupt moraliska människor med många av de egenskaper vi kristna strävar efter, tolerans, barmhärtighet, hjälpsamhet, enkelhet och kärlek, men de hävdar att de har funnit allt detta själv och inte behöver någon gud men jag tror kanske att gud behöver dem har gett dem denna gåva. Sedan finns den andra typen av ateister som lämnat gud, kanske som i mitt fall i barndomen för att tron inte längre fanns där, utan att jag riktigt vet hur det gick till eller som vissa som lämnat gud av besvikelse. Jag kan förstå att man blir besviken både på gud och i synnerhet på religionsutövare. Vem börjar inte misströsta när man hör om katolska präster som utnyttjar barn, predikanter som lovar alla sorters lycka om hans/hennes ofta fattiga följare bara ger mer och mer av sina surt förvärvade slantar och sedan visar det sig att predikanten har dyra lyxbilar och drömvillor köpta för kollekten. Vem blir inte förtvivlad när människor krigar och har mage att säga att gud vill det?

Jag vet att gud är med mig, h*n finns i mitt hjärta, låt mig avsluta med att citera bönbokens citat för begrundan under dagen: "H*n är som han är inom oss"

(Gällande citaten, jag har stavat gud med liten bokstav, för det är så gud stavas för mig, och han som h*n och honom som h****, detta är för att gud inte har ett kön för mig och jag vill därför inte rikta min begrundan till ett manligt väsen. I normala fall skriver jag ut han/honom i texter som inte är mina, men då denna text är tänkt för kontemplation och begrundan av gud så vill jag inte styra den.)

2 november 2009

Se världen

En vy över Grosmont i England.

Vad kan man säga om Mohamed Omar?

Jag kommer ihåg att jag läste några väldigt intressanta krönikor av honom i olika tidningar för ett par år sedan och jag minns att jag tänkte att det där är en intelligent man. Idag vet jag inte vad jag ska säga om honom. Både Jinge och Ida D (forum för frihet) har skrivit om honom och båda gör det så mycket bättre än jag. Jag lyssnade till Mohamed Omars prat i radion i P1 i går (kaliber, glöm inte att ni kan lyssna på programmet på sr.se om ni missade det). Han kan inte göra annat än att chockera mig när han pratar om att samarbeta med nazister mot sionismen. Alltså, i min mening finns det aldrig någon som helst anledning att samarbeta med nazister och varje gång man upptäcker att man tycker lika som nazister ska man i min mening ta sig en funderare varför man gör det. Omar är även positiv till regimen i Iran, vilket väl relativt få människor i värld är oavsett politisk inriktning.

Jag har tidigare berättat om hur viktig förintelsen var för att forma min syn på mänskliga rättigheter och hur detta är en skamfläck för Europa som aldrig får upprepas. Med de starka känslor jag har i samband med förintelsen så är det för mig nästan lika oförståerligt att Israel kan ägna sig åt den fula politik de för mot Palestina. Sionismen leder till otroliga umbäranden för det palestinska folket, där måste jag hålla med Omar, men hat mot judar är inte lösningen. Omar gör sig själv till nyttig idiot när han står där och protesterar mot Israel tillsammans med nazister som antagligen hatar honom lika mycket som de hatar judarna. Jag antar att Omar tänker att min fiendes fiende är min vän, men han kommer aldrig få någon vän i nazister. Det palestinska folket tjänar inte ett dyft på att få stöd av nazister och andra extremister, de kommer bara vara de som förlorar på det i slutändan. De som försvarar Israel gör det gärna med fula knep och kallar sina kritiker judehatare och antisemiter, även sådana som tagit tydligt ställning mot sådana läror, hur fantastiskt för dessa hyllare att höra stolpskottet Omar uttala sig i radio och annan media och säga att han inte utestänger nazister från det parti han vill starta bara de är emot sionismen.

Jag blir arg, vi som är emot Israels politik mot palestinerna, förtrycket och förnedringen, som vill att palestinier ses som de människor de är och som över nästan allt annat i världen önskar fred i denna region, ska vi behöva sammankopplas med nazister, Ahmed Rami och Mohamed Omar? Israellobbyn kommer att försöka göra oss till samma skrot och korn, det är av största vikt att vi visar att det är de som inte är representativa för oss. Vi hatar inte judar, vi vill bara att två folk som faktiskt kunnat leva i fred under lång tid ska kunna göra det igen och Jerusalem får vara en stad där folk kan mötas, man får inte glömma att judar, muslimer och kristna ser det som en helig stad.

Jag har länge haft en dröm om att resa till Palestina för att få se denna plats och kanske kunna göra något för att hjälpa till, hur lite det nu än är jag kan göra. Jag har hört berättelser från folk som rest dit och verkligen blivit fascinerade av platsen och människorna och oftast än mer förfärade av den inhumana behandling palestinierna får utstå. En dag vill jag dit, jag vet inte hur eller när, men jag hoppas innerligen att jag kommer mig dit. Skulle ett mirakel hända och jag i min livstid fick uppleva fred i Israel-Palestina så kommer jag att fira mer än de flesta, men jag hyser inte något större hopp att detta kommer inträffa. Detta innebär inte att jag kommer sluta kämpa, för en dag, ja en dag så kommer det bli sanning. Så långt sträcker sig mitt hopp.

1 november 2009

Allhelgonahelgen

Denna helg borde kanske ha varit en tid för att bygga upp sin tro i samhörighet med helgon och älskade avlidna, men jag tillbringade den inte på detta sätt. Jag tillbringade den i synd och bortvändhet istället. Vi är alla syndare, även jag men vi kan leva i förvissningen att gud älskar oss. Om vi har en önskan att vara nära gud så kommer gud att närma sig oss, det är jag övertygad om hände mig en gång och att detta fortsätter att hända för mig och alla andra som vill det ska ske. Om vi medvetet vänder oss bort från gud så lämnar gud oss i fred men vänder vi oss tillbaka är h*n där igen. Friheten från gud är en viktig möjlighet för mig, men jag vill inte ha den längre, inte på riktigt, men visst lämnar jag den väg jag vet är rätt ibland för den väg jag vet är fel. Det gör vi hela tiden, det goda vi vill göra gör vi inte och det onda vi inte vill göra gör vi. Det är detta jag tänker är arvssynden, att vi ständigt lockas till saker vi vet inte är bra och håller oss från gud. Vi kan stå emot men på någon sätt så lockas vi ständigt ständigt till det icke-uppbyggerliga. "Älska gud och gör vad du vill", men glöm inte 1 Kor 10:23 "Allt är tillåtet- men allt är inte nyttigt. Allt är tillåtet- men allt bygger inte upp."

30 oktober 2009

fånga...

Fånga rävarna åt oss,
de små rävarna,
som härjar i vingårdarna,
våra vingårdar som går i blom
(Höga visan 2:15)

Börjar alltid tänka på det här stället när jag jagar bort rävar i farmville... Tänk hur gud kan hitta in i vår hjärna på de mest konstiga vägar.

God allehelgonahelg, hedra de älskade som har dött och än viktigare de som ännu finns i livet.

27 oktober 2009

Betraktelse om en slavägare

Med anledning av mina två tidigare inlägg väckte mina tankar om slaveriet. Jag har ofta funderat hur mötet med kristendomen var för människorna i Romarriket med tanke på slaveriet. För en romare var slaveriet en normal del av livet, det var normalt att vissa människor var fria och vissa var slavar. Att vara en fattig fri man eller kvinna gav personen rättsäkerhet på ett helt annat sätt än en slav som kunde dödas eller säljas när som helst av sin ägare. Däremot levde inte alla slavar hemska liv utan vissa fick bra mat, en bekväm bostad och en god utbildning, något som definitivt inte hade varit självklart för en fattig fri romare. Slaveriet var naturligt, slavar var en sorts talande djur som utförde den stora mängd manuellt arbete som ett icke-mekaniserat samhälle kräver. Slaveriet var inte ifrågasatt på något sätt och även om bibeln inte propagerar för ett avskaffande av slaveriet så är ändå galaterbrevets "Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus" ett mycket djärvt uttalande i ett slavsamhälle. Bibeln klargör att om än samhället inte måste ge upp slaveriet så är ändå alla människor människor. Idag är detta ett banalt påstående för de flesta av oss, vi tycker slaveriet är barbariskt, kvinnor och män har i princip samma rättigheter när det kommer till lagar så "Alla är vi ett i Kristus" är kanske inte så intressant.

I den tid det uttalades så var det revolutionerande och för mig så är alla omnämnanden om att en slav inte ska lämna sin ägare ett bevis på hur kraftfullt ett sådant uttalande var. Självklart så har slavar rymt och sökt sin frihet före kristendomen, men nu så säger gud att en slav delar samma gemenskap med gud som sin ägare. Detta ihopslaget med den upplevelse som det är att finna gud måste ha skapat sina situationer.

Jag och många andra kan säkert leva sig in i slavens känslor att bli återupprättad som en riktig person som kunde delta fullt ut i den kristna gemenskapen, men jag tänker nog oftare på slavägaren. Hur kändes det att inse att den slav som ägaren sett som ett djur kunde ha en högre ställning än ägaren i den kristna församlingen och blev där behandlad på samma sätt som han, som en kristen broder. Min favoritfras alla kategorier ur en kristen sång är ur O helga natt: "Uti din slav, du ser en älskad broder". Vilken käftsmäll det måste ha varit att komma till den insikten, för jag är övertygad att en del måste ha gjort det, att min slav är lika mycket min broder som alla andra fria. I Kristus delar jag och min slav samma människovärde, jag undrar om alla dessa som kom till insikt kunde fortsätta vara slavägare. Jag tror inte det, gud kan förändra våra hjärtan.

Mitt råd är, sträva efter att se en bror eller syster i alla människor du möter, gör dem inte till främlingar eller ännu värre, som något sorts farthinder på din väg till jobbet. Hur olika och hur hur mycket bättre eller sämre du än upplever dig själv än människorna omkring dig, så är vi alla barn av samma ursprung. Jag avslutar med följande citat: "Ingen har någonsin sett gud. Men om vi älskar varandra är Gud alltid i oss, och hans kärlek har nått sin fullhet i oss. Han har gett oss sin ande, och därför vet vi att vi förblir i honom och han i oss" (Första Johannesbrevet 4:12-13)

26 oktober 2009

Söndagens predikan forts

I det första inlägget talade jag om vad som står i bibeln om homosexualitet, det mesta i det förra inlägget kom ifrån Lisa Tegbys predikan, och nu ska jag fortsätta att diskutera den mer personliga delen av denna predikan.

"Att vara fundamentalist är omöjligt. Att bara läsa och peka och säga att så här står det. Vi måste alltid tolka. Och vi tolkar alltid, utifrån vilka vi är och hur våra liv ser ut. Vi kan inte bara se vad det står, vi måste också förstå varför det står som det står och vad det som står vill säga. Jesus har lovat oss att han ska vara med oss genom sin Ande och hjälpa oss att förstå mer och mer. Det är viktigt och gott löfte" (Jag har tillgång till hennes anteckningar för predikan, det är därför jag kan citera)

Jag håller med henne, det är omöjligt att vara bokstavstroende. Vare sig vi vill tolka bibeln eller inte så måste vi göra det, vad skulle man annars göra med uttryck som Guds lamm? Betyder det att Jesus har fyra ben och säger bä? Nä, även de som förordar en bokstavstroende tolkning av vissa delar av bibeln håller med om att Guds lamm inte ska tolkas bokstavligt utan som en beskrivning av Jesus offer för oss människor. Alltså tror jag att jag, Lisa och diverse fundamentalister är överens om att det finns delar av bibeln som inte ska tolkas bokstavligt. Det är nog bara vilka delar vi inte är riktigt överens om. Jag fortsätter med ett ytterligare citat:

"Fundamentalism och rädsla- och vilja till makt har många gånger ställt sig i vägen för att våga tolka Bibeln på nytt. Tänk om Guds Ande inte hade drivit på på 1700-talet- då hade vi fortfarande tyckt att slaveri varit rätt och bra.[...]Tur att Gud har besegrat kyrkan lite då och då!"

Oh ja! Tur att Gud gud besegrat kyrkan i bland, jag håller med så mycket att jag skulle kunna slänga ur mig ett Amen! Men jag tycker det är fjantigt att göra det så där till vardags så jag avstår... En del av min väg tillbaka till kyrkan var att jag insåg att kristendom kan vara en aktiv väg till förändring, och kampen mot slaveriet var det exempel jag stötte på. Adam Hochschild har skrivit en fantastisk bok om kampen mot slavhandeln och slaveriet i Storbritannien, så bra att jag läst den flera gånger trots att den är en faktabok. De flesta som deltog i den kampen var övertygade kristna och många var kväkare. Berättelserna om dessa människor inspirerar mig ofta att kämpa för det goda och för en gud som finns för alla människor. Kväkarna var tidiga med kampen mot slaveriet och på kväkarmöten fick kvinnor tala på samma villkor som män innan man knappt tänkt tanken på kvinnliga präster i andra kyrkor. Kväkarna sågs som lite konstiga och löjliga vid tiden för denna kamp, de sa inte "you" utan "thee" eftersom de såg människor som jämlika och kallade inte folk för "min herre" för det var ju bara gud som kunde ha den titeln. De var också kända för att de bar enkla ålderdomliga kläder och att männen inte tog av sina hattar. Det var säkerligen lätt att tycka att kväkarna var löjliga, men med facit i hand så är det nog fler i dag som kan förstå det där med kvinnor som talar vid religiösa möten och idén att om Gud kan tala med alla människors inre så kan vi inte ha slavar. Jag väljer att inte jämföra de som idag vill ge homosexuella samma rättigheter till äktenskap med kväkarna, Clarkson och Wilberforce, men visst delar de en del kännetecken?

Jag avslutar med ett citat som jag också håller med om från predikan:

"Kyrkan är inte en åsiktsgemenskap, den är en gemenskap runt Jesus Kristus som älskar oss var och en"

25 oktober 2009

Söndagens predikan

Veckans texter var apg 9:36-43 och mark 3:31-35. Temat var att leva tillsammans och predikan av Lisa Tegby var denna söndag främst baserad på temat.

Jag kommer skriva om mina tankar om denna predikan som handlade om svenska kyrkans besluta att tillåta äktenskap för homosexuella. Detta är en het fråga, men den är som Tegby mycket noga diskuterad ur teologisk synvinkel inom svenska kyrkan. Detta beslut framställs av av en del kristna och ateister som ett beslut som har tagits för att vara politiskt korrekta i dagens Sverige och att det inte skulle utgå från bibeln.

Det finns ett antal ställen i bibeln som en del menar handlar om homosexualitet. Det är främst två ställen i gamla testamentet som brukar läggas fram som de starkaste mot homosexualitet. I mos 19 kan vi läsa om Sodom där männen vill att Lot ska lämna över männen som vistas i hans hus (som är änglar) för att männen i staden ska kunna ha sex med dem. Dock kan man i min mening tydligt se att detta inte handlar om vad vi vanligen skulle kalla homosexualitet utan om sexuella övergrepp. Männen som vill ligga med änglarna är troligen heller inte bara intresserade av män, Lot som själv är boende i staden erbjuder dem att ha sex med hans döttrar bara de lämnar de främmande männen i fred. Poängen med historien om Sodom är inte i första hand att det är fel av männen att vilja ha sex med änglarna utan att det som är fel är att de vill utsätta dem för övergrepp bara för att de är främlingar i staden och att Lot är en så exeptionell värd att han faktiskt erbjuder dem att ha sex med hans döttrar. Jag vill gärna skriva om Lot och detta med hans döttrar, men jag sparar detta till ett framtida inlägg.

Det andra exemplet från gamla testamentet är Mos 3 18:22 "Du får inte ligga med en man som man ligger med en kvinna". Det kan verka som ett glasklart förbud mot åtminstone manlig homosexuell penetration och det är också så som en del kristna tolkar det. Även i denna snäva tolkning är det värt att tillägga att detta citat bara förbjuder pentrativt sex mellan män, inte kvinnlig homosexualitet eller andra former av sex mellan män. Vissa tolkar detta bud främst som ett renhetsbud, och som kristna är vi inte bundna till renhetsbud som judarna och kan därför bortse från det. Jag är nog bereddd att hålla med den tolkningen då det påpekas på ett antal ställen i samma kapitel att dessa sexuella beteenden som räknas upp har gjort andra folk orena. Just denna sista tolkning togs inte upp i predikan men jag har läst om denna i en bok som jag ska googla efter så jag kan ge den korrekta titeln. [Bibeltolkningens bakgator, Jesper Svartvik]

I nya testamentet finns ett antal ställen som tolkats att handla om homosexuella 1 Kor 6:9 och Tim 1:10, men problemet med dessa ställen är att ordet som används kan översättas på en rad olika sätt (grekiskan är rolig på det sättet), horkarl är ett förslag, en kvinnlig man, en man som tenderar att få döttrar är några andra. Det är dock klart att dessa meningar inte i första hand handlar om homosexuella. Det är i mitt tycke lite konstigt att Paulus inte talar klarspråk om vad han menar, som romare bör han ha känt till andra ord som mer uttryckligen betyder homosexuell så om han menade homosexuell så borde han ha kunnat sagt det. Min tolkning är att Paulus inte menade homosexuell utan någon form av sexuell lössläppthet och kanske att en man inte ska låtsas vara en kvinna. Paulus var kritisk mot män som bar långt hår, och kvinnor som bar kort hår, alltså vet vi att Paulus tycks ha varit kritisk mot könsöverskridande beteende. Personligen funderar jag på om det kommer från hans judiska bakgrund, en del av de judiska buden förbjuder ju "blandande" som att koka killingen i sin moders mjölk, att bära kläder av blandade material, kan hans kritik mot detta blandande av kvinnligt och manligt sökas där?

I Rom 1:26 kritiseras män som överger det naturliga umgänget med kvinnor och bedriver otukt med män. Detta är troligen främst en kritik av män som hellre besöker prostituerade än att vara med sina fruar, vilket jag kan tycka är en befogad kritik. Det är dock klart att detta inte handlar om män som enbart dras till män utan män som normalt lever med kvinnor men ägnar sig åt "andra aktiviteter" vid sidan av.

Detta var de bibliska hänvisningarna till homosexualitet och hur svårtolkade de är. Framförallt är det svårt att säga att dessa förbjuder homosexuella från att leva ihop i parrelationer. Möjligen kan man tolka det som att homosexuella kristna män måste avhålla sig från pentrativt sex, men inte ens detta är säkert. Jag vill fortsätta skriva om denna predikan, men jag väljer att avsluta mitt inlägg här för att skriva vidare senare.

24 oktober 2009

Jag och mitt tyckande

Jag tror att jag allmänt är svår att förstå i många människors ögon eftersom jag oftast gör det jag vill. Påståendet kan låta konstigt, alla gör väl vad de vill, men nej, de allra flesta gör vad de vill relativt sällan och föredrar att göra det som förväntas av dem. Det är inget fel att uppfylla människors förväntningar, det är en nödvändighet för att fungera i denna värld. Självklart tycker jag också att det finns situationer där önskvärda är att man gör det som är förväntat. Anställs man på ett jobb så måste man acceptera att arbetsgivaren ställer vissa krav på dig och förväntar sig att dessa uppfylls åtminstone till en större del. Jag är lärare, självklart ska en rektor kunna vara säker att jag faktiskt undervisar om mitt ämne och inte bara sitter och talar strunt på lektionerna. Men det var inte det jag menade när det gäller att göra det jag vill.

Jag har sedan någon gång när jag gick i nian alltid klätt mig okonventionellt och ovanligt om man talar om mina bästa stunder och rent utflippat och ganska fult i mina sämre stunder. Men någonstans inom mig så kan jag vara stolt över mig själv för jag valde det jag ville ha och inte det mina kompisar, modemagasin eller min hamster sa åt mig att bära. Idag tror jag dock att jag oftare lyckas med mina outfits än vad jag gjorde som tonåring så det är nog färre som stirrar på mig för att försöka avgöra om jag är försöksutsläppt från psyket.

Jag tillhör definitivt den vänstra sidan politiskt, men jag är inte partimedlem och kommer aldrig att bli. Mina största intressen i politiken är mänskliga rättigheter, fredsfrågor och fackliga frågor vilket säkerligen kommer att synas i bloggen. Jag uppfostades av två gammelsossar vilket säkerligen format mina åsikter ganska mycket, men dagens socialdemokratiska parti ger jag inte speciellt mycket för och mina röster har fallit på andra partier. Skulle dock en gammal socialdemokratisk politik med idéer, visioner och en tydlig koppling till ideologin återuppstå skulle jag nog kunna överväga en röst.

Jag är även kristen vilket jag dock inte har varit hela mitt liv. Jag minns tydligt min barndom då mamma läste ur barnens bibel och berättade om Jesus. Fram tills jag var omkring 9 år var jag övertygad om att gud fanns och trodde, men en dag, varför vet jag inte så trodde jag inte längre. Egentligen så sörjde jag inte det så mycket utan fortsatte mitt liv som vid denna tidpunkt och i många år framåt främst tillbringades med näsan i en bok. Jag kommer ihåg att det var böckerna som intresserade mig för mänskliga rättigheter för första gången. Under mellanstadiet så läste jag alla böcker jag kunde komma över som handlade om andra världskriget och jag kände med och fascinerades av det öde som drabbade judarna. Hur kunde man tro att en människa är sämre för att de har en annan religion eller tillhör en annan folkgrupp? Men nog om det, jag trodde inte på gud under tonåren, men jag var nog i likhet med andra tonåringar helt övertygad om att just jag hade svaren till vad som var rätt och fel i denna värld.

För att gå vidare, någon gång i 20års åldern så vaknade tankarna på livet och om det fanns en gud. Dessa frågor funderade jag av och till på tills jag kom till en punkt då jag insåg att jag inte trodde men att jag ville tro på en gud. Jag är en ganska rationell människa så min tanke var att man måste ju kunna få fram vilken tro som passade en genom att studera dem och se vilken som passade ens egna tankesätt. Så gjorde jag och efter en del grunnande kom jag fram till att det måste ju vara islam. Jag stod i begrepp att konvertera när jag beslöt mig för att be till gud, vilket jag inte gjort på allvar på många år. Jag bad om vägledning och kände mig efter min bön väldigt tillfreds. En dag gick jag utanför biblioteket inte länge efter jag bett min bön och då tyckte jag mig höra en röst "Släpp det". Jag stannade. "Vad då släpp det" sa jag högt fast jag var på stan. "Släpp dina grubblerier och lev" tyckte jag mig höra denna gång. Jag visste inte vad jag skulle tro om det jag hört, men någonstans visste jag att det inte kunde ignoreras. Den dagen började min resa tillbaka till den kristna tron, men mer om det någon annan gång.

Vad vill hon säga med detta långa inlägg om henne själv? kan jag tänka en läsare tänker. Jo, jag vill säga att låt inte dina eller andra människors förväntningar stoppa dig från att vara den du är. Jag sökte min tro, men jag trodde inte att den fanns i barndomens religion och höll på att välja bort det min mamma lärt mig och det som jag numera inser är min tro. Mina förväntningar och delvis också de svartvita åsikter jag byggt upp under min tonårstid hindrade mig från tron och gud. Jag kunde inte se att man kunde vara en människa som vill se förändring i världen och vara kristen, jag såg inte att man kunde ha en modern och accepterade hållning till människor och vara krisen och jag såg inte att kristen tro kan vara en drivkraft för förändring och inte något som får en att vilja behålla status quo eller värre.

Idag vet jag att jag hade fel.

Guds frid över alla människor!

Att starta upp

Jag har med detta inlägg officiellt börjat om att blogga. Jag hade blogg tidigare men jag kände att jag inte fick fram det jag ville få fram och att den var för yvig. Jag kommer i denna blogg skriva om saker jag funderat på under kortare och längre tid så även denna blogg kommer nog att bli ganska yvig till sist men du har jag i alla fall inga pretentioner om att skapa något annat. Jag utgår från att vissa ämnen kommer att tas upp, politik, religion, sex och diverse klagovisor om allt dumt jag gör.